Domskallarnas sammansvärjning

 Det tillkännagavs nyligen att Lena Lind Palicki skulle bli ny chef på Språkrådet. Att allmänheten alls bryr sig om vem som är chef där hade normalt varit anmärkningsvärt i sig själv, men Palicki har tidigare skrivit i någon språkspalt för SvD (eller om det var någon annan tidning) att hon var positiv (eller åtminstone inte negativ) till att ersätta skriftspråksnormens "de" och "dem" med den mer talspråksnära enhetsformen "dom". Kul med forskare som tar tredje uppgiften på allvar, va?

Tydligen tycker inte alla det, för av någon anledning har detta fått typ kulturarbetare och sånt att skriva väldigt många väldigt arga texter. Vid det här laget har varenda dagstidning publicerat minst en text på temat. Ett slöseri med både papper och bandbredd, eftersom texterna i princip är identiska: Språket förfaller, lärarkåren är lat, subjekt och objekt, "hur svårt kan det vara?" osv. Endast Victor Malm på Expressen var, vilket hedrar honom, försiktigt positiv.

En fråga ingen verkar ha ställt sig i sammanhanget är "vilken kompetens har kulturarbetare egentligen att diskutera en så pass komplicerad fråga?" och svaret på den frågan är förstås "ingen alls". Detta har inte hindrat Björn Ranelid, Daniel Suhonen och en uppsjö andra boomer-influencers från att diskutera frågan med samma trovärdighet som om de hade diskuterat teoretisk fysik baserat på att de till vardags påverkas av gravitationen.

Sanningen är att ingen vet varför språk förändras. Vad man kan säga om processen är ungefär det här: Fram till typ puberteten är vår hjärna väldigt bra på att notera mönster i språket runt oss och bilda generaliseringar utifrån det vi hör. De generaliseringar vi bildar oss som barn lägger grunden för hur vi sedan uttrycker oss som vuxna. Detta är förstås okontroversiellt.

Detaljerna bakom processen är en öppen forskningsfråga, men det kanske går att förklara utmaningen såhär: Ponera att du försökte lära dig att spela schack enbart genom att titta på folk som spelade schack mot varandra (och alltså inte fick ställa dem några frågor), hur lång tid tror du att du behövt för att lära dig alla regler? Är det ens möjligt i teorin att lära sig reglerna perfekt på det här sättet? Tänk om spelarna av en slump harklar sig varje gång de ska göra rockad, hur gör din hjärna för att filtrera bort "man måste harkla sig innan man gör rockad" från de korrekta reglerna? När någon till slut inte harklar sig i samband med att de gör rockad, beror det då på att de har en bonde på a5 eller på att de har mustasch eller på att klockan är kvart över tre? Eller på att motståndaren inte har mustasch?

Ett enklare sätt att säga det här på är såhär: Generaliseringarna vi gör om språk som barn, är inte nödvändigtvis samma generaliseringar som producerade språket vi hörde. I stället verkar varje generation barn ta sina föräldrars språk och tolka om det på ett sätt som de inte själv är medvetna om. Det språk de till slut behärskar är tillräckligt nära föräldrarnas för att det inte ska uppstå problem med kommunikationen, men det blir aldrig identiskt. Sen växer de upp och får egna barn. De barnen tolkar i sin tur om sina föräldrars språk lite till. Så verkar det fortsätta. Mönstren för tankarna till fraktaler, Game of Life eller Turings uträkningar om zebraränder.

Oavsett hur vi väljer att definiera språk(och detta kan man grotta ner sig i om man är tillräckligt nördig) så är de evolutionära fördelarna för vår art nästan oändliga. Men vilka fördelar finns det med att språket ändras på det här sättet? Det går kanske att krysta fram något, men i princip inga alls. Det verkar snarare vara inbyggt i själva språket än att handla om medvetna val. Processen i sig är varken positiv eller negativ, den bara är. Den har inga åsikter om ungdomens förfall eller den allmänna fördumningen.

Men. Om vi nu nödvändigtvis ska prata om den allmänna fördumningen så behöver vi egentligen inte titta längre bort än "hur svårt kan det vara"-lägrets argument. Detta är ett blogginlägg om dem.

De formella reglerna säger ungefär att man använder "de" som subjekt eller bestämd artikel, "dem" som objekt eller rektion. Utöver detta finns det två typer av strukturer där båda går bra; dessa är när ett objekt eller en rektion står med attribut och när ett pronomen befinner sig efter "än" eller "som" utan något verb efter sig. De här reglerna behärskar, vågar jag påstå, ingen som inte pluggat hyfsat avancerad grammatik på universitetsnivå.

Redan att kunna identifiera "subjekt" och "objekt" korrekt är, skulle jag säga, väldigt specialiserad kunskap. När jag själv gick i skolan sträckte undervisningen sig aldrig bortom meningar som "Kalle sparkar bollen" och liknande - meningar där du kan identifiera subjektet med hjälp av uteslutningsmetoden. Jag blir gärna motbevisad här, men mitt intryck är att det har varit ungefär samma för alla.

Problemet med uteslutningsmetoden är att när man försöker att applicera den kunskapen på riktiga meningar (alltså sådana som svensktalare naturligt producerar), så resulterar metoden i nonsens. I bästa fall förstår folk att de är helt oförmögna att ta ut satsdelar i någon seriös mening (dubbel bemärkelse hehe), i värsta fall tror de att de med sin magkänsla är både fullärda och ofelbara. Lyckas någon mönsterelev mot förmodan att identifiera subjektet i det här styckets första huvudsats (hela frasen "Problemet med uteslutningsmetoden") så måste man ändå förklara för dem varför det inte då borde heta "Problemet med de" (det är ju ett subjekt!).

Att det trots allt finns folk som behärskar "de" och "dem" ganska bra beror framför allt på att reglerna ändras så att de intuitioner folk har inte ska vara fel. Det finns till exempel en stor del av befolkningen som föredrar "till de som" (och tycker att "till dem som" låter fel) och en annan stor del av befolkningen som tycker precis tvärt om (att "till dem som" låter rätt, och "till de som" låter fel). Båda former är historiskt belagda och går att motivera grammatiskt, och Språkrådet tillåter därför också båda former. Trots detta är det inte ovanligt att man ser "till de som"-människor ondgöra sig över att någon skrivit "till dem som" (eller vice versa) och börja prata om hur ingen kan "de" och "dem" längre. (Ett intressant sidospår här är faktiskt att samma vacklan mellan former förekommer på både danska och norska trots att dessa har olika uttalsformer på "de" och "dem" - det är alltså inte fråga om att förvirringen beror på att orden uttalas likadant trots att man ofta hör detta i debatten.)

Även med att veta vad "subjekt" och "objekt" är rent allmänt går det att göra en ganska tydlig skiljelinje mellan snäv teoretisk kunskap (verbs valens, UTAH-hypotesen osv) och någon sorts magkänsla där magkänslan sällan gör fel men folks teoretiska förståelse är väldigt dålig. Så publicerade DN till exempel en dikt i går där punchlinen ungefär gick att det nu kommer att bli omöjligt att skilja på subjekt och objekt i meningar som "Dom såg inte Maj och Anders". Nån som vill ta ett skott på varför detta är fel? Inte? Nä, men i svenska så kan man placera objektet först i huvudsatser och detta är väl vad diktens författare tänkt sig skall göra det omöjligt att skilja subjekt från objekt här. Men det är även så att när man har ett satsadverbial i satsen så hamnar detta normalt efter subjektet, men innan objektet. Således heter det alltså "De såg inte Maj och Anders" men "Dem såg Maj och Anders inte" så detta förment olösliga "dom" hade alltså en jätteenkel lösning. (Vill man komplicera det ytterligare, så kan obetonade subjekt i mittfältet faktiskt hamna efter satsadverbialet)

Vidare så är det ju redan så att den här osäkerheten i dagsläget återfinns i precis alla svenska meningar som inte har kasusböjda pronomen i sig. Vi kan alltså säga vad som är subjekt och objekt i "Kalle älskar jag." men inte i "Kalle älskar Pelle". Den andra meningen där har alltså klarat sig utan kasus i sisådär åttahundra år, för även om den i teorin skulle kunna betyda att det är Pelle som utför älskandet och Kalle som blir älskad (alltså att objektet står först i satsen) så använder vi inte direkt sådana konstruktioner när de inte innehåller kasusböjda pronomen, utan där är ordföljden rätt så fast.

Då kanske någon tänker att "okej vi kommer fortfarande att kunna skilja på subjekt och objekt men vi förlorar åtminstone möjligheten att sätta "dem" först i satser där vi vill framhäva objektet" och det stämmer ju. Den möjligheten skulle gå förlorad. Det är alltså den enda egentliga syntaktiska uppoffringen man skulle göra vid en eventuell "dom"-reform. Handen på hjärtat, hur ofta använder du sådana meningar?

Nu är jag inte i närheten av att vara påtänkt chef på Språkrådet, men jag tycker nog att rekommendationen borde vara att fortsätta med traditionella regler för de/dem utom i återgivet tal (alltså citat och dialoger) där rekommendationen borde vara enhetsdom (eftersom det redan är talspråkligt, och för att slippa läsa folks tankar när man ska återge deras tal i skrift), men min infallsvinkel här är egentligen inte att förespråka någon reform alls. Jag vill bara att folk ska lägga ner det här snacket om att det är så himla lätt och att de lärde sig på lågstadiet. Jag kan ta ut satsdelar (i riktiga meningar) och behärskar de formella kasusreglerna (dvs vet vad språkrådet rekommenderar i olika konstruktioner) och är därmed i en väldigt unik position där jag aldrig behöver göra fel om jag inte slarvar. Inte för att jag memorerat någon halvdan minnesregel eller för att min magkänsla är speciell utan för att jag kan de riktiga faktiska reglerna så som de är formulerade och jag tycker att det är svårt.

Låt mig ta det ett steg längre: Om du inte tror att det är svårt, så förstår du inte problemet.

Semantikombudsmannen 4: Grammatik misstänks ha blivit åsidosatt

Att "språk påverkar" är något av en truism. Alla som hört något som påverkat dem vet med sig att så är fallet, och det har väl snart sagt alla utom sådana där "jag har alltid rätt"-typer. Det här inlägget kommer inte att försöka motsäga att språk påverkar, utan ett annat påstående: Nämligen att grammatisk organisation av språk påverkar. De två påståendena är kanske inte så lätta att skilja åt för någon utan hyfsat svårtillgänglig specialkunskap, men jag tänkte ändå göra ett försök att bena ut skillnaderna, med utgångspunkt i ett veckofärskt exempel.

Min samtid på nätet diskuterar en tidningsrubrik som ser ut såhär: "Flicka misstänks ha blivit utsatt för våldtäkt". Detta såvitt jag vet utifrån att nystartade feministiska instagramkontot "gardet" lade upp en text som försökte härleda för mig rätt krystade slutsatser om hur en sådan rubrik kan tänkas "påverka"; eftersom det ju är mannen som utfört våldtäkten som misstänks. "För vad?" kan man ju undra, för mannen misstänks väl knappast för att "ha blivit utsatt för våldtäkt"?

Nå, för den som inte är intimt bekant med passivor kan det ju vara lite bökigt att hålla isär meningens uppenbara budskap från den här typen av pseudoresonemang så jag tänker att vi börjar från början. Varning för grammatiska termer utfärdas, men förhoppningsvis på begriplig nivå för någon som minns sin gymnasietid.

Vissa verb konstrueras inte med objekt (dessa kallas med fancy terminologi för "intransitiva"). Ett sådant verb är till exempel "sova"; eftersom vi kan säga "Kalle sover" men inte "Kalle sover Pelle".

Andra verb måste ha ett objekt (dessa kallas för "transitiva"). Ett sådant verb är till exempel "slå"; eftersom vi inte kan säga bara "Kalle slog" utan det krävs någon sorts objekt där; nämligen den som blir slagen.

En passiv sats bildas genom att man tar en transitiv sats (har objekt) och gör den intransitiv (saknar objekt) på ett sätt där objektet i den transitiva satsen blir subjektet i den intransitiva.

Mycket knepiga ord där, jag vet, men det är egentligen skitenkelt. Såhär funkar det: Vi tar en sats med ett objekt. Låt säga "Kalle äter pizzan". Här är "pizzan" objektet. När vi gör om den här satsen till passiv blir det "Pizzan äts", subjektet här är "Pizzan" och vårt tidigare subjekt "Kalle" är borta ur satsen. Vill man ändå ha med Kalle i den passiva satsen går det att lägga till honom som agentadverbial ("Pizzan äts av Kalle"), men agentadverbial är valfria. Man kan göra passiva satser på det här sättet av alla satser som normalt har objekt, men man kan av förklarliga skäl inte göra passiva satser av intransitiva satser (dvs man kan inte göra om "Kalle sover" till passiv eftersom det inte finns något objekt att göra till subjekt i den nya satsen). Några exempel:

Aktiv: Kalle drack öl
Passiv: Öl dracks

Aktiv: Kalle läste boken
Passiv: Boken lästes

Aktiv: Kalle körde bilen till Malmö
Passiv: Bilen kördes till Malmö

Det finns faktiskt ett sätt till att bilda passiva satser i svenska, och det är att använda "bli" tillsammans med ett particip: "Pizzan blev äten (av Kalle)". Samma princip som ovan, man tar en sats med objekt. Gör det objektet till subjekt i den nya satsen och gör det aktiva subjektet valfritt. Några exempel på detta:

Aktiv: Kalle drack öl
Passiv: Öl blev drucken

Aktiv: Kalle läste boken
Passiv: Boken blev läst

Aktiv: Kalle körde bilen till Malmö
Passiv: Bilen blev körd till Malmö

Varför vill man då göra om aktiva satser till passiva? Ja, en förklaring kan ju vara att man inte vet vad eller vem som gjorde något. Låt säga att någon ätit pizzan och vi inte vet vem som gjorde det, men vi vill gärna kommunicera att det hänt. Ett sätt är ju då att säga "Någon eller några har ätit pizzan", men ett annat är att utelämna subjektet och konstruera det som en passiv sats: "Pizzan har ätits". En annan anledning kanske är att man som talare inte tycker att det är så viktigt att berätta exakt vem som gjort något: "Kattungen blev adopterad". En tredje anledning kan vara att man gärna vill sätta det mest relevanta först i satsen. I tidningssammanhang är min misstanke dock att den absolut vanligaste anledningen är att spara ord; man vill ha så få ord som möjligt i rubriker för att kunna göra rubrikerna så stora som möjligt och passivor möjliggör detta eftersom de låter en utelämna mer eller mindre uppenbara subjekt. Alltså istället för att skriva "Polisen misstänker ny palmemördare" så kan man passivisera den till "Ny palmemördare misstänks" eftersom det är mer eller mindre självklart vem som utför misstänkandet.

En mer cynisk samtidsreflektion skulle också kunna vara att rubriker ibland passiviseras för att generera klick. Alltså eftersom vi inte får veta vem som utför utpekandet i t ex "Ny palmemördare pekas ut" så kan man ju även rubriksätta en artikel som handlar om någon foliehatts hemmasnickrade teori så, och få folk att klicka i tron om att polisutredningen nått något genombrott.

Nu känns det som att vi är redo att diskutera gardets mening, va? Bra, då var formuleringen alltså såhär: "Flicka misstänks ha blivit utsatt för våldtäkt". Den här meningen innehåller, vilket kanske är vad som förvirrar gardet och deras läsare, två olika passivor. Det är, tänker man sig, för att den aktiva satsen skulle se ut såhär:

Någon(typ polisen) misstänker att någon(typ den misstänkte mannen) utsatt flicka för våldtäkt.

Objektet till "misstänker" är här alltså hela bisatsen "att mannen utsatt flicka för våldtäkt". Passiviserar vi först den får vi:

Någon(typ polisen) misstänker att flicka har blivit utsatt för våldtäkt.

Då är mannen borta ur meningen, men om man också vill ha bort polisen så får vi passivisera ytterliggare ett steg:

Flicka misstänks ha blivit utsatt för våldtäkt.

Om modern grammatisk teori stämmer i alla fall hyfsat, så ska inte en svensktalare kunna läsa den här meningen och tolka den som något annat än att det är någon annan än flickan som misstänks för något, utan den rättfram tolkningen för modersmålstalare borde vara (och är för mig åtminstone) samma som meningens aktiva form: Alltså ungefär att någon misstänker någon annan för att ha utsatt flickan för våldtäkt. Om vi utför samma process på en mindre laddad mening typ "Kalle misstänker att Pelle har ätit pizzan" så får vi också ut det väntade resultatet.

Passivisering av bisatsen: Kalle misstänker att pizzan har blivit äten
Passivisering av huvudsatsen: Pizzan misstänks ha blivit äten

Inte heller den här meningen, tror jag, kan välvilligt missförstås med invändningar som "men det är ju egentligen Pelle som misstänks". En snabb skumläsning av några andra nyligen publicerade gardet-inlägg visar också att man använder passivor precis som alla andra svensktalare: "Senaste inlägget massanmäldes" (aktiv: Någon/några massanmälde inlägget), "Offren osynliggörs" (aktiv: Någon/några osynliggör offren), "Tvååringar har blivit spottade på" (aktiv: Någon/några har spottat på tvååringar).

Att man också skulle kunna formulera meningen så att "mannen misstänks" (som gardet uttryckte det: "det är ju mannen som misstänks") stämmer, men det är av begränsad relevans för rubriken i fråga. Eftersom det följer av samma mönster som vi diskuterat hela tiden: "Polisen misstänker mannen" -> "Mannen misstänks", men det är inte vad rubriken säger i varken aktiv eller passiv form utan polisens misstanke i rubriken är inte "mannen" utan "att mannen utsatt flicka för våldtäkt".

Det finns dock ett lite snarlikt språkfel, som för all del inte är jättevanligt men definitivt förekommer, och det är när folk klämmer in prepositioner mellan två led av passivor. Till exempel: Flicka misstänks FÖR att ha blivit våldtagen. Prepositionen i sådana meningar gör att den andra passivan läses som ett adverbial, alltså något som modifierar den första passivan snarare än en egen bisats. Detta har den omedelbara, lite dråpliga tolkningen att flickan misstänks ha begått den brottsliga handlingen "att ha blivit våldtagen". Eftersom de flesta vet att det inte är ett brott att bli våldtagen så kan man ju sunt-förnuft:a sig fram till rätt tolkning, men den typen av formuleringar får gardet gärna ta strid mot eftersom de är slarviga och fula.

Detta om varför gardet har fel i sak om den här specifika meningens underliggande struktur. Nu till något större!

Många sådana här resonemang om hur "språk påverkar" och hur man därför behöver vara superförsiktig med formuleringar bottnar nämligen i problem med gränsdragningen jag talade om i början: Grovt sagt, den mellan vad som sägs och hur det sägs. Ponera till exempel följande tre meningar:

"Buhloone Mindstate är en underskattad skiva"
"En underskattad skiva är Buhloone Mindstate"
"Skivan Buhloone Mindstate underskattas av många"

De här meningarna uttrycker mer eller mindre samma innehåll på tre olika, men grammatiskt likvärdiga sätt, alltså att det finns någon skiva som heter Buhloone Mindstate och att talaren anser den här skivan underskattad. Finns det ens någon som på allvar tror att den ena eller andra meningen har större möjlighet att påverka än alternativen? Att försöka rangordna dem efter hur stor benägenhet de skulle ha att påverka låter som en absurd tanke för de flesta, och det har inte heller något stöd i forskningen att det skulle förhålla sig så att det ena eller andra sättet skulle resultera i högre grad av påverkan (delvis, ska det väl sägas, för att det är svårt att mäta "påverkan").

Vad vi däremot kan säga med stöd i forskning är att vår hjärna mer eller mindre skiter i grammatiska former så fort den packat upp "innehållet". Vill man bekräfta detta för sig själv så försök att ordagrant återge hur jag formulerade mig om passivor. Förmodligen kan du inte det, och förhoppningsvis beror detta inte på att du inte förstod utan för att det du lagt på minnet är innehållet snarare än vilka grammatiska former jag klädde det innehållet i. En slutsats man bör dra av det här är att det snarare är vem som säger något, och innehållet i vad de säger som gör det tunga lyftet när det gäller att påverka mottagare och att den grammatiska formen, om den har någon relevans alls, är mer eller mindre irrelevant.

En annan betraktelse man kan göra med hänsyn till t ex ordval som "hen" eller subjekts-en (alltså som i "En oroar sig"), och detta ska inte ses som kritik av formerna i sig - folk får såklart prata som de vill, är att om dessa former faktiskt hade någon inverkan på jämställdhet i ett givet samhälle så skulle det väntade utfallet vara att samhällen där man talade språk som inte gjorde grammatisk skillnad på män och kvinnor (vilket är mycket vanligare, sett till världens språk, än att faktiskt skilja på män och kvinnor grammatiskt) också var mer jämställda än samhällen där man gör grammatisk skillnad på män och kvinnor. Någon sådan korrelation verkar dock inte finnas utan jämställdhet tycks mer hänga ihop med sådant som historiskt stark arbetarrörelse, medvetenhet och utbildning, ekonomi och lagstiftning (hur man nu vill mäta dessa). Subjekts-en förekommer dessutom redan i västgötsk dialekt, utan att västergötland tycks mig mer jämställt än övriga svenska landskap.

Här skulle man kunna invända att det åtminstone inte skadar att göra språk mer könsneutrala, och så är det kanske för all del. Men det är på sin höjd ett argument för att välja vissa former för egen del, knappast ett argument för att hålla på och rätta andra eller stämpla folk som del av ett förtryck utan tyngre argument än "språk påverkar".

Slutligen en varning åt andra hållet: Det jag diskuterat här handlar om hjärnans uppenbara ointresse för grammatiska former. Det är kanske lätt att läsa texten och tänka att "alltså kan jag säga negerboll för det spelar ingen roll för allt är bara ord och hjärnan bryr sig bara om innehållet", men det är att missförstå vad jag menar med grammatiska former.

Min poäng är inte att ord eller språk inte kan vara del av något större förtryck, det kan och är de. "Sneaker" och "gymnastiksko" kan tänkas synonyma men framhäver trots detta olika aspekter av föremålen för olika talare. För mig är de omedelbara associationerna ungefär att "sneakers" är dyra, samlarobjekt och modeattiraljer med någon viss estetik medan "gymnastikskor" är ett funktionellt plagg som man köper så billigt man kan för ett givet praktiskt syfte. De här associationerna har inte alla och att välja mellan olika ord kan ibland vara snårigt. Jämför också med typ "eu-migrant"/"romsk tiggare"/"eu-migrant"(fast ironiskt)/"parasit" där olika människor kan använda olika ord för att hänvisa till samma fenomen och kommunicera olika aspekter av fenomenet genom sitt ordval. Detta är inte grammatiska former, utan det faktiska innehåll som kommuniceras (hur snårigt det än kan vara att packa upp det).

---

Blogginläggets populärkulturella alibi höll jag på att glömma bort, men jag sammanfattade iaf förra årets relevanta hiphopsläpp i följande spotifylista: https://open.spotify.com/playlist/4gQYfGKuKPuKXjt9Id7u88
Skivorna är betygsatta efter hur många låtar som togs med på listan, så att 1 låt betyder "Dålig fullängdare eller hyfsad EP", 2 låtar betyder "Hyfsad fullängdare eller väldigt bra EP" och 3 låtar "Väldigt bra fullängdare". I vissa fall justerades detta neråt baserat på hur produktiv artisten varit under året, till exempel tyckte jag att CRIMEAPPLEs samtliga släpp (två EPs och en fullängdare) var jättebra, men tog ändå bara med fyra av hans låtar totalt.

Semantikombudsmannen 3: Om veganers nyfunna preskriptivism.

Det här är ett väldigt smalt blogginlägg, så jag inleder med två brasklappar så kan du själv ta ställning till om inlägget är något för dig.

1. Inlägget handlar om en metafråga för vegetarianer, nämligen vad "vegetarian" egentligen betyder och vilka argument detta är rimligt att härleda ur. Det kan av förklarliga skäl vara svårt att förstå eller känna engagemang för om man inte själv är vegetarian eller vegan.

2. Inlägget är bitvis väldigt raljant gentemot förfäktare av åsikten att vegetarianer och veganer har samma kostvanor. Det riskerar att slå mot en grupp som jag inte egentligen har något otalt med, nämligen de som bara råkar använda ordet på det sättet; språk och betydelser ändras över tid, och det är inget fel med det. Inlägget skall förstås som en reaktion specifikt på folk som tillrättavisar andra när de säger "vegetarisk" om en gryta med ost eller tar varje tillfälle att påtala att om man inte "fattar" att vegetarianer endast äter vegansk kost så är man dum i huvudet.

---

Jag slutade äta kött 1994 och har sedan dess inte ätit kött annat än två-tre gånger när jag av misstag fått kött på snabbmatsrestauranger. Under den här perioden har jag oavbrutet kallat mig för vegetarian, utom under ett par år 95-99 när jag inte heller åt mjölk, ägg och några produkter till (då kallade jag mig vegan).

Detta har ibland orsakat problem med folk som inte utesluter saker ur sina dieter som ofta fått be mig precisera vissa saker (i nio fall av tio handlar det såklart om fisk), men fram tills för ett par år sedan har det mycket sällan orsakat några missförstånd gentemot andra veganer och vegetarianer.

De senaste åren har det dock dykt upp en debatt där (uteslutande) veganer börjat uttala sig tvärsäkert om vad vegetariskt och vegetarian "egentligen" betyder. Den bild dessa veganer fört fram är då ungefär att vegetarisk mat måste vara helt fri från animalier, och att distinktionen mellan "vegan" och "vegetarian" enbart handlar om djurrättsengagemang. Om mat eller kostvanor innehåller mjölk och/eller ägg "måste" man använda lakto och/eller ovo, menar de. Annars använder man ordet "fel".

Nåväl. En sak måste vi börja med att konstatera: Detta att det går att använda ord "fel" förutsätter att det också måste finnas ett "rätt" sätt att använda ord, och detta rätta sätt måste gå att härleda på ett hyfsat objektivt sätt. Det kan alltså inte bara betyda "så använder jag ordet, och jag bestämmer vad ord betyder"; det gör du inte (du bestämmer såklart hur du själv använder ord).

En väldigt vanlig idé om hur ord får sin betydelse är att de får den genom att användas på liknande sätt av många människor. Den idén kallas ibland för "the 'use' theory of meaning". Det är en väldigt bra teori av många olika anledningar. Först och främst så tycks den faktiskt beskriva något som vi kan observera händer i språk- betydelser förändras över tid. Om man ser på betydelser som ett resultat av användning, så är det oproblematiskt att förstå varför: Användningen har helt enkelt ändrats! Bland teorins försvarare finns både Chomsky och Wittgenstein, två teoretiker som faktiskt inte hållt med varandra om särskilt mycket annat. Anledningen till att så många teoretiker håller användningsteorin för sann, bottnar egentligen i att alla andra försök att formalisera mening utanför väldigt snäva domäner än så länge kollapsat. Går det ens att bygga en allmängiltig meningsteori som inte förutsätter användning, så är vi i dagsläget inte i närheten.

Det är detta som gör att SAOL med nödvändighet återger hur folk generellt använder ord, istället för sin egen bild av vad redaktionen anser är "rätt". Man har valt att det enda kriteriet som går att se som objektivt är ett genomsnitt av alla användningar, och har då kommit fram till att vegetarian betyder "person som en­bart äter föda från växt­riket jämte i vissa fall mejeri- och äggprodukter". Det intressanta här är synen på språk som en demokrati, det tycker jag som språkvetare ärligt talat är ganska vackert (vi kan för övrigt peka på motsatsen bland de många totalitära regimer genom världshistorien som på olika sätt försökt påverka invånarnas språkbruk), men av detta följer tyvärr för våra veganska språkaktivister att "vegetarian" inte alls med nödvändighet måste betyda animaliefri.

Om man inte gillar SAOLs definition av "vegetarian", finns det inga andra argument att ta fasta på då? Jo, ett annat argument som ofta lyfts för att visa att SAOL har fel är nån sorts etymologiskt argument där man ungefär tänker sig att ord "uppfinns" med en viss betydelse, och denna betydelse är den för evigt rätta. Detta påstås i samband med hänvisningar till de första tryckta referenserna till ordet "vegetarian, som sägs härstamma från journaler från 1840-talet och då hänvisa till en grupp människor som inte åt några animalier alls. De var alltså vad som i folkmun skulle kallas veganer. Detta skulle kunna leda till slutsatsen att "vegetarian således egentligen betyder vegan". Mot detta kan dock ställas en hel del invändningar.

Till att börja med så skulle det ju betyda att alla använder i princip varenda ord fel. Slå upp vilket ord du vill i närmsta etymologiordbok, så kan du till exempel informeras om att "fira" inte alls innebär festligheter, vilket du kanske trodde, utan det betyder då faktiskt "hålla vilodag" om vi skall se till den historiska formen, samtidigt som "fjäll" inte kan ha med berg att göra eftersom vi inte känner till ursprunget till den användningen av ordet.

Utöver detta, så är det ju så att konceptet att inte äta kött funnits avsevärt längre än 1840-talet. Innan ordet "vegetarian" fick fäste skall man ha använt "anti-carniverous" för att beskriva samma sak. Här måste man ju då, om man anser att ord kan fixeras vid företeelser på det här sättet, undra om inte de som började kalla sig för "vegetarian" gjorde fel som inte istället kallade sig "anti-carniverous". Vill man gå ännu längre skall de gamla grekerna också ha haft ett ord för folk som inte åt kött.

En tredje invändning är att källorna man använder för att underbygga det här argumentet ärligt talat står på rätt så skakig grund. Vad som står klart är egentligen bara att några boende i ett hus kallade sig vegetarianer innan någon annan gjorde det, och att dessa inte heller åt mjölk och ägg (de åt för den delen inte heller tofu, men av någon anledning hör man aldrig någon säga att tofu inte är vegetariskt). Enstaka skrifter de utgav finns bevarade, men de preciserar aldrig vad de menar med att de är vegetarianer utan använder frekvent även termen "vegetable diet" på ett sätt som inte gör det tydligt om de två är utbytbara eller betyder olika saker. När de boende några år senare är med och bildar "vegetarian society" tycks de hursomhelst gå med på att ordet används till att beskriva folk som avstår från att äta kött. Den här definitionen av vegetarian som någon som inte äter kött får sedan fäste och fortsätter vara den dominanta än idag.

Här vill jag förtydliga en sak: Argumentet mot etymologisk användning som "den enda rätta" står och faller inte med Alcott-medlemmarnas kostval och hur de definierade termen utan det här skriver jag mest därför att det finns en i sammanhanget frekvent citerad bloggpost som felaktigt härleder väldigt starka påståenden ur väldigt skral data. Även om datan som fanns backade upp att Alcott-huset använde ordet för att beskriva exakt allt som kan associeras till dagens veganer inklusive diskussioner om palmolja och en obegriplig förkärlek för havrelatte (kaffe är redan veganskt, era galningar!) så betyder det inte att ordet med nödvändighet måste betyda det 2018.

Om man då inte kan använda det etymologiska argumentet, och fortfarande inte kan acceptera att det är obefogat att skälla på folk för att de kallar sig vegetarianer finns det inte fler argument?

Jodå! Härnäst skall vi titta på en språkfilosofisk princip med tungvridarnamnet kompositionalitetsprincipen. Skall man vara helt korrekt så går den inte riktigt att applicera här, utan jag tar upp den för att det kan vara bra med en viss insikt i idéklustret eftersom det definitivt åberopas argument i linje med kompositionalitetsprincipen i den här pseudo-debatten. Vad det handlar om är att "veget"-förledet i vegetarian har samma rot som vegetabilier, vegetation osv; alltså växter.

Kompositionalitetsprincipen säger i alla fall såhär: Alla påståenden är sanna eller falska. Tar vi ett påstående som "Kalle gillar öl" och betydelsen hos delarna som refererar till något så att vi kan formalisera vad "X gillar Y" betyder och på så sätt komma till insikt om språkets regler. Nåja. Kompositionalitetsprincipen håller väl i någon mening ganska bra över mycket normalt språkbruk, men långt ifrån allt (den springer framför allt in i problem med idiomatiska uttryck som "ugglor i mossen" som betyder något helt annat än vad delarna betyder för sig) och den här utlovade insikten är egentligen mest sånt vi redan vet (typ vad "gilla" betyder).

Om vi då kan beskriva meningar som funktioner av orden som ingår, så borde vi väl kunna beskriva ord som funktioner av morfemen som ingår? Ja, det skulle man kunna tycka men det visar sig rätt snabbt att så inte är fallet. För att göra en väldigt enkel analys skulle man ju då kunna titta på efterledet "-arian". Detta känns ju igen från andra engelska ord som "librarian" (en person som jobbar i bibliotek) eller "barbarian" (en person från en annan kultur än den grekisk-romerska). Applicerar vi kompositionalitetsprincipen på dessa får vi ju ut två olika betydelser: Antingen betyder "vegetarian" någon som jobbar som (eller på) en grönsak, eller så betyder det en grönsak från en annan kultur än den grekisk-romerska.

Inte heller detta med förledet tycks alltså leda fram till en objektiv metod för att hävda att SAOL har fel och att våra arroganta veganvänner har rätt, men det finns faktiskt ett sista halmstrå för dem att klamra sig fast vid. Det har med dålig läsförståelse och Livsmedelsverkets hemsida att göra. På sin hemsida beskriver Livsmedelsverket sin verksamhet såhär:

"Livsmedelsverket arbetar på regeringen och riksdagens uppdrag och i konsumenternas intresse för: säker mat och bra dricksvatten - att informationen om maten är pålitlig så ingen blir lurad - att främja bra matvanor"

Livsmedelsverket bedriver alltså ingen direkt språklig verksamhet, och påstår sig inte heller göra det. På två ställen på hemsidan diskuteras vegetarisk kost. Först och främst i en text som handlar om vegetarisk mat i allmänhet. På den här sidan används "vegetarisk" medvetet och uttryckligen som ett paraplybegrepp för olika dieter som har gemensamt att "basen är mat från växtriket". På ett ställe skriver de att "det som egentlig mening avses med vegetarisk mat" är att helt utesluta animalier. "Aha!" kanske många veganer tänker nu, det är vad som i egentlig mening avses. Case closed! Då bortser man dock från att resten av den här hemsidan inte är konsistent med det här språkbruket utan skriver uppemot 20 andra meningar konsistenta med SAOL-användningen om t ex "vegetarianer som äter mjölkprodukter", "vegetarianer som inte äter mjölkprodukter" och "veganer" osv.

Anser man att vegetarianer per definition inte kan äta animalier, och att det enda som skiljer en vegan från en vegetarian är någon grad av djurrättsengagemang så är Livsmedelsverkets sida ärligt talat ett textboksexempel på felanvändning, och den enda gång de enligt den här synen tycks få det "rätt" väljer vissa då att citera som källa för att de övriga användningarna är felaktiga.

Det andra stället där vegetarisk mat diskuteras är i Livsmedelsverkets kontrollwiki under en större rubrik om vilseledande beskrivningar. Här inleder Livsmedelsverket med att skriva att "Vad som menas med att ett livsmedel är vegetariskt eller motsvarande är inte definierat i lagstiftningen. Att en kost är vegetarisk eller liknande kan ha olika innebörd för olika individer och för olika livsmedel."

Man bör här dra sig till minnes att Livsmedelsverkets uppdrag inte är att bestämma vad ord betyder, utan de vill motverka att konsumenter luras. I fallet med "vegetarisk" så har man gjort bedömningen att det inte får vara otydligt om en produkt innehåller ost eller ägg. Detta har vissa veganer tagit att betyda att om en produkt kallas för vegetarisk så måste den vara vegansk. Det är fel. Vad det betyder är att det inte räcker med att säga "vegetarisk" om en produkt som innehåller t ex mjölk ifall det innebär att en vegan kan råka köpa den.

Livsmedelsverket exemplifierar detta genom att säga att en gryta med grädde kan beskrivas som antingen laktovegetarisk eller vegetarisk med grädde. Återigen; det viktiga för Livsmedelsverket är inte att man bibehåller nån perfekt definition av vad "vegetarisk" betyder, utan att konsumenter inte vilseleds. Vidare påpekar Livsmedelsverket att det i vissa fall kan anses vedertaget vad vegetarisk betyder, och att man i dessa fall kan hänvisa till dem som vegetariska; till exempel gäller detta pizzor, som får säljas som vegetariska trots att de har ost på sig eftersom det anses vedertaget att vegetariska pizzor har ost.

Man får dock inte kalla en pizza med ost för vegansk, vilket måste vara märkligt för de läsare som trodde att Livsmedelsverket ansåg att vegansk och vegetarisk var samma sak.

De senaste åren har Reklamombudsmannen testat flera fall som kretsat runt ordet "vegetarisk" och Livsmedelsverkets definition. Fallen har kanske inte fått nån bred nationell uppmärksamhet, men det lilla som funnits, till exempel en ganska dålig artikel i ETC, har metodiskt feltolkats av vissa veganer som använt domarna som ett sätt att beklaga sig över att folk i allmänhet använder "vegetarisk" fel om de inte använder det som i stort synonymt med "vegansk".

För att ta en väldigt illustrerande dom från Reklamombudsmannen, så lanserade Felix förra året två frysrätter med ost i: "Halloumi hotpot" och "Mexican rice bowl". På produkterna stod det "vego" och de anmäldes båda för att vara vilseledande. Vad som egentligen hände var att Reklamombudsmannen uppehöll Livsmedelsverkets definition och menade alltså att "Halloumi hotpot" inte var vilseledande alls, eftersom konsumenter förväntas känna till att halloumi är en ost. Produkten finns alltså kvar i din lokala frysdisk med "vego"-märkning och allt, redo att inspekteras av dig. Värre gick det för "Mexican rice bowl", av ärligt talat också rätt uppenbara skäl om man klarat av att läsa såhär långt eller är bekant med Livsmedelsverkets regler - eftersom den innehöll ost hade den behövt tydligare märkning, ja, men inte heller det innebär att vegetariskt och veganskt betyder samma sak.

Domen rapporterades av ETC som en "vegan-seger" och spädde förmodligen på bilden av orden som utbytbara, men reklamombudsmannen skiter alltså också i vad "den rätta definitionen" av "vegetarisk" är. De är intresserade av om reklam är missvisande och har vissa riktlinjer att förhålla sig till. Dessa riktlinjer är inte ens i närheten av "vegetariska produkter får inte innehålla animalier".

Jag tar ett fall till innan jag knyter ihop det här redan våldsamt långa blogginlägget. Max hamburgare lanserade sex nya burgare med en reklamkampanj som löd såhär: "Fem vegetarianer och en vegan.", också detta anmäldes som missvisande eftersom de fem "vegetariska" burgarna var lakto/ovo, men reklamombudsmannen menade här att sammanhanget gjorde att det gick att räkna ut att de "vegetariska" burgarna inte var "veganska". Också en lustig slutsats om livsmedelsverket verkligen förbjuder att produkter med animalier märks som vegetariska.

Nåväl, detta får vara vägs ände. Vi har tittat på olika försök att härleda den "korrekta" användningen av vegetarisk och efter att ha gått igenom de olika alternativen som förekommer i diskussionen tycker jag att det är svårt att landa i någon annan teori än "användningsteorin" som vi tittade på i början, alltså att ordet "vegetarian" får sin betydelse av hur det generellt används. Etymologin blir ohållbar eftersom språk ändras över tid och det inte går att konsekvent använda ord som de användes från början. Kompositionaliteten håller inte eftersom ord betyder något mer än de morfem det bildats av. Varken Livsmedelsverket eller Reklamombudsmannen anser att vegetariskt = veganskt. Kvar blir bara, som sagt, hur folk i allmänhet använder ordet.

Och ärligt talat, om du bryr dig om djuren så himla mycket så finns det väl annat att göra än att anmäla reklamer på tveksamma grunder och vara taskig mot folk på internet vars brott enligt dig är att de råkat kalla något för vegetariskt.

---

Ganska bra musikår än så länge, va? Just nu lyssnar jag mycket på Apathy, Evidence och Planet Asia och hoppas på att sista Heltah Skeltah-skivan kommer i år.

Det går ett spöke genom svensk samhällsdebatt

Ponera följande: Jag berättar för dig att 16*12 är 192. Du behöver inte kontrollräkna, det är ingen sån bloggpost. Du vet nu att så är fallet, och har inget problem med att redogöra hur eller varför du vet detta: Dina sinnen uppfattade det.

Men det finns en annan typ av kunskap också. Ponera att jag frågar dig vad 132*51 är. Förmodligen har du aldrig behövt räkna ut just den produkten innan, men kan trots detta räkna ut vad rätt svar är. Var kommer den kunskapen ifrån? Från en förmåga att extrapolera saker, kanske någon vill invända- och så är det kanske- men varifrån kommer då den förmågan?

De historiska försöken att besvara frågan "var kommer kunskap från?" har spretat i väldigt olika riktningar. Plato tänkte att vi hade en odödlig själ som egentligen visste vad 132*51 var, och när vi "räknade ut" svaret så var det egentligen bara en fråga om att aktualisera kunskap man redan hade. Under medeltiden förklarades det med, ni gissade det, att kunskapen kom från gud. Under upplysningstiden kom den förklaringsmodell som fortfarande hemsöker det svenska debattklimatet: Empiricismen.

Empiricismen sade (eller mer korrekt, tillskrivs, eftersom den är relativt missförstådd) att du inte vet vad 132*51 är, eftersom all kunskap kommer från sinnesdata. Du vet vad 2*2 är för att någon berättat för dig att det är 4, och du vet hur man multiplicerar större tal för att någon berättat det för dig och någon berättade i sin tur för den som berättade för dig och efter tillräckligt många led av "berättade för" måste vi trots allt inse att någon måste tillskrivas någon sorts förmåga att resonera utifrån annat än sinnesdata.

Man kommer helt enkelt ingen vart med idén om att all kunskap är baserad på sinnesdata, eftersom det allra första du måste göra när du formulerar en sådan teori är att tillskriva människor en medfödd mekanism som tolkar sinnesdatan. Om du ändå måste tillskriva människor en sådan mekanism så faller hela poängen med ramverket, som var att förklara kunskap i termer av ren sinnesdata.

Vad återstår då när man förkastar både den odödliga själen, gud och den rena sinnesdatan? Svaret är tyvärr hårt arbete och komplicerade teorier som inte tycks ge entydiga svar. I brist på just entydiga svar får den vulgära empiricismen istället leva vidare på konstgjord andning så fort människors beteende skall diskuteras.

Vi har hört alla klyschorna redan: Hårdrocken och satanismen, porren och övergreppen, videovåldet och gatuvåldet. Alla dessa vill deras belackare förklara som orsakssamband mellan den ofiltrerade sinnesdatan och beteenden. Det är lätt, också! Man frågar bara gripna våldsverkare om de har tittat på actionfilm i sitt liv och noterar att så är fallet.

Vad ingen däremot lyckas förklara är motsatsen: Alla de som lyssnar på hårdrock utan att bli satanister, porrkonsumenter som inte begår övergrepp och fredliga våldsfilmsentusiaster. De grupperna blir omöjligheter som i bästa fall förnekas, i värsta fall (vilket jag upplever som ännu vanligare) fäktas de bort som oproblematiska; men om ditt resonemang att förbjuda porr bygger på övergreppen och dessa begås av på sin höjd någon procent av alla porrkonsumenter så har ditt argument inte ens lämnat felmarginalen. Idén "Jag ska begå ett övergrepp" kan helt enkelt inte bara komma från inputen, eftersom vi då skulle se en helt annan kausalitet.

Klart står alltså följande: I någon utsträckning påverkas vi såklart av vår sinnesdata. Men den mesta sinnesdatan påverkar aldrig våra beteenden; vi springer till exempel generellt inte ut och köper colgatetandkräm varje gång vi ser en colgatereklam på teve. Våra beteenden kan alltså inte förstås bara genom att kolla på vilken input som går in, utan våra förklaringsmodeller måste också innehålla en mekanism som filtrerar bort sinnesdatan alla de gånger vi får input och inte agerar på den.

Samlar man in data på det här uppstår då följande problematik: Låt säga att du frågar hårdrockare om de är satanister och får in svar att några är, men några är inte. Det enda du med säkerhet kan säga då, är att hårdrock inte leder till satanism. Sen frågar du folk som inte är hårdrockare om de är satanister. Återigen får du svaret att några är och några inte är. För att komplicera det ytterliggare kan vi tänka oss att även om det fanns satanister i båda grupperna, så var de överrepresenterade bland hårdrockarna.

Den korrekta slutsatsen baserat på det här fiktiva forskningsunderlaget är förstås att det behövs mer forskning för att förstå dels vad som driver folk till satanism, och dels vad som driver folk till hårdrock och slutligen hur de två påverkar varandra. Att göra sån forskning är skitsvårt och tidskrävande, och det är inte alltid det går att komma fram till något bra svar, men att falla tillbaka på uppenbart felaktiga förklaringsmodeller hjälper inte debatten framåt.

Man kan förstås tänka på detta på lite olika sätt, men för mig känns det alltid som att moralisterna blir de riktiga vinnarna när i övrigt vettiga människor förförs av vulgärempiricismen. Jag förstår det attraktiva i att häva ur sig orsakssamband mellan saker man inte gillar och saker som är etiskt tveksamma, men då allierar man sig också med de som ändå inte bryr sig ifall orsakssambandet finns eller inte utan bara vill förbjuda hårdrock, porr och videovåld därför att de inte själva gillar det.

Nu till lite populärkultur som, ifall vulgärempiricismen var sann, borde gjort mig till en knarklangande hallick i de slummigare delarna av New York för typ 18 år sedan eller hur lång tid det nu skulle ta att verka. Nya Kool G Rap-skivan: Över alla förväntningar! Mest peppad är jag förstås på postuma Sean Price-skivan som kommer 8e Augusti.

Semantikombudsmannen 2: Äventyr i no-go-zonen

Förra installationen av "Semantikombudsmannen" fokuserade på begreppet "akademiker" och var en bländande succé som genererade hela tretton läsningar och fyra likes på facebook. I dagens installation kommer jag att fokusera på uttrycket "no-go-zon" och hur vi kan förstå dess användning i samhällsdebatten.

Ta ett påstående som "Kalle går på vägen" och fundera på vad "går" betyder i påståendet. Om du är som plusminus alla andra svensktalare tolkar du detta ungefär som att det är en aktivitet där Kalle sätter ena benet framför det andra. Ta nu i stället påståendet "Vägen går till Lund" och reflektera över samma sak. Sätter vägen här ena benet framför det andra? Självklart inte, utan "går" betyder här något helt annat. En invändning man kan ha mot det resonemanget är att man i stället bör säga "Vägen leder till Lund" för att skilja de två åt. Men då får man, på samma sätt, problem med uttryck som "Chefen leder företaget" eller "MFF leder allsvenskan".

Oavsett hur man vrider och vänder på den här problematiken så kommer slutsatsen att bli att det är väldigt få ord som man faktiskt kan säga bara har en betydelse och då blir frågan såklart vad det egentligen innebär att ord har betydelser och det är en väldigt svår fråga att utreda produktivt men vi kan i alla fall bena upp några generella tendenser här.

En klass av ord som inte tycks ha den här mångtydighetsproblematiken är namn. Om jag säger, till exempel, "Katerina Janouch" så tycks det bara finnas en betydelse; vilket vill säga att om jag använder "Katerina Janouch" i en oändlig mängd meningar så kommer ändå alla användningar att syfta till just Katerina Janouch.

Att bygga en samhällelig infrastruktur är väldigt komplicerat och kräver ofta tydligare språk än vad vardagsspråket erbjuder. Institutioner använder därför nomenklaturer med för syftet fixerade referenser så att t ex alla i det juridiska systemet kan kommunicera om brott eller alla lingvister kan kommunicera om syntaktiska roller utan att någon av dessa förvirras till att betyda något annat. Vad man gör är alltså att ge uttryck något som motsvarar namn så att alla som pratar om dem menar samma sak så länge de använder sig av nomenklaturen.

Ett uttryck som förvirrat ett tvärsnitt av samhällsdebatten de senaste åren är "no-go-zoner" och frågan om dessa "finns" i Sverige.

Uttrycket letade sig, såvitt jag vet, in i samhällsdebatten via en SvD-ledare av Per Gudmundson. Ledaren hänvisade till 55 områden som polisen pekat ut som problematiska i olika avseenden och Gudmundson valde att kalla dessa för "no-go-zoner". Diskussionen om dessa no-go-zoner har nu pågått i över två år och blåstes senast upp av Katerina Janouchs medverkan i tjeckisk teve, där hon bekräftade att Sverige har 55 no-go-zoner (polisrapporten som både Gudmundson och Janouch citerar för att underbygga det här påståendet började med att lista 55, men siffran har vid revidering sjunkit till 53- dessa siffror behandlas här som likvärdiga för att undvika förvirring).

Verkligheten är förstås tacksamt lättobserverad, så vad man egentligen diskuterar är om begreppet "no-go-zon" går att applicera på någon, några eller rent av 55 olika delar av Sverige. Vilka krav ställer vi då på ett område för att det skall vara en "no-go-zon"? Uttrycket ingår inte i någon nomenklatur, utan måste därför tolkas i förhållande till vilka konnotationer uttrycket ger. Detta är i sig problematiskt eftersom uttrycket inte tycks ha någon direkt spridning utanför islamofobhögern, så det finns inga vidare svenska källor på vad uttrycket normalt refererar till. Den svenska Wikipedia-sidan hänvisar till den engelska Wikipedia-sidan för "no go area" och till "The free dictionary"-uppslaget för "no go area".

Här uppstår tyvärr en våldsam diskrepans: Den engelska förlagan till uttrycket tycks mest användas om områden där det på olika sätt föreligger fysiska hinder för vem som helst att tillträda (dvs barrikaderade områden o dyl); områden man lugnt kan konstatera saknar motstycke i dagens Sverige. Gudmundson och Janouch använder däremot uttrycket om områden som på olika sätt är problematiska för myndighetsutövning. Detta vet vi därför att de båda förklarat sin användning genom hänvisning till områden som polisrapporter pekat ut som "utsatta".

För att förtydliga så kan vi alltså säga om Gudmundsons användning av "no-go-zon" att denna svarar mot ett geografiskt område "där lokala kriminella nätverk anses ha en stor negativ påverkan på omgivningen", och om Janouchs användning att denna svarar mot ett geografiskt område med "Låg socioekonomisk status" och "Kriminell påverkan på samhället". Dessa ligger såpass nära varandra i användning, att vi nog kan slå ihop dem till en och samma användning utan att någon av upphovsmännen tar illa vid sig.

Således har vi två distinkt olika definitioner av "no-go-zon":

1. Ett område som det föreligger olika problem att ta sig in i.
2. Ett område där kriminell verksamhet påverkar lokalsamhället.

Dessa betydelser kommer från och med nu att hänvisas till som NG1 (vilket svarar mot den engelska betydelsen) och NG2 (vilket svarar mot hur Gudmundson och Janouch rättfärdigat användandet av begreppet).

För att fördjupa oss i vart det här hamnar snett måste vi dock introducera ett begrepp till vår egen lilla nomenklatur och det är den språkfilosofiska termen "utbytbarhet". Utbytbarhet råder mellan två termer som kan bytas ut i alla tänkbara uttryck utan att uttrycken ändrar innebörd. De klassiska exemplen på utbytbarhet är "ungkarl" och "ogift man", dessa är utbytbara eftersom de betyder exakt samma sak. Om jag tar en exempelmening och säger "Kalle är ungkarl" så betyder det exakt samma sak som "Kalle är en ogift man".

NG1 och NG2 beskriver däremot olika tillstånd i världen och är därmed inte utbytbara. Det kan vi se genom att jämföra följande påståenden:

3. Det finns 55 stycken NG1 i Sverige.
4. Det finns 55 stycken NG2 i Sverige.

Påstående 3 är uppenbart falskt, det finns inga områden som är barrikaderade eller liknande på ett sätt som gör att civilsamhället har svårt att ta sig dit i allmänhet (därmed inte sagt att myndighetsutövning i de här områdena är problemfri, men det är inte vad som avses med NG1 utan här använder vi uttrycket precis som dess engelska motsvarighet används). Påstående 4 tycks däremot sant enligt den frekvent citerade polisrapporten. Eftersom NG1 och NG2 inte är utbytbara blir därmed också följande argument, som både Gudmundson och Janouch lutar sig på, ogiltigt:

5. Eftersom det finns 55 stycken NG2 i Sverige, så finns det 55 stycken NG1.

Utanför nomenklaturernas trygga värld är det däremot så att språk inte styrs av någon enskild instans som kan förkunna vad korrekt språkbruk är och fördöma felaktigheter. Vad man däremot kan notera är följande obehagliga underton med språkbruket runt de hypotetiska svenska no-go-zonerna:

Ord väljs inte i ett vakuum. Om Gudmundson och Janouch (eller de andra blåbruna debattörerna som gärna berättar om de 55 no-go-zonerna) velat kommunicera att Sverige har 55 områden inom vilka myndighetsutövning försvåras av kriminella element hade de inte behövt använda uttrycket "no-go-zon" för att beskriva dem.

Uttrycket valdes medvetet därför att den inneboende konnotationen inte är "områden med kriminalitet över genomsnittet" utan "de här områdena kan man inte gå in i! det är panik!". Man väljer uttrycket därför att det rimmar väl med vad en viss delmängd av befolkningen gärna vill tro om läget i t ex Rosengård.

Därtill är både Gudmundson och Janouch gamla nog att förstå att när främlingsfientlig media plockar upp "nyheten" om Sveriges femtiofem "no-go-zoner" kommer de inte att nyansera begreppet genom att berätta att det alltså inte handlar om några paramilitära eller kriminella nätverk som tagit kontroll över stadsdelarna utan att det egentligen handlar om någon ledarskribent som uttrycker sig överdrivet alarmistiskt i förhållande till fakta enligt en polisrapport.

När "nyheten" om de 55 no-go-zonerna spreds över världen var detta också vad som hände. Ingen synade vad det egentligen stod i rapporten, utan man kalibrerade uttrycket "no-go-zon" mot engelska wikipedia och rapporterade okritiskt om hur polisen tappat kontroll över 55 områden i Sverige. Dessa utländska källor användes sen av svensk rassemedia för att påstå att svensk mainstreammedia mörkade sanningen som bara amerikansk och norsk media vågade skriva om.

Men Sverige har inte 55 avbarrikaderade områden som kontrolleras av kriminella gäng och dit polisen inte vågar åka, vi har 55 områden där den höga kriminaliteten påverkar lokalsamhället. För alla som inte är våldsamt rasistiska räcker det för att vara djupt problematiskt och något vi som samhälle akut behöver jobba med. De enda som tjänar på mer alarmism än så är rasisterna.

Ett genis försvarstal

Med någorlunda jämna mellanrum så kommer någon av mina vänner till mig med en artikel eller facebookpost eller redditdiskussion eller liknande som på ett eller annat sätt dödförklarar Chomskys lingvistiska teorier. Inte sällan sker detta med en raljant underton där författaren menar sig ha djupa insikter i det teoretiska ramverket, och inte sällan visar det sig när jag läser texten att så inte är fallet varpå en längre diskussion tar vid där jag får förklara vart de här spekulativa motargumenten hamnar fel. I syfte att bespara mig denna framtida arbetsbörda har jag idag bestämt mig för att skriva ett långt inlägg som jag kan länka till när folk missförstått hur det biolingvistiska projektet ser ut, och varför det undersöker vad det gör.

Det här blogginlägget ämnar alltså gå bortom de vanliga sammanfattningarna som "jomen han tycker ju att språk är biologiskt" men det finns en varning här, och det är att en del av de här resonemangen bygger på ganska tekniska resonemang som inte går att återge i sin helhet inom ramarna för en bloggpost. Jag tycker att mina förenklingar är ganska bra, men de är just förenklingar och har därför luckor, inte minst finns det utrymme för semantiskt lagda läsare att försöka hitta kryphål och därmed tänka att de trots allt hittat något obskyrt motargument som motbevisar ett ramverk lingvister jobbat inom i över femtio år. Vi är ju trots allt på internet.

Med det sagt: Vill ni ha tips om böcker eller artiklar eller föreläsningsserier på youtube eller så, där resonemangen får det djup de behöver så är ni välkomna att höra av er.

---

För att förklara det generativa ramverket tänker jag använda mig av en hierarkisk uppställning av Chomskys idéer och redogöra i vilken mån dessa följer av antaganden man gjort tidigare eller om de är nya antaganden som kan frikopplas från den teoretiska grunden man står på. Begreppet "Chomsky-hierarki" har desvärre redan en teknisk betydelse inom datavetenskapen så jag kallar modellen för "Chomsky-skalan". Det spelar ju egentligen ingen roll vad jag kallar modellen men pedagogiskt tänkte jag att det kanske var en bra idé. Vad vet jag?

För att illustrera poängen med Chomsky-skalan kan man tänka sig en motsvarande (och förenklad, eftersom jag inte är fysiker) Newton-skala. Vi tänker oss då att vår Newton-skala ser ut som följer:

1. Det finns en kraft som gör att kroppar kan påverka varandra utan att röra vid varandra. Vi kan kalla den kraften för gravitation.

2. Gravitation har specifika egenskaper som kan förstås med hjälp av teorier vi formulerar.

3. Här tänker vi oss en specifik teori för hur gravitation kan förstås.

Varje nivå i den här Newton-skalan illustrerar ett koncept som förutsätter tidigare nivåer, men inte tvärt om, dvs punkt 2 kräver att punkt 1 stämmer, men punkt 1 kräver inte att punkt 2 stämmer. Vi skulle alltså kunna tänka oss att punkt 1 stämde och att en sådan kraft fanns, utan att denna kraften hade specifika egenskaper.

Vad är syftet med det här? Jo, vi tänker oss nu att vi hittar solida motbevis mot den specifika teorin vi formulerade i punkt 3. Det betyder att 3 måste överges så som den var formulerad, det betyder däremot inte att punkt 1 och 2 har motbevisats. Om vi däremot motbevisar 2, så faller 3 också per definition eftersom 3 förutsatte att 2 stämde.

Förvirrande, kanske, men det är egentligen inte svårare än såhär: Chomskys grundläggande idé (att språk bör förstås som en biologisk egenskap) har legat till grund för väldigt många teorier om HUR den här biologiska egenskapen fungerar. Alla de här teorierna kan naturligtvis inte samtidigt ha rätt, och troligen har ingen i dagsläget formulerad teori rätt. Men om ett av de här ramverken i sin nuvarande utformning visar sig ha problem med någon empiri så faller liksom inte hela Chomskys ramverk. Så fungerar helt enkelt inte vetenskap. Fundera på hur man skulle se på fysiken som vetenskap ifall de inte hittat Higgs-partikeln. Hade det varit "Ok men då bara lägger vi ner fysiken alla hade fel bibeln stämmer"?

Med allt det här ur vägen skall vi nu titta på vår Chomsky-skala.

---

1. Den mänskliga språkförmågan kan producera en oändlig mängd yttranden som kan tolkas även av hörare som inte tidigare hört yttrandena.

Även om det inte var Chomsky som först lade fram de här idéerna är det rimligt att säga att det var han som populariserade dem. Kanske hade perspektivet blivit dominant ändå, kanske inte. Hursomhelst var en tidig bild av vad det innebär att kunna ett språk ungefär att kunna en mängd yttranden. Så är det ingen som tänker på språk idag, och det spelar ingen roll vilket ramverk du är verksam inom. Saker jag säger är inte nödvändigtvis saker jag hört innan, och när jag säger dem till dig så förstår du dem inte för att du hört dem innan.

Jag kan till exempel säga saker som ingen människa tidigare sagt eller skulle få för sig att säga som till exempel "Den röda sfären körde sin bil i två gånger ljushastigheten" eller "Ann Heberleins bidrag till samhällsdebatten är värdefullt". Yttranden som svensktalare utan problem förstår innebörden i utan att ha hört dem tidigare. Språk måste helt enkelt förstås som en kreativ förmåga att sätta ihop och förstå yttranden, snarare än en minnesfunktion.

2. Den mänskliga språkförmågan är resultatet av mer än bara input, och kan därmed förstås som en biologisk egenskap.

Utgår vi då från 1, så har vi en bild av vad det innebär att "kunna" ett språk (att skapa och tolka yttranden på det språket), men hur lär vi oss detta?

Det finns en allmän bild av vad som händer när ett barn lär sig ett språk, att barnet t ex hör mamman säga "hund" och peka på en hund och så tänker barnet ungefär "Det hon pekar på kallas hund" och så upprepas det här en massa gånger och till slut kan barnet ett språk. Den här bilden känns intuitivt riktig och det kanske den för all del är på sätt och vis men inte utan att vi ställer oss några frågor.

Till att börja med måste vi då förklara hur barnet vet att det ska titta där mamman pekar. Detta kan ju barnet inte ha lärt sig genom att kunna språket eftersom vi antar att barnet lär sig språket genom mammans pekande. Då skulle man kunna säga att "jomen språket är inte biologiskt men att förstå pekningar är biologiskt, det kan t ex människor och hundar men inte katter och fåglar" och det stämmer ju att det är så men då uppstår två andra problem: Dels har man inte bortförklarat biologins roll i språket, man har bara flyttat vad biologin bidrar med och dels kan man inte då förklara varför hundar inte lär sig att producera mänskligt språk trots att de kan få samma input utan det tycks fortfarande finnas en biologisk skillnad mellan hundar och människor.

Nu kanske några läsare tänker "fast jag läste en gång om en hund som efter mångårig träning kunde förstå över hundra olika tecken" men det är, vågar jag påstå, inte vad som händer med barn. Barn behöver inte tränas till att lära sig språk med belöningar. De lär sig utan träning inte bara över hundra tecken utan de lär sig snabbt att de här tecknen kan tas isär till nya meningar.

För att illustrera det här kan vi tänka oss ett barn och en apa som lärt sig meningen "Jag vill ha banan" och ordet "melon". Skillnaden på den mest vältränade apan och den dummaste ungen är att ungen utan träning kan sätta ihop meningen "Jag vill ha melon". Människobarnet kommer att förstå att det kan sätta ihop saker på det här sättet. I sin enklaste form tänker generativister alltså på språkinlärning ungefär såhär:

Den färdiga språkförmågan minus input = Den biologiska grunden för språk.

Vad denna biologiska grunden består av finns det enormt mycket teorier om (bland annat, faktiskt, folk som tror att det bara är fråga om att förstå pekningar), men i stort sett ingen hävdar att biologi inte spelar någon roll för språkinlärning och detta är Chomskys förtjänst.

3. Den mänskliga språkförmågan uppvisar flera unika drag som vi inte ser motsvarigheter till hos andra djur, och beror därför rimligen på en språkspecifik fakultet i hjärnan.

Den mänskliga språkförmågan gör väldigt många saker som vi inte ser andra djur göra i någon direkt utsträckning. Några snabba exempel på detta är att vi kommunicerar om framtiden och det förflutna, ställen vi inte befinner oss på, saker som inte hänt men som skulle kunna hända. Vi kommunicerar rent av om att kommunicera. Dessutom gör vi det på ett sätt som andra djur inte verkar göra heller, nämligen genom att sätta ihop mindre enheter till större enheter.

Att de här sakerna verkligen är unika råder det delade meningar om och det finns mer eller mindre legitima argument som visar väldigt väldigt enkla versioner av allt verkar återfinnas i djurriket. Vad det egentligen handlar om är att människor kan formulera yttranden som "Igår på IKEA frågade Kalle om vi inte kunde äta efter att vi handlat färdigt, och jag tolkade det som att han ville äta på restaurangen där men han ville äta i stan" och hundar som lyckas skilja på typ "tass boll" och "nos boll". Det finns en tydlig empiri som visar att båda fenomen förekommer och frågan är då om det är (som Chomskys kritiker hävdar) bara en gradskillnad eller om de två fenomenen är väsenskilda.

En artikel som cirkulerade för ett par månader sedan gjorde gällande att Chomskys teorier var omkullkastade och att den biologiska grunden hos språkförmågan var empati, minne och förmåga att förstå analogier. Här tycker jag för övrigt att man kan se förtjänsten i min modell eftersom detta inte motsäger varken punkt 1 eller 2 utan bara säger att den biologiska grunden är någon annan än vad generativismen normalt tror.

Låt oss då se hur långt man kommer med dessa förmågor. Om vi tänker oss att språkförmåga förhåller sig till minne så att "mer minne" = "mer språkförmåga" då skulle vi förvänta oss att djur med bättre minne än människor hade större språkförmåga, men där är empirin väldigt tydlig med att så inte är fallet. Samma gäller för empati (empati är svårt att mäta av uppenbara skäl, men vi har inga skäl att tro att människor inte är empatiska i ungefär samma utsträckning som andra apor, vissa hävdar rent av att vi är den minst empatiska apan). Då återstår egentligen bara "analogi"-förmågan och detta är i princip att hävda att "människor har en språkspecifik biologisk förmåga", alltså precis vad Chomsky alltid hävdat. Att det är olika förmågor som föreslås (det centrala för Chomsky är som jag var inne på innan och vi ska se mer om i punkt 5 den här ihopsättningen av enheter till rekursivt större enheter) motsäger Chomsky, men det motsäger inte ramverket där vi postulerar en biologisk kapacitet och försöker förklara hur den mänskliga språkförmågan kan förklaras ur denna.

4. Yttranden kan separeras i grammatiska/ogrammatiska, och uppvisade regelbundenheter inom grammatikalitet säger något om vår språkförmågas utformning.

Om vi accepterar 1-3 alltså att språk är en kreativ förmåga som kan beskrivas biologiskt och vi inte kan observera hos andra djur så får man fråga sig hur kan vi egentligen säga något om den mänskliga språkförmågan? Hjärnscanning är inte på en nivå där den kan visa något speciellt i detalj ännu (den kan visa oss vilka områden som aktiveras, men vi vet inte därmed vad som egentligen händer när de aktiveras). Man skulle förstås kunna tänka sig väldigt många experiment som relativt enkelt skulle ge pålitliga resultat men dessa har tyvärr gemensamt att man gör oetiska saker mot barn (typ olika varianter på att beröva barn på språklig input från sina föräldrar). I brist på annan metodologi (även om datorsimuleringar och hjärnscanning används en del i forskningen) så föreslog Chomsky att man skulle använda grammatikalitet som forskningsområde.

Det här är väl ett bra tillfälle att prata snabbt om "falsifiering" eftersom en kritik som vanligtvis tas upp i samband med generativismen är att idéerna inte går att falsifiera. Till att börja med så var Poppers idé om falsifikation att det skulle vara teoretiskt möjligt att falsifiera, så om man går på hans definition (och det verkar väl ändå rimligt?) så är generativism i allra högsta grad falsifierbar. Vidare så är det moderna ramverket faktiskt uppställt efter Lakatos idé om att ha program med antaganden och hela syftet med att forska inom grammatikalitet är att man kan falsifiera påståenden. Grammatikalitetsparadigmet har andra problem som jag inte kommer att gå in på här därför att de är för tekniska och filosofiska men om du nån gång tänkt "Man kan inte falsifiera UG" så beror det på att du antingen inte förstår vad "falsifiera" eller "UG" innebär.

Vad innebär det då att forska på grammatikalitet? Jo, att även om vi utgår från 1-3 så finns det vissa yttranden som människor inte verkar göra. Till exempel "Borden tre ölar stod" eller "Kalle gillar migsjälv"; det verkar som att dessa inte har en omedelbar tolkning. Chomskys idé här är att om vi kan hitta regelbundenheter mellan grammatiska och ogrammatiska satser så har vi på någon nivå kommit på något om hur hjärnan fungerar (eller vi har åtminstone formulerat en teori som korrekt förutspår om påståenden är grammatiska eller inte). Slutmålet som Chomsky ser det är att skapa ett teoretiskt ramverk som korrekt kan förutspå grammatikalitet i alla påståenden, och eftersom det är den biologiska grunden till språk vi är ute efter så bör den här teorin kunna förklara grammatikalitet i alla mänskliga språk.

5. Den mänskliga språkförmågan kan reduceras till en eller ett par datalogiska operationer, varav den centrala är förmågan att sammanfoga två mindre enheter till en större enhet. Vi kan förstå vår språkförmåga som om det vore ett datorprogram även om det inte är ett datorprogram.

Det här är redan ett ganska långt inlägg så jag hoppar över ett par steg och fram till nästa stora punkt på vår skala. Här handlar det om det evolutionära trycket på språk. Om vi nu förstår språk som en kreativ förmåga (punkt 1), tänker oss att denna är i grund biologisk (2+3), och tror att denna kan förstås som en "grammatikalitetsmaskin" (4) så måste det följa att maskinen i grund är uppbyggd på ganska få, helst en, operation. Varför? Jo, för att eftersom språk är biologiskt så måste det ha uppkommit genom evolution. Då kan man såklart tänka sig att vi genomgick en substantiv-mutation, senare en verb-mutation osv men detta verkar inte så troligt eftersom vi tänker på språket som den kreativa förmågan snarare än ordklasser. Man tänker sig vidare att varje operation som vi förväntar oss att hjärnan ska utföra kräver en mutation och försöker därför förklara grammatikalitet med så få operationer som möjligt.

I dagsläget tänker sig de flesta generativister att man kan förklara all grammatikalitet med ett fåtal operationer (2-5 beroende på ramverk och andra antaganden) som sker varje gång en mindre enhet sätts ihop med en annan enhet för att bilda en större enhet. Dessa är ungefär "bilda AB av A + B", "sök igenom A" "flytta AB", vissa tror att det räcker med "slå ihop och sätt en ettikett på A+B". Förslagen på hur man kan formulera det bästa regelverket är många och det är förstås vad man bör vänta sig när vi rört oss så långt från den grund alla de här ramverken har gemensamt. Jag känner att det här blir för tekniskt för vissa potentiella läsare så jag sätter punkt här. Det viktiga att ta med sig här är att om ett givet förslag till modell på nivå 5 visar sig inte stämma så är det direkt efterblivet att tänka sig att 1-4 nu skulle sakna någon form av vetenskaplig relevans.

6. Den nya A Tribe Called Quest-skivan är det bästa som kommit ut i år, eventuellt är den rent av bättre än vissa av deras gamla skivor.

Ok det är ärligt talat inte Chomsky som hävdat detta men det är 100% sant.

99 problems but Frege's ain't 1

Om ni vill se mig från min allra sämsta sida så kom på en föreläsning i språkfilosofi med mig och se mig räcka upp handen efter varje mening från föreläsarens sida med en invändning som inleds med "Fast det finns ju faktiskt empiriska resultat som visar att..". En intellektuell mobbare, som en polare kallade mig häromdan.

Jag gillar inte den sidan av mig, men för många av mina vänner är jag bara sån. Status tilldelas för dem genom intellektuell kukmätning, och när jag är dryg och översittande blir jag någon för dem att se upp till. Utan den sidan hade de förmodligen brutit kontakten, de lever sina liv på det sättet; högstatus är någon att lisma för, någon där man okritiskt likear allt de postar på facebook. Lågstatus är någon att ignorera, på sin höjd någon att jämföra sig med och konstatera att deras liv nog är lite mer lyckade. Låt gå, jag försöker inte förändra någon. Idag ska jag prata lite om den bekväma illusionen av intelligens, och vad jag upplever att den gör med vår samtid. Vi börjar med en historielektion:

Det fanns under förra århundradet ett gäng filosofer som, man får förmoda i brist på bättre saker att syssla med, bestämde sig för att vad de skulle lägga sin tid på var att konstruera formella regler för att konvertera först språk och sedan precis allt till logik. Den grundläggande tanken var ungefär såhär: Ta en enkel mening som "pennan är gul". Vad säger den här exempelmeningen? Jo, att det finns en bestämd penna och att den pennan är gul. Det intressanta här är att vi kan tillskriva den meningen ett sanningsvärde genom att observera verkligheten runt yttrandet och se: Finns det en penna, och är den i så fall gul? Om det finns en gul penna, så är meningen sann. Om det inte finns en gul penna är meningen falsk (det finns lite mer nyanser som jag är väl medveten om, men som jag skippar här därför att de inte är relevanta för det övergripande resonemanget).

Satser som är sanna eller falska kan vi analysera logiskt. Och vem vill inte analysera saker logiskt? Har ni en uppenbar följdfråga? Vad händer om vi lyckas med det här projektet? Ingenting, förstås, världen kommer att fortsätta vara beskaffad som den är beskaffad oavsett hur vi väljer att beskriva den och det är egentligen rätt magstarkt att tro att allt rättfram skulle kunna tilldelas ett sanningsvärde som automatiskt implicerar att dess negation är falsk, men så långt tänkte man inte på nittonhundratalets filosofiinstitutioner.

Nåväl, det här bygger på något som kallas för "kompositionalitetsprincipen" som säger ungefär att saker tilldelas sin "mening" av sina delar. Det vill säga "gul" har en mening, "pennan" har en mening och "är" har en mening. När man sätter ihop termerna som ovan får yttrandet sin mening av sammansättningen; det vill säga att uttalandet "pennan är gul" har en egenskap utöver att vara ett yttrande- det har också egenskapen av att ha en logisk form.

I den generösaste tolkningen som finns av både "språk" och "logik" kan man trots allt säga följande: I stort sett allt vardagsspråk kan översättas till någon sorts logisk form.

Men vad är logik egentligen? I vetenskapliga termer är det ett verktyg för att utreda vad man får härleda ur givna premisser. Alltså givet att man vet något, så kan man också härleda vissa saker ur det men man kan inte härleda andra saker ur det. Vad logik inte är, är någon sorts absolut sanning om hur världen fungerar. På sin höjd säger det något verkligt om hur människor intuitivt tänker på världen.

Och vad är språk? Det skulle bli ett eget blogginlägg att reda ut den frågan, men låt oss nöja oss med att säga följande: Språk som beskriver verkligheten är inte verkligheten. Färgen "gul" existerar inte som en abstrakt enhet nånstans, den beskriver ungefärliga tillstånd enligt konventioner vi gemensamt förhandlat oss fram till. Språk säger också något om hur vi som individer fungerar, förmodligen ganska mycket, men återigen: inte något om hur världen fungerar. När vi använder språket för att beskriva världen gör vi det i så grova drag vi kan komma undan med.

Kompositionalitetsprincipen säger i princip att om vi vet vad "evolution" och "teori" är, så vet vi allt som finns att veta om evolutionsteorin. Att om vi klarar av att förstå vardagsspråk så kan allt brytas ner till minsta meningsbärande enhet och ge oss logisk klarhet i vad de större enheterna innebär. Det är en absurd tanke när det presenteras på det här sättet men, upplever jag, det förklarar mycket om svensk samhällsdebatt.

Låt oss titta på mer eller mindre vanligt förekommande uttalanden (alla exempel är autentiska, dock något parafraserade):

"Islamofobi finns inte eftersom det inte är en fobi i klinisk mening"
"Socialism är en totalitär ideologi eftersom man vill ha proletariatets diktatur"
"Rasism är att dela upp folk i raser alltså är SSU rasister"

Jag skulle kunna bemöta alla de här påståendena separat men det här är egentligen bara tre exempel på hur kompositionalitetsprincipen leder det mänskliga tänkandet fel. Att man tar ett eller ett par ord, analyserar dem i förhållande till hur man tolkar dem för sig och drar sedan en slutsats baserad på hur man själv använder orden.

Det är förstås ett attraktivt alternativ för den som inte orkar sätta sig in i saker, eftersom det ger en bekväm illusion av att man förstår något man inte egentligen förstår. Men det är också det enda alternativet för den som inte kan eller bryr sig om att förstå. Alla som sovit sig genom skolans samhällskunskap får i logikens låtsasdikotomi mellan sant och falskt ett verktyg som kan leda dem till en, upplever de, relevant åsikt. Egentligen är det bara ett varv till med Dunning-Kruger-mekanismen, men för den som tidigare känt sig exkluderad från debatter på bristande kunskapskrav erbjuds här ett sätt att rättfärdiga sina ideologiska böjningar.

Syftet med samhällsdebatten måste vara att diskutera de faktiska frågorna som formar vardagen, snarare än att diskutera hur deras abstraherade former intuitivt bearbetas av vårt kognitiva maskineri. Att detta händer i pseudointellektuella facebookdiskussioner är förstås en sak, och det är kanske bara att leva och låta leva i de sammanhangen, men när politiker bygger varumärken på att recitera memes och skriva "fuck logic" om sina meningsmotståndare börjar det bli väldigt obehagligt.

Någon lätt lösning på problemet finns väl inte, men jag befarar att vänsterns svar kommer att bli egna memes, punchlines och illa applicerad logik. Det hade varit en tråkig utveckling...

..apropå tråkiga utvecklingar måste jag säga följande om nya De La-skivan: Om det inte vore för "First Serve"-skivan hade jag inte haft några förväntningar alls. Nu hade jag försiktiga förväntningar på att det skulle vara åtminstone några bra låtar på den och det var väl ungefär vad jag fick. Nästa stora skivsläpp på min horisont är Mos Defs påstått sista skiva någonsin och där ger jag mig in med huvudet före och hoppas på ett mästerverk...

..till skillnad från mina förväntningar på vad vänsterns framtida meme-patrull kommer att åstadkomma. Är jag kung på snygga övergångar eller vad? Okej peace.