Grattis på födelsedagen, Sajk!

Första veckan efter semestern började solen och gräspollen sitt stilla utpressande av mänskligt medvetande, är inte det typiskt så säg? Från falafelställets fönster kan jag kisa ut mot gassande asfalt. Jag lutar mig ännu lite närmare fläkten och kollar över på en mörkhyad man i köksmundering. Falafeln jag beställde för flera minuter sedan har han inte ens börjat på utan står fortfarande och tittar letargiskt på samma gassande asfalt som jag och lutar sig hela tiden lite, lite närmare luftkonditioneringen. Jag sneglar på klockan och inser att om jag ska både äta och hinna tillbaka till jobbet börjar tiden bli knapp och tar till min bryskaste röst för att förklara för mannen i köksmundering att det minsann finns andra falafelställen i närheten där personalen förstår vad service är.

Det hinner nästan gå en sekund innan jag förstår vad jag precis gett uttryck för. Jag står inte framför honom som plågad, hungrig, svettig medmänniska utan som budbärare åt kapitalet. De saker som precis fick mig att känna samförstånd med honom har bytts ut mot en projektion av min ovilja att bli utskälld av chefen, och i slutändan mitt desperata behov av att kunna betala hyran varje månad. Det känns kusligt att inse, men samma bojor som fjättrar oss båda vänder oss också mot varandra. Så fungerar kapitalet.

Han ser uppgivet och avtrubbat på mig innan han mumlande stressar fram en falafel jag i slutändan inte vågar äta. Tänk om han spottat i den?

...

På bloggar och fikaraster landet runt pågår något man som människa inte kommer att få många chanser att observera i sin livstid. Samhällsmoralens grundpelare håller på att omdanas omkring oss. Fildelning är stöld, sade överheten, och således bryter vanliga människor nu dagligen mot guds bud för att kolla på House, Lost, The Big Bang Theory och annan finkultur. Eller för att lyssna på nya Mos Def-plattan och dylik dunka-dunka-musik.

Samhällsmoral som fenomen har inte sin grund i religion eller gud såklart, utan i samma produktionsmönster som också skapar religioner och gudar. Det säger sig själv att jägar & samlar-samhällen inte kan ha moraliska värderingar runt fildelning eftersom deras produktion inte är så avancerad ännu, och det är såklart lika självklart att det i dagens samhälle inte finns några moraliska värderingar runt vad man ska göra med bytet efter jakt.

Mer intressant är då att vad moralen i jägar & samlar-samhällen påbjöd, var att man delade med sig av bytet av förklarliga orsaker- det fanns ingen poäng med att inte dela med sig, då det inte fanns något att ge i utbyte. Först när människor börjar handla med varandra och privategendom uppstår blir det möjligt för en samhällsmoral som fördömer stöld att uppstå.

Liknande mönster återfinns på flera ställen i historien. Kyrkan hävdade till exempel, runt tiden efter romarrikets fall, att det var en synd att kräva ränta på något man lånat ut. Eftersom lån på den tiden var något som i princip bara förekom i samband med att gårdar drabbats av torka, skadedjur osv och behövde låna säd eller mat av andra gårdar. Då ansågs det förkastligt att sko sig på andras lidande i den utsträckning att man krävde extra mycket tillbaka från svältande bönder. Efter bankväsendets uppkomst fick dock både kyrkans regler och den allmänna moralen revideras. Naturligtvis, sade bankerna, är det rimligt att kräva ränta eftersom vi annars kunnat investera i andra verksamheter där vi tjänat mer pengar. När produktionen dikterat något som naturligt, dröjer det alltså inte länge förrän folks uppfattning om "rätt" och "fel" följer svit.

Stöld är ett begrepp som, som sagt, härstammar från en tid långt innan vår, när varor inte kunde reproduceras utan att samma arbetsinsats krävdes en gång till för att täcka upp förlusten av en stulen vara. Där de moraliska invändningarna mot stöld i klassisk mening är självklara för folk som är uppvuxna i samhällen som accepterar privat ägande, är de moraliska invändningarna mot fildelning lika obegripliga för en ungdomsgeneration uppvuxen i dagens informationssamhälle.

Produktionens utveckling har nu möjliggjort storskalig informationsdelning, och därigenom invaliderat information som en vara man behöver köpslå för. Istället för att erbjuda min slitna Anti Pop Consortium-skiva för ditt exemplar av Karate Kid kan vi nu båda ha både och. Alla vinner, och där vi en gång fick lära oss av bankirer och feodalherrar att det faktiskt inte var så farligt att kräva ränta på lån får vi nu lära oss av nördar att det faktiskt är helt orimligt att jämställa fildelning och stöld. Precis som då kommer samhällsmoralen förr eller senare att ge med sig.

Att tacka för detta är som väntat varken kapitalets höger eller vänster, bibeln eller koranen, Pac eller Biggie, utan fildelande svennar, blattar, killar och tjejer i den arbetande klassen som utan att ha läst en sida Marx förenas i en egen sfär där bytesvärdets logik upphört existera. De varor man kommer över realiseras lika mycket i att delas med andra som att konsumeras, och det bådar gott inför framtiden! Bankirer kommer att önska att det bara var rätten till att kräva ränta som togs från dem när svennar, blattar, killar och tjejer inser att de strukturer de idag vänder sig mot i slutändan bottnar i en problematisk produktion baserad på privat ägande.

Alliterationernas mästare, over and out.

...

Nya Mos Def, ja! Har ni hört den ännu? Skivfan gör mig knäsvag på riktigt. Beatsen är fantastiska, bitvis och texterna är briljanta utan att vara cheesy i någon riktning(om man alltså inte har något emot pretentiösa rappare). Någon dag när ekonomin tillåter det får jag nog ta och fixa mig en ipod och med Mos' hjälp göra sommarvärme och gräspollen lite mer uthärdligt. Ikväll hägrar alkohol och kortspel!

Referensramen

Cecilias morsa, eller vilken representant för vuxenvärlden som helst, stoltserar gärna med sin arbetsiver. Uttrycken varierar men andemeningen är alltid ungefär att de älskar att jobba och inte skulle kunna tänka sig något annat sätt att fördriva sin tillvaro. Deras plats i produktionen gör dem fulländade och lyckliga. Ibland försöker dem att dra in mig i det. Det är ju inte så konstigt, kanske, när man är tjugoåtta bast och för lat för att ens uppdatera sin blogg frekvent och tycker att det är nöjsamt att diskutera spelteori över en kopp kaffe i solen. Men de försöker aldrig två gånger, det kan jag lova.

Gärna ska man ju vilja komma någonstans. Någonstans i sammanhanget är i princip var som helst, så länge man jobbat och slitit hårt för att komma dit. Vägen dit är resan värd, som det visst heter. Det hade varit lätt att hänvisa till stresskador och panikångest och säga att jag i jämförelse lever sunt, men jag glömmer gärna bort den lätta vägen i sådana här samtal. Om det nu är så jävla fett att jobba, så kan du ju skita i att ta semester, säger jag. Put your money where your mouth is och jobba lite obetald övertid.

Jag minns inte riktigt vilka som var där den kvällen, då det bjöds på tjusigt rödvin, men nästa morgon hittade jag ett fönsterkuvert i hallen. Jag tänkte att det säkert var en räkning till men gissa om jag blev överraskad när jag öppnade brevet och hittade ett hopvikt a4 med orden "Passa dig jävligt noga" skrivna i blod. Mucka inte med vuxenvärlden.

Klockan är runt midnatt och jag befinner mig i gränslandet mellan sittandes och liggandes i Tores soffa. Vi befinner oss alltså i Göteborg. Jag har en hel del THC i blodet och Tore sjunger med i "En vän med en bil". Vad i helvete, liksom. Jag tänker att det här måste jag blogga om och sträcker mig efter en bit papper och fiskar upp en penna ur fickan för att anteckna. Anteckningen blev som följer:

"Jag botade min flickväns anorexi med marxistisk dialektik.
Hon gick omkull för sakens skull och tog sitt liv med arsenik."

Det jag emellertid ville skriva var samtalet som följde om Håkan Hellströms förmåga till kreativt skapande och bestod nog mest av att jag höll monolog medan Tore nynnade till "Uppsnärjd i det blå" men poängen är i alla fall den här:

Om man, som artist, har en textrad här eller där man snott från någon annan är det ett aktivt val att inte skapa själv. Inom hiphopen ser man ju ner på sådant, och det är väl inte särskilt vanligt förekommande inom popmusik, men det kan alltså ske av tre anledningar som jag ser det:

1. Brist på kreativitet
2. Omedveten influens
3. Medveten creddning av ursprungsförfattaren

Här kan jag alltså mycket väl komma att flippa ut på den fraktion Håkan-fans som menar på att det i Håkans fall är fråga om nummer 3. Alltså att när han snor grejer från Dylan, Cornelis, The Jam etc etc så är det för att han tycker de är feta och visar dem respekt. Det som omedelbart talar emot det är då:

1. Att han inte erkänner några stölder
2. Den höga frekvensen stulna rader

Konst handlar om att kommunicera. Att skapa något som kan nå ut till och beröra folk. Om inte konst försöker beröra måste man rubricera allt som konst och det är ju redan ett lite brett begrepp för min smak. Basshunter lyckades ju ringa in något väldigt riktigt i min värld eftersom jag spenderar mycket tid på IRC, men han avfärdas ju ständigt som töntig och oseriös. Men om man då tar något som redan finns, redan är sagt, så gör man ingen ting. Man bara reproducerar en rörelse. Tar ett foto av en tavla och försöker sälja det som konst, helt enkelt.

Missförstå mig inte nu, jag tyckte Kom Igen Lena var en rätt så svängig låt och tycker inte det är fel att sno rader man råkar ha en konstnärlig relation till och sådär men när man som måttligt insatt i populärkultur lyssnar igenom första och andra Håkan-skivorna så är det ju bara sånt. Mest uppenbart förstås i låtar som "Kom kom atombomb" eller vad den nu heter men ni fattar vad jag menar. En person som i den utsträckningen låter sig influeras att det till slut bara är fråga om kollagemusik kan inte rimligen falla in i kategori 3. Det är uppenbart att karlns textstölder bara är ett utslag av att han inte själv kan skriva något som låter meningsfullt.

Däremot gör skivorna sig utmärkt som "kan du din indie"-trivia. Eller varför inte "Cornelis"-bingo?

Tyst i klassen

En tidig morgon i mars steg solen upp innan mig för första gången i år. Det hade snöat dagen innan, så den hade mycket att göra. Enda lediga platsen på bussen var sidan om en medelålders man med uppenbar invandrarbakgrund och jag slog mig ner. Efter att ha trängt undan honom från det gemensamma armstödet bestämde jag mig för att fira sommarens annalkande med att vara tillmötesgående och vände mig mot honom.
"Kompis", sade jag, "du kan inte sätta dig vid fönstret."
"Fin utsikt. Sol.", svarade han.
Jag höll tillbaka min hånfulla, förnedrande, hatiska min och bara log som att jag menade det.
"Ja men om du sätter dig ute vid gången istället för inne vid fönstret så får du båda platserna för ingen vågar prata med folk längre."

Jag kollar ut över gågatan vid lilla torg från lägenhetsfesten jag råkar befinna mig på. Jag minns inte när jag senast var på en lägenhetsfest, men jag önskar att jag hade med mig mer alkohol. En hårdrockare jag träffat några gånger, Benny, står och röker med mig. Jag gör mitt bästa för att hålla igång fyllesnacket och berättar någon ytlig anekdot om mina arbetskamrater när han nickar tyst och kollar mig i ögonen och säger "Vet du Thomas, jag har alltid kännt att du var ämnad för något större än kontorsjobb". Två minuter senare pratar han om en Panteraspelning i stockholm för länge sedan.

2 l8 4 apologies!

Jag blir mer och mer medveten om att min syn på mänskliga relationer inte fungerar enligt den allmängiltiga modellen. Det blir allra tydligast när folk försöker be mig om ursäkt för saker de gjort eftersom jag då tvingas förklara att relationer inte är ett på/av-koncept utan ett resultat av alla handlingar båda parter gjort fram till där man är nu.

Det finns ingen djupare definition av vänskap än vad vi får från Disney-filmer och är det något man lär sig där, så är det att svek är en del av vänskap men en mindre del än vänskapen själv. Om man bara inte menade det, eller växer ifrån vad man nu gjort för dumhet så hände det aldrig. Man ber om ursäkt, och får således handlingen ogjord.

Vad är logiken bakom den filosofin, och var kommer den från egentligen? Låt säga att min bror kidnappade prinsessan jag var förlovad med och sedan ångrade sig. Ok, låt gå för att han ångrade sig men det finns väl ingen reson i att begära att jag därefter inte får lov att ta i beräkning att han vid tidigare tillfällen agerat enligt mönster som skulle kunna tyda på att han inte var "min vän" bara för att han säger "förlåt"?

Jag menar såhär: Det finns liksom två lägen man säger förlåt. Det ena är "oj hoppsan nu tappade jag ditt glas i golvet" och det kan jag respektera för vad det är. Ett erkännande av sin egen klumpighet. Men den andra varianten, eller vad det blivit för många är "jag kastade glaset i golvet med avsikt men skulle inte göra om det i nuläget" eller "jag kastade glaset i golvet med avsikt och medger att det var dumt gjort". Jag blir konstant utsatt för både och, och känner mig alltid fruktansvärt otillfredställd av samtalen och de slutar alltid med att jag ställer frågan som i liknelsen motsvarar "men varför kastade du glaset i golvet med informationen du hade tillgänglig vid tillfället".

I mitt huvud är det ju en helt rimlig fråga att ställa. Jag vill såklart reda ut saken och då får man väl faktiskt lov att ha en öppen diskussion om hur saker och ting ligger till och hur de tidigare låg till, men för min aldrig sinande källa av motparter brukar diskussionen snarare likna huruvida vi kan beteckna vår relation som "vänner" eller "inte vänner" och det är inte alls ovanligt att de rent av uppvisar irritation när man börjar ifrågasätta deras agerande som att det var ok om de erkände sin dumhet men inte ok när jag skärskådade den. Ursäkten är för dem ett sätt att inte ångra något. Ett sätt att hoppa över de meningsfulla samtal som kommer att ligga till grund för ens framtida relation. Ni vet, "nu har jag ju bett om ursäkt kan vi inte glömma detta nu?".

Vilket för mig vidare till nästa fundering: Den självåsamkade, selektiva glömskan. Kan någon göra den sortens minnesprogrammering? Jag antar såklart nej, men då är ju frågan om man inte kan glömma saker redan på förhand besvarad. Jag kommer inte att glömma att någon slängde mitt glas i golvet förrän jag glömmer det och det är inte en process jag har kontroll över själv och i ärlighetens namn om vi ska kolla historiskt på det, så kommer det nog att ta ett tag innan jag glömmer och det är rent av troligt att jag aldrig gör det. Jag har lagt märke till att mitt minne nog är lite över medel men jag har samtidigt svårt att tänka mig att folk går omkring och spontanglömmer den typen av händelser.

Cecilia berättade att Final eXit ska göra eller har gjort en reunionspelning. Mycket spännande och en sjuttonårig del av mig själv önskar att jag hade tid och engagemang att se den. Annars är livet i kontorslandskapet typ som vanligt. Strul med kopiatorn, upprörda chefer, skvaller vid vattenkylaren. Nästa vecka ska jag nog börja dekorera mitt kontor med dilbert-strippar för att visa alla hur svennig jag är.

Kära idiot,

Egentligen vet jag inte vad som skall komma av att argumentera med någon som så fanatiskt vägrar ifrågasätta sin omgivning men:

"Vad är det hemska i att:
1. ingen ger dig pengar om du inte gör något för dem
2. att du inte får bo kvar i lägenheten någon äger om du inte betalar dem, när det finns andra som är villiga att betala för att bo i lägenheten"

Varför har vi ett system där vi översätter samhällsnytta i pengar till att börja med? Rimligen för att förenkla transaktioner däremellan och det syftet fyller onekligen pengar, där är vi säkert överens. Men när kapitalinnehavare kunnat ackumulera tillräckligt mycket värde för att sedan köpa arbetskraft startar en loop där arbetskraften köper sig själv och betalar i processen arbetsköparens lön. Arbetsköparen vill såklart ha så mycket som möjligt från sin arbetskraft så att han kan köpa ännu mer arbetskraft och därigenom leva bättre. Personligen tycker jag att det är moraliskt tveksamt att leva på andras arbete även om man kan argumentera att arbetarna får skylla sig själv för att de inte är miljonärer(populärt bland brats).

Hursomhelst är det i alla fall så att marknader dikteras av utbud och efterfrågan, och arbetsmarknaden är inget undantag. Konsekvensen av det är att om man anställer alla icke-kapitalister kommer priset på arbetskraft att stiga oändligt. Uppenbart, kan tyckas, men nationalekonomin erkände inte detta förrän förra året då nobelpriset i ekonomi delades ut till Edmund Phelps för att han upptäckt att man inte kan undvika arbetslöshet under kapitalismen. Arbetarnas löner kommer då att tvingas öka tills de närmar sig det värde de producerar, vilket alltså inte fungerar för arbetsköparna som trots allt överlever på mellanskillnaden mellan arbetarnas produktion och löner.

Då närmar vi oss också det "hemska", vilket är att systemets upprätthållande kräver att personer är hemlösa och arbetslösa. Det tycker jag är ovärdigt ett humant samhälle. Naturligtvis tycker jag att alla ska bidra till samhällsproduktionen, men alla ska också ges en chans att bidra annars håller inte retoriken att man får skylla sig själv. Paris Hilton lever på andras arbete utan att ha arbetat en dag i sitt liv, vilket är ännu ett problem med ackumulerat bytesvärde. En annan diskussion, förvisso.

"Varför ska vuxna människor få mat gratis om de inte vill göra något i gengäld?"

Nu är jag inte säker på varnånstans jag skrivit att alla skulle få mat gratis utan att göra något, men det tycker jag inte. Jag förstår att det i vanlig ordning hos kapitalismens förespråkare handlar om de klassiska argumenten "Men hallå tänk om ingen vill göra ngt" eller "Asså sovjet lololol". Jag tycker att alla ska delta i samhällsproduktionen. Det inkluderar dig, mig, Paris Hilton, vemsom.

"Du kanske tycker att de som äger marken nu inte förtjänar den eller fått den på orättvist sätt, men inget av det här spelar egentligen någon roll om du erkänner det faktum att äganderätten måste finnas till i ett fungerande samhälle. Jag misstänker att du möjligtvis hävdar att den rätten inte behövs, i vilket fall jag hänvisar till det absurda i att anta att människor enbart skulle samla föda till omedelbart bruk."

Jag misstänker själv att du inte tycker att man skall kunna äga luft. Kanske du rent av tycker att man inte ska kunna äga solljus? Där är vi överens. Att ställa upp "äganderätt eller inte" som en diskussion blir av den anledningen lite absurdt(om något). Sen vill jag också kunna äga mina cd-skivor och min dator. Mitt kylskåp och grejerna i det. Där är vi nog också överens. Så egentligen handlar inte diskussionen om huruvida "man ska kunna äga grejor lol" eller "ingen ska aega nåt roflmao", trots den obelästa högerns försök att ställa upp kommunismen som en lätt motargumenterad idé.

Då får jag alltså ställa motfrågan: Vilka saker ska man kunna äga? Själv ser jag inte det nödvändiga i att ha en ägare av mark eller lägenheter till exempel, så där hade du ju rätt. Men att därav dra slutsatsen att jag då inte heller tycker att man ska kunna äga uppenbart privat egendom tycker jag är sorglig och säger mer om det rådande mediaklimatet än vad jag önskat.

På mitt stilla konstaterande att man inte får mat från affärer utan pengar, valde också "idiot" att kommentera:

"Igen, varför ska någon ge dig något gratis?"

Mitt svar på detta är: Igen, alla arbetsföra människor har inte pengar. Samtidigt har vissa personer mer pengar än hundra arbetare utan att lyfta ett finger. Det handlar inte om att inte kräva motprestation för maten, det handlar om att kräva pengar för det, trots att pengasystemet vilar på ett fundament som kräver att vissa hålls utan. Tycker du verkligen att det är rimligt att föra en diskussion om ämnet om du inte ens vill abstrahera tillräckligt för att ifrågasätta pengasystemet? Vad har du egentligen för personligt intresse av att föra den här diskussionen? Jag menar- jag kan medge att pengasystemet har flera fördelar och nackdelar, och om du vill föra en diskussion om ämnet kan du inte bara utgå från att pengars existens är nödvändig(vi är trots allt den enda arten som använder dem).

"Du går till jobbet för att någon är villig att betala dig i utbyte att du tillhandahåller arbetsgivaren med din arbetskraft. Arbetsgivaren ger upp någonting för att du ska arbeta hos honom. Ni har båda gått med på villkoren till hur ert utbyte går till och ingen har tvingat någon av er."

Nu undanber jag mig en diskussion om vad definitionen av tvång är och hänvisar istället till inlägget du valde att citera(men kanske inte riktigt läste). I korthet:

Man kan säga att det inte är tvång om man har ett val, och det hävdar ju gärna t ex anonyma nätliberaler. Definitionen leder nämligen till att begreppet tvång inte existerar, vilket i sin tur betyder att ingen är tvingad till något under kapitalismen. Men saken är den att så länge jag inte vill bli hemlös och svälta ihjäl så måste jag jobba. Jag ser mig därmed som tvingad. Du inte bara medgav att man utsätts för våld om man inte befinner sig i samhällsproduktionen, utan framhöll det även som rimligt och jag undrar då- om man inte ser hot om våld som en konsekvens av att inte jobba när skulle det då bli tvång? Var slavarna tvingade?

Skulle man inte med din retorik kunna säga att våldtäkt inte existerar? Om tjejer inte vill bli våldtagna kan de ju bara stanna hemma, eller?

-

PS

Passar på att svara på "en jävla svartskalle"s inlägg här med, som kort och gott formulerade sig såhär "amen hallå, hade inte butiksägaren hört talas om försäkring?!"

Hejsan, och "amen hallå" på dig själv. Eftersom jag läste om incidenten i "Nyhedsavisen" så fanns det aldrig någon möjlighet för mig att ställa motfrågor och jag kan inte dra mig till minnes om det nämdes i artikeln, men låt mig dock påpeka att så länge inte försäkringsbolagen missbedömer din chans att drabbas av det du försäkrat dig mot så förlorar du pengar på att försäkra dig.

Mer bensin, kommer å behövas

Det skulle visa sig att det inte tog lång tid innan Chords ord på Helt Offs andra platta, "Snart brinner det i Köpenhamn", kom att besannas. Stämningen på kontoret jag jobbar på var förstås upprörd över detsamma. Själv begraver jag mig hellre i dagstidningen och håller käften än att diskuterar med dem på den nivån, men tillåt mig att ventilera lite här:

Diskussionen om värdet av att förstöra egendom är den mest intetsägande sedan väderkallpratet och förs alltid längs en linje där två personer argumenterar för samma sak. Nämligen att om man står inför det etiska dilemmat "förstöra egendom eller inte förstöra egendom", så är det dumt att välja "förstöra egendom". Jo, jag tackar. Men var är nyansskillnaderna i en sådan diskussion? Var det, för övrigt, bara dumt när slavarna förstörde sina burar?

Kapitalismen är, enligt logikens alla lagar, ungefär det samma som en diktatur eller ett slavvälde. Vi lever under hot om våld från systemet om vi inte tar del av den kapitalistiska produktionen på ett eller annat sätt. Är du arbetslös får du inga pengar(utöver ett minst sagt bristfälligt skyddsnät) och det leder till att du kastas ut på gatan eftersom alla lägenheter kostar pengar att bo i. Om du inte vill flytta ut kommer du att utsättas för våld, och om du inte kan översätta din arbetskraft i pengar kommer du i slutändan att svälta ihjäl. Detta är en påtvingad konsekvens av att du inte får odla något om du inte äger mark(som kostar pengar) och du får inte mat från affärer utan pengar. Du kan ju snatta, men då finns det återigen en risk för direkt fysiskt våld. Alltså ekonomi = våld. När jag stiger upp klockan 6 på morgonen för att dra till jobbet är det inte för att jag därigenom gör samhället till ett bättre ställe(snarare tvärt om, skulle jag tro) utan för att annars kommer snuten och slänger ut mig ur min lägenhet med ljus, värme och vatten(och internet).

Ingenstans blir detta förhållandet så naket belyst som när en aktivist krossar en oskyldig butiksinnehavares ruta och fingerpekande robotar på arbetsplatser runt om i världen sitter och försvarar den döda materians rätt att existera. I stället för att då tänka till och kanske konstatera att samhället har ett kollektivt humanistiskt ansvar att ta hand om varandra och ge killen en ny ruta, så fördömer man aktivisterna för deras handling och tycker synd om butiksinnehavaren som nu måste jobba extra hårt för att överleva.

Jag tänker inte försvara meningslöst våld mot materia, såklart. Men jag tänker då sannerligen inte heller sitta och försvara materia. Samhällsproduktionen kräver sina offer, och de är mänskliga, och visst: Nu kanske butiksägaren tvingas stiga upp en timme tidigare varje morgon i en månad innan han kompenserat rutan, men tusentals vårdarbetare säljer redan sitt arbete till sämre lön än så, varför bryr sig ingen om dem? Varför inte bara ge killen en ny ruta och sluta jiddra om den som krossats?

För att vi lever i en tid där folk inte bara vägrar att tänka själva, utan rent av blir sura när någon annan gör det åt dem. Vilken fars det är.

You feel normal.

Så jag steg upp i morse, klockan var typ halv två och jag minns inte riktigt vad den var när jag gick och lade mig men det var ingen snö ute vad jag kunde minnas. Hur som helst var jag fast bestämd att idag skriva en överball års-sammanfattning. När två så vitt skilda men ändå trendsättande kulturblaskor som Punk Planet och Nöjesguiden båda kommer fram till att det är helt rätt att göra mot slutet av året eller i början av nya, så kan väl lika gärna en så pass ödmjuk blogg som min göra det?

Nåja. Februari är ju snart här och jag tänkte att om mina trofasta läsare väntat så här länge, så kan de nog vänta ett par timmar till och begav mig iväg till min nästan dagliga fika på Simrishamnsgatans kafé. Jag var först där och såg mig om efter sittplatser. Hittade ett bord och hängde av mig jackan för att sedan gå och beställa te.

När jag kommer tillbaka har en brud slagit sig ner. Hon har en trendriktig keps utan vare sig produktreklam eller något sportlag på sig, och märkesjeans med korrekt häng. Inte typ phat farm-märkesjeans utan typ såna märken man köper i fancy affärer längs gågatan eller på NK. Någon märklig piercing i örat och mycket sparsamt smink. Tjejen är så tom boy att hon kunde vara saxad ur L Word och sitter dessutom och läser någon prettobok av en kvinnlig författare vars namn jag inte direkt kan åkalla.

Jag ser ut som jag brukar, ni vet. Så länge jag inte är ohygienisk skiter jag väl i vilket(jag skulle kunna smickra mig själv och kalla det blasé, men egentligen är det lättja). Nyduschad och orakad med någon speltischa, ni vet stuket. Jag vetefan vad man säger till lesbiska men vi sitter ensamma vid det där bordet och jag känner att det är helt awkward att bara sätta mig ner utan att åtminstone göra min närvaro uttalad och frågar typ "Eh så vad tycker du om Le Tigre, rätt balla va?". Jag tänker att det är ganska roligt oavsett hur hon tolkar det men hon är inte road. Det sorl jag nyss hade att gömma min närvaro bakom har helt tonats ner och hon tittar besvärat på mig i en halv sekund innan jag känner hur hon sparkar mig på smalbenet under bordet. Vad i helvete, det är vad man får för att vara social. Hon väntar inte på min reaktion utan går direkt därifrån utan att säga något. Vi fick åtminstone bordet för oss själva.

På väg hem från fikan har klockan hunnit bli ganska sent. Nånstans känner jag att det här är en potentiell dag till som går till spillo men å andra sidan kan man marginalisera allt på det där sättet, eller hur? Allt folk gör kan ju reduceras till "MEN VAD FAN ÄR POÄNGEN MED DET?" och det gör vi ju hela tiden med allt vi själva gör och ännu mer allt det andra gör utan att egentligen ha ett svar på vilka aktiviteter som verkligen inte är slöseri med tid. Att vara rik och känd, vad spelar det för roll liksom? Den naturliga frågan jag brukar ställa mig när jag känner att jag är för långt nere i det där träsket är att fråga mig själv vad det är för vits med att ifrågasätta allt. Visst, man verkar smart men vadå? Vad är det för poäng med att framstå som smart?

Jag passerar en cykel utanför falafelstället. Malmö är mörkt och cykelns ägare har glömt stänga av den batteridrivna lampan och jag tänker att jag ska släcka den för att göra ägaren en tjänst och böjer mig fram. Innan jag ens hunnit börja fingra på lampan höjer någon rösten och samtidigt som jag hinner uppfatta att han skriker "vad i helvete gör du ska du sno min cykel" känner jag något hårt träffa mig över ryggen.
Jag har egentligen aldrig varit i kontakt med våld på det här sättet innan idag utan är mest överraskad och förmår knappt att prata med honom. Jag ligger i snön och jag tror jag blöder men fattar inte riktigt hur. Han sparkar mig i magen två gånger innan han går in på falafelstället igen för att beställa två hamburgare. Jag vågar inte röra på mig förrän jag kan se att han satt sig ner för att vänta på sin mat och stapplar mig sen försiktigt hemåt. Det har slutat snöa nu, snön som ligger kvar är brunfärgad av massbilismen och blod.

Nå, det blev ett lite väl långt inlägg men ni som tagit er så här långt får ta del av min fantastiska årssammanfattning:

BÄSTA SVENSKA
Rappare - Timbuktu
Rockgrupp - Cardigans
Dokusåpa - Expedition: Robinsson
Skiva - Håkan Hellström
Bög - Jonas Gardell
Film - Fucking Åmål

BÄSTA USAISKA
Nyhetsfenomen - OJ-simpsonrättegången
Författare - Henry Miller
Film - Armageddon
Skiva - Brother Ali "The Undisputed Truth"

BÄSTA ALLMÄNT
Färg - Rosa
Band - Fugazi
Tidning - Nöjesguiden och Punk Planet