fortfarande vid liv!

Grattis på födelsedagen, Sajk!

2009-07-03T07:21:00.000-07:00

Första veckan efter semestern började solen och gräspollen sitt stilla utpressande av mänskligt medvetande, är inte det typiskt så säg? Från falafelställets fönster kan jag kisa ut mot gassande asfalt. Jag lutar mig ännu lite närmare fläkten och kollar över på en mörkhyad man i köksmundering. Falafeln jag beställde för flera minuter sedan har han inte ens börjat på utan står fortfarande och tittar letargiskt på samma gassande asfalt som jag och lutar sig hela tiden lite, lite närmare luftkonditioneringen. Jag sneglar på klockan och inser att om jag ska både äta och hinna tillbaka till jobbet börjar tiden bli knapp och tar till min bryskaste röst för att förklara för mannen i köksmundering att det minsann finns andra falafelställen i närheten där personalen förstår vad service är.

Det hinner nästan gå en sekund innan jag förstår vad jag precis gett uttryck för. Jag står inte framför honom som plågad, hungrig, svettig medmänniska utan som budbärare åt kapitalet. De saker som precis fick mig att känna samförstånd med honom har bytts ut mot en projektion av min ovilja att bli utskälld av chefen, och i slutändan mitt desperata behov av att kunna betala hyran varje månad. Det känns kusligt att inse, men samma bojor som fjättrar oss båda vänder oss också mot varandra. Så fungerar kapitalet.

Han ser uppgivet och avtrubbat på mig innan han mumlande stressar fram en falafel jag i slutändan inte vågar äta. Tänk om han spottat i den?

...

På bloggar och fikaraster landet runt pågår något man som människa inte kommer att få många chanser att observera i sin livstid. Samhällsmoralens grundpelare håller på att omdanas omkring oss. Fildelning är stöld, sade överheten, och således bryter vanliga människor nu dagligen mot guds bud för att kolla på House, Lost, The Big Bang Theory och annan finkultur. Eller för att lyssna på nya Mos Def-plattan och dylik dunka-dunka-musik.

Samhällsmoral som fenomen har inte sin grund i religion eller gud såklart, utan i samma produktionsmönster som också skapar religioner och gudar. Det säger sig själv att jägar & samlar-samhällen inte kan ha moraliska värderingar runt fildelning eftersom deras produktion inte är så avancerad ännu, och det är såklart lika självklart att det i dagens samhälle inte finns några moraliska värderingar runt vad man ska göra med bytet efter jakt.

Mer intressant är då att vad moralen i jägar & samlar-samhällen påbjöd, var att man delade med sig av bytet av förklarliga orsaker- det fanns ingen poäng med att inte dela med sig, då det inte fanns något att ge i utbyte. Först när människor börjar handla med varandra och privategendom uppstår blir det möjligt för en samhällsmoral som fördömer stöld att uppstå.

Liknande mönster återfinns på flera ställen i historien. Kyrkan hävdade till exempel, runt tiden efter romarrikets fall, att det var en synd att kräva ränta på något man lånat ut. Eftersom lån på den tiden var något som i princip bara förekom i samband med att gårdar drabbats av torka, skadedjur osv och behövde låna säd eller mat av andra gårdar. Då ansågs det förkastligt att sko sig på andras lidande i den utsträckning att man krävde extra mycket tillbaka från svältande bönder. Efter bankväsendets uppkomst fick dock både kyrkans regler och den allmänna moralen revideras. Naturligtvis, sade bankerna, är det rimligt att kräva ränta eftersom vi annars kunnat investera i andra verksamheter där vi tjänat mer pengar. När produktionen dikterat något som naturligt, dröjer det alltså inte länge förrän folks uppfattning om "rätt" och "fel" följer svit.

Stöld är ett begrepp som, som sagt, härstammar från en tid långt innan vår, när varor inte kunde reproduceras utan att samma arbetsinsats krävdes en gång till för att täcka upp förlusten av en stulen vara. Där de moraliska invändningarna mot stöld i klassisk mening är självklara för folk som är uppvuxna i samhällen som accepterar privat ägande, är de moraliska invändningarna mot fildelning lika obegripliga för en ungdomsgeneration uppvuxen i dagens informationssamhälle.

Produktionens utveckling har nu möjliggjort storskalig informationsdelning, och därigenom invaliderat information som en vara man behöver köpslå för. Istället för att erbjuda min slitna Anti Pop Consortium-skiva för ditt exemplar av Karate Kid kan vi nu båda ha både och. Alla vinner, och där vi en gång fick lära oss av bankirer och feodalherrar att det faktiskt inte var så farligt att kräva ränta på lån får vi nu lära oss av nördar att det faktiskt är helt orimligt att jämställa fildelning och stöld. Precis som då kommer samhällsmoralen förr eller senare att ge med sig.

Att tacka för detta är som väntat varken kapitalets höger eller vänster, bibeln eller koranen, Pac eller Biggie, utan fildelande svennar, blattar, killar och tjejer i den arbetande klassen som utan att ha läst en sida Marx förenas i en egen sfär där bytesvärdets logik upphört existera. De varor man kommer över realiseras lika mycket i att delas med andra som att konsumeras, och det bådar gott inför framtiden! Bankirer kommer att önska att det bara var rätten till att kräva ränta som togs från dem när svennar, blattar, killar och tjejer inser att de strukturer de idag vänder sig mot i slutändan bottnar i en problematisk produktion baserad på privat ägande.

Alliterationernas mästare, over and out.

...

Nya Mos Def, ja! Har ni hört den ännu? Skivfan gör mig knäsvag på riktigt. Beatsen är fantastiska, bitvis och texterna är briljanta utan att vara cheesy i någon riktning(om man alltså inte har något emot pretentiösa rappare). Någon dag när ekonomin tillåter det får jag nog ta och fixa mig en ipod och med Mos' hjälp göra sommarvärme och gräspollen lite mer uthärdligt. Ikväll hägrar alkohol och kortspel!

Referensramen

2007-05-28T14:09:00.000-07:00

Cecilias morsa, eller vilken representant för vuxenvärlden som helst, stoltserar gärna med sin arbetsiver. Uttrycken varierar men andemeningen är alltid ungefär att de älskar att jobba och inte skulle kunna tänka sig något annat sätt att fördriva sin tillvaro. Deras plats i produktionen gör dem fulländade och lyckliga. Ibland försöker dem att dra in mig i det. Det är ju inte så konstigt, kanske, när man är tjugoåtta bast och för lat för att ens uppdatera sin blogg frekvent och tycker att det är nöjsamt att diskutera spelteori över en kopp kaffe i solen. Men de försöker aldrig två gånger, det kan jag lova.

Gärna ska man ju vilja komma någonstans. Någonstans i sammanhanget är i princip var som helst, så länge man jobbat och slitit hårt för att komma dit. Vägen dit är resan värd, som det visst heter. Det hade varit lätt att hänvisa till stresskador och panikångest och säga att jag i jämförelse lever sunt, men jag glömmer gärna bort den lätta vägen i sådana här samtal. Om det nu är så jävla fett att jobba, så kan du ju skita i att ta semester, säger jag. Put your money where your mouth is och jobba lite obetald övertid.

Jag minns inte riktigt vilka som var där den kvällen, då det bjöds på tjusigt rödvin, men nästa morgon hittade jag ett fönsterkuvert i hallen. Jag tänkte att det säkert var en räkning till men gissa om jag blev överraskad när jag öppnade brevet och hittade ett hopvikt a4 med orden "Passa dig jävligt noga" skrivna i blod. Mucka inte med vuxenvärlden.

Klockan är runt midnatt och jag befinner mig i gränslandet mellan sittandes och liggandes i Tores soffa. Vi befinner oss alltså i Göteborg. Jag har en hel del THC i blodet och Tore sjunger med i "En vän med en bil". Vad i helvete, liksom. Jag tänker att det här måste jag blogga om och sträcker mig efter en bit papper och fiskar upp en penna ur fickan för att anteckna. Anteckningen blev som följer:

"Jag botade min flickväns anorexi med marxistisk dialektik.
Hon gick omkull för sakens skull och tog sitt liv med arsenik."

Det jag emellertid ville skriva var samtalet som följde om Håkan Hellströms förmåga till kreativt skapande och bestod nog mest av att jag höll monolog medan Tore nynnade till "Uppsnärjd i det blå" men poängen är i alla fall den här:

Om man, som artist, har en textrad här eller där man snott från någon annan är det ett aktivt val att inte skapa själv. Inom hiphopen ser man ju ner på sådant, och det är väl inte särskilt vanligt förekommande inom popmusik, men det kan alltså ske av tre anledningar som jag ser det:

1. Brist på kreativitet
2. Omedveten influens
3. Medveten creddning av ursprungsförfattaren

Här kan jag alltså mycket väl komma att flippa ut på den fraktion Håkan-fans som menar på att det i Håkans fall är fråga om nummer 3. Alltså att när han snor grejer från Dylan, Cornelis, The Jam etc etc så är det för att han tycker de är feta och visar dem respekt. Det som omedelbart talar emot det är då:

1. Att han inte erkänner några stölder
2. Den höga frekvensen stulna rader

Konst handlar om att kommunicera. Att skapa något som kan nå ut till och beröra folk. Om inte konst försöker beröra måste man rubricera allt som konst och det är ju redan ett lite brett begrepp för min smak. Basshunter lyckades ju ringa in något väldigt riktigt i min värld eftersom jag spenderar mycket tid på IRC, men han avfärdas ju ständigt som töntig och oseriös. Men om man då tar något som redan finns, redan är sagt, så gör man ingen ting. Man bara reproducerar en rörelse. Tar ett foto av en tavla och försöker sälja det som konst, helt enkelt.

Missförstå mig inte nu, jag tyckte Kom Igen Lena var en rätt så svängig låt och tycker inte det är fel att sno rader man råkar ha en konstnärlig relation till och sådär men när man som måttligt insatt i populärkultur lyssnar igenom första och andra Håkan-skivorna så är det ju bara sånt. Mest uppenbart förstås i låtar som "Kom kom atombomb" eller vad den nu heter men ni fattar vad jag menar. En person som i den utsträckningen låter sig influeras att det till slut bara är fråga om kollagemusik kan inte rimligen falla in i kategori 3. Det är uppenbart att karlns textstölder bara är ett utslag av att han inte själv kan skriva något som låter meningsfullt.

Däremot gör skivorna sig utmärkt som "kan du din indie"-trivia. Eller varför inte "Cornelis"-bingo?

Tyst i klassen

2007-04-21T19:03:00.000-07:00

En tidig morgon i mars steg solen upp innan mig för första gången i år. Det hade snöat dagen innan, så den hade mycket att göra. Enda lediga platsen på bussen var sidan om en medelålders man med uppenbar invandrarbakgrund och jag slog mig ner. Efter att ha trängt undan honom från det gemensamma armstödet bestämde jag mig för att fira sommarens annalkande med att vara tillmötesgående och vände mig mot honom.
"Kompis", sade jag, "du kan inte sätta dig vid fönstret."
"Fin utsikt. Sol.", svarade han.
Jag höll tillbaka min hånfulla, förnedrande, hatiska min och bara log som att jag menade det.
"Ja men om du sätter dig ute vid gången istället för inne vid fönstret så får du båda platserna för ingen vågar prata med folk längre."

Jag kollar ut över gågatan vid lilla torg från lägenhetsfesten jag råkar befinna mig på. Jag minns inte när jag senast var på en lägenhetsfest, men jag önskar att jag hade med mig mer alkohol. En hårdrockare jag träffat några gånger, Benny, står och röker med mig. Jag gör mitt bästa för att hålla igång fyllesnacket och berättar någon ytlig anekdot om mina arbetskamrater när han nickar tyst och kollar mig i ögonen och säger "Vet du Thomas, jag har alltid kännt att du var ämnad för något större än kontorsjobb". Två minuter senare pratar han om en Panteraspelning i stockholm för länge sedan.

2 l8 4 apologies!

2007-04-03T00:57:00.000-07:00

Jag blir mer och mer medveten om att min syn på mänskliga relationer inte fungerar enligt den allmängiltiga modellen. Det blir allra tydligast när folk försöker be mig om ursäkt för saker de gjort eftersom jag då tvingas förklara att relationer inte är ett på/av-koncept utan ett resultat av alla handlingar båda parter gjort fram till där man är nu.

Det finns ingen djupare definition av vänskap än vad vi får från Disney-filmer och är det något man lär sig där, så är det att svek är en del av vänskap men en mindre del än vänskapen själv. Om man bara inte menade det, eller växer ifrån vad man nu gjort för dumhet så hände det aldrig. Man ber om ursäkt, och får således handlingen ogjord.

Vad är logiken bakom den filosofin, och var kommer den från egentligen? Låt säga att min bror kidnappade prinsessan jag var förlovad med och sedan ångrade sig. Ok, låt gå för att han ångrade sig men det finns väl ingen reson i att begära att jag därefter inte får lov att ta i beräkning att han vid tidigare tillfällen agerat enligt mönster som skulle kunna tyda på att han inte var "min vän" bara för att han säger "förlåt"?

Jag menar såhär: Det finns liksom två lägen man säger förlåt. Det ena är "oj hoppsan nu tappade jag ditt glas i golvet" och det kan jag respektera för vad det är. Ett erkännande av sin egen klumpighet. Men den andra varianten, eller vad det blivit för många är "jag kastade glaset i golvet med avsikt men skulle inte göra om det i nuläget" eller "jag kastade glaset i golvet med avsikt och medger att det var dumt gjort". Jag blir konstant utsatt för både och, och känner mig alltid fruktansvärt otillfredställd av samtalen och de slutar alltid med att jag ställer frågan som i liknelsen motsvarar "men varför kastade du glaset i golvet med informationen du hade tillgänglig vid tillfället".

I mitt huvud är det ju en helt rimlig fråga att ställa. Jag vill såklart reda ut saken och då får man väl faktiskt lov att ha en öppen diskussion om hur saker och ting ligger till och hur de tidigare låg till, men för min aldrig sinande källa av motparter brukar diskussionen snarare likna huruvida vi kan beteckna vår relation som "vänner" eller "inte vänner" och det är inte alls ovanligt att de rent av uppvisar irritation när man börjar ifrågasätta deras agerande som att det var ok om de erkände sin dumhet men inte ok när jag skärskådade den. Ursäkten är för dem ett sätt att inte ångra något. Ett sätt att hoppa över de meningsfulla samtal som kommer att ligga till grund för ens framtida relation. Ni vet, "nu har jag ju bett om ursäkt kan vi inte glömma detta nu?".

Vilket för mig vidare till nästa fundering: Den självåsamkade, selektiva glömskan. Kan någon göra den sortens minnesprogrammering? Jag antar såklart nej, men då är ju frågan om man inte kan glömma saker redan på förhand besvarad. Jag kommer inte att glömma att någon slängde mitt glas i golvet förrän jag glömmer det och det är inte en process jag har kontroll över själv och i ärlighetens namn om vi ska kolla historiskt på det, så kommer det nog att ta ett tag innan jag glömmer och det är rent av troligt att jag aldrig gör det. Jag har lagt märke till att mitt minne nog är lite över medel men jag har samtidigt svårt att tänka mig att folk går omkring och spontanglömmer den typen av händelser.

Cecilia berättade att Final eXit ska göra eller har gjort en reunionspelning. Mycket spännande och en sjuttonårig del av mig själv önskar att jag hade tid och engagemang att se den. Annars är livet i kontorslandskapet typ som vanligt. Strul med kopiatorn, upprörda chefer, skvaller vid vattenkylaren. Nästa vecka ska jag nog börja dekorera mitt kontor med dilbert-strippar för att visa alla hur svennig jag är.

Kära idiot,

2007-03-17T02:13:00.000-07:00

Egentligen vet jag inte vad som skall komma av att argumentera med någon som så fanatiskt vägrar ifrågasätta sin omgivning men:

"Vad är det hemska i att:
1. ingen ger dig pengar om du inte gör något för dem
2. att du inte får bo kvar i lägenheten någon äger om du inte betalar dem, när det finns andra som är villiga att betala för att bo i lägenheten"

Varför har vi ett system där vi översätter samhällsnytta i pengar till att börja med? Rimligen för att förenkla transaktioner däremellan och det syftet fyller onekligen pengar, där är vi säkert överens. Men när kapitalinnehavare kunnat ackumulera tillräckligt mycket värde för att sedan köpa arbetskraft startar en loop där arbetskraften köper sig själv och betalar i processen arbetsköparens lön. Arbetsköparen vill såklart ha så mycket som möjligt från sin arbetskraft så att han kan köpa ännu mer arbetskraft och därigenom leva bättre. Personligen tycker jag att det är moraliskt tveksamt att leva på andras arbete även om man kan argumentera att arbetarna får skylla sig själv för att de inte är miljonärer(populärt bland brats).

Hursomhelst är det i alla fall så att marknader dikteras av utbud och efterfrågan, och arbetsmarknaden är inget undantag. Konsekvensen av det är att om man anställer alla icke-kapitalister kommer priset på arbetskraft att stiga oändligt. Uppenbart, kan tyckas, men nationalekonomin erkände inte detta förrän förra året då nobelpriset i ekonomi delades ut till Edmund Phelps för att han upptäckt att man inte kan undvika arbetslöshet under kapitalismen. Arbetarnas löner kommer då att tvingas öka tills de närmar sig det värde de producerar, vilket alltså inte fungerar för arbetsköparna som trots allt överlever på mellanskillnaden mellan arbetarnas produktion och löner.

Då närmar vi oss också det "hemska", vilket är att systemets upprätthållande kräver att personer är hemlösa och arbetslösa. Det tycker jag är ovärdigt ett humant samhälle. Naturligtvis tycker jag att alla ska bidra till samhällsproduktionen, men alla ska också ges en chans att bidra annars håller inte retoriken att man får skylla sig själv. Paris Hilton lever på andras arbete utan att ha arbetat en dag i sitt liv, vilket är ännu ett problem med ackumulerat bytesvärde. En annan diskussion, förvisso.

"Varför ska vuxna människor få mat gratis om de inte vill göra något i gengäld?"

Nu är jag inte säker på varnånstans jag skrivit att alla skulle få mat gratis utan att göra något, men det tycker jag inte. Jag förstår att det i vanlig ordning hos kapitalismens förespråkare handlar om de klassiska argumenten "Men hallå tänk om ingen vill göra ngt" eller "Asså sovjet lololol". Jag tycker att alla ska delta i samhällsproduktionen. Det inkluderar dig, mig, Paris Hilton, vemsom.

"Du kanske tycker att de som äger marken nu inte förtjänar den eller fått den på orättvist sätt, men inget av det här spelar egentligen någon roll om du erkänner det faktum att äganderätten måste finnas till i ett fungerande samhälle. Jag misstänker att du möjligtvis hävdar att den rätten inte behövs, i vilket fall jag hänvisar till det absurda i att anta att människor enbart skulle samla föda till omedelbart bruk."

Jag misstänker själv att du inte tycker att man skall kunna äga luft. Kanske du rent av tycker att man inte ska kunna äga solljus? Där är vi överens. Att ställa upp "äganderätt eller inte" som en diskussion blir av den anledningen lite absurdt(om något). Sen vill jag också kunna äga mina cd-skivor och min dator. Mitt kylskåp och grejerna i det. Där är vi nog också överens. Så egentligen handlar inte diskussionen om huruvida "man ska kunna äga grejor lol" eller "ingen ska aega nåt roflmao", trots den obelästa högerns försök att ställa upp kommunismen som en lätt motargumenterad idé.

Då får jag alltså ställa motfrågan: Vilka saker ska man kunna äga? Själv ser jag inte det nödvändiga i att ha en ägare av mark eller lägenheter till exempel, så där hade du ju rätt. Men att därav dra slutsatsen att jag då inte heller tycker att man ska kunna äga uppenbart privat egendom tycker jag är sorglig och säger mer om det rådande mediaklimatet än vad jag önskat.

På mitt stilla konstaterande att man inte får mat från affärer utan pengar, valde också "idiot" att kommentera:

"Igen, varför ska någon ge dig något gratis?"

Mitt svar på detta är: Igen, alla arbetsföra människor har inte pengar. Samtidigt har vissa personer mer pengar än hundra arbetare utan att lyfta ett finger. Det handlar inte om att inte kräva motprestation för maten, det handlar om att kräva pengar för det, trots att pengasystemet vilar på ett fundament som kräver att vissa hålls utan. Tycker du verkligen att det är rimligt att föra en diskussion om ämnet om du inte ens vill abstrahera tillräckligt för att ifrågasätta pengasystemet? Vad har du egentligen för personligt intresse av att föra den här diskussionen? Jag menar- jag kan medge att pengasystemet har flera fördelar och nackdelar, och om du vill föra en diskussion om ämnet kan du inte bara utgå från att pengars existens är nödvändig(vi är trots allt den enda arten som använder dem).

"Du går till jobbet för att någon är villig att betala dig i utbyte att du tillhandahåller arbetsgivaren med din arbetskraft. Arbetsgivaren ger upp någonting för att du ska arbeta hos honom. Ni har båda gått med på villkoren till hur ert utbyte går till och ingen har tvingat någon av er."

Nu undanber jag mig en diskussion om vad definitionen av tvång är och hänvisar istället till inlägget du valde att citera(men kanske inte riktigt läste). I korthet:

Man kan säga att det inte är tvång om man har ett val, och det hävdar ju gärna t ex anonyma nätliberaler. Definitionen leder nämligen till att begreppet tvång inte existerar, vilket i sin tur betyder att ingen är tvingad till något under kapitalismen. Men saken är den att så länge jag inte vill bli hemlös och svälta ihjäl så måste jag jobba. Jag ser mig därmed som tvingad. Du inte bara medgav att man utsätts för våld om man inte befinner sig i samhällsproduktionen, utan framhöll det även som rimligt och jag undrar då- om man inte ser hot om våld som en konsekvens av att inte jobba när skulle det då bli tvång? Var slavarna tvingade?

Skulle man inte med din retorik kunna säga att våldtäkt inte existerar? Om tjejer inte vill bli våldtagna kan de ju bara stanna hemma, eller?

-

PS

Passar på att svara på "en jävla svartskalle"s inlägg här med, som kort och gott formulerade sig såhär "amen hallå, hade inte butiksägaren hört talas om försäkring?!"

Hejsan, och "amen hallå" på dig själv. Eftersom jag läste om incidenten i "Nyhedsavisen" så fanns det aldrig någon möjlighet för mig att ställa motfrågor och jag kan inte dra mig till minnes om det nämdes i artikeln, men låt mig dock påpeka att så länge inte försäkringsbolagen missbedömer din chans att drabbas av det du försäkrat dig mot så förlorar du pengar på att försäkra dig.

Mer bensin, kommer å behövas

2007-03-10T22:57:00.000-08:00

Det skulle visa sig att det inte tog lång tid innan Chords ord på Helt Offs andra platta, "Snart brinner det i Köpenhamn", kom att besannas. Stämningen på kontoret jag jobbar på var förstås upprörd över detsamma. Själv begraver jag mig hellre i dagstidningen och håller käften än att diskuterar med dem på den nivån, men tillåt mig att ventilera lite här:

Diskussionen om värdet av att förstöra egendom är den mest intetsägande sedan väderkallpratet och förs alltid längs en linje där två personer argumenterar för samma sak. Nämligen att om man står inför det etiska dilemmat "förstöra egendom eller inte förstöra egendom", så är det dumt att välja "förstöra egendom". Jo, jag tackar. Men var är nyansskillnaderna i en sådan diskussion? Var det, för övrigt, bara dumt när slavarna förstörde sina burar?

Kapitalismen är, enligt logikens alla lagar, ungefär det samma som en diktatur eller ett slavvälde. Vi lever under hot om våld från systemet om vi inte tar del av den kapitalistiska produktionen på ett eller annat sätt. Är du arbetslös får du inga pengar(utöver ett minst sagt bristfälligt skyddsnät) och det leder till att du kastas ut på gatan eftersom alla lägenheter kostar pengar att bo i. Om du inte vill flytta ut kommer du att utsättas för våld, och om du inte kan översätta din arbetskraft i pengar kommer du i slutändan att svälta ihjäl. Detta är en påtvingad konsekvens av att du inte får odla något om du inte äger mark(som kostar pengar) och du får inte mat från affärer utan pengar. Du kan ju snatta, men då finns det återigen en risk för direkt fysiskt våld. Alltså ekonomi = våld. När jag stiger upp klockan 6 på morgonen för att dra till jobbet är det inte för att jag därigenom gör samhället till ett bättre ställe(snarare tvärt om, skulle jag tro) utan för att annars kommer snuten och slänger ut mig ur min lägenhet med ljus, värme och vatten(och internet).

Ingenstans blir detta förhållandet så naket belyst som när en aktivist krossar en oskyldig butiksinnehavares ruta och fingerpekande robotar på arbetsplatser runt om i världen sitter och försvarar den döda materians rätt att existera. I stället för att då tänka till och kanske konstatera att samhället har ett kollektivt humanistiskt ansvar att ta hand om varandra och ge killen en ny ruta, så fördömer man aktivisterna för deras handling och tycker synd om butiksinnehavaren som nu måste jobba extra hårt för att överleva.

Jag tänker inte försvara meningslöst våld mot materia, såklart. Men jag tänker då sannerligen inte heller sitta och försvara materia. Samhällsproduktionen kräver sina offer, och de är mänskliga, och visst: Nu kanske butiksägaren tvingas stiga upp en timme tidigare varje morgon i en månad innan han kompenserat rutan, men tusentals vårdarbetare säljer redan sitt arbete till sämre lön än så, varför bryr sig ingen om dem? Varför inte bara ge killen en ny ruta och sluta jiddra om den som krossats?

För att vi lever i en tid där folk inte bara vägrar att tänka själva, utan rent av blir sura när någon annan gör det åt dem. Vilken fars det är.

You feel normal.

2007-01-23T17:23:00.000-08:00

Så jag steg upp i morse, klockan var typ halv två och jag minns inte riktigt vad den var när jag gick och lade mig men det var ingen snö ute vad jag kunde minnas. Hur som helst var jag fast bestämd att idag skriva en överball års-sammanfattning. När två så vitt skilda men ändå trendsättande kulturblaskor som Punk Planet och Nöjesguiden båda kommer fram till att det är helt rätt att göra mot slutet av året eller i början av nya, så kan väl lika gärna en så pass ödmjuk blogg som min göra det?

Nåja. Februari är ju snart här och jag tänkte att om mina trofasta läsare väntat så här länge, så kan de nog vänta ett par timmar till och begav mig iväg till min nästan dagliga fika på Simrishamnsgatans kafé. Jag var först där och såg mig om efter sittplatser. Hittade ett bord och hängde av mig jackan för att sedan gå och beställa te.

När jag kommer tillbaka har en brud slagit sig ner. Hon har en trendriktig keps utan vare sig produktreklam eller något sportlag på sig, och märkesjeans med korrekt häng. Inte typ phat farm-märkesjeans utan typ såna märken man köper i fancy affärer längs gågatan eller på NK. Någon märklig piercing i örat och mycket sparsamt smink. Tjejen är så tom boy att hon kunde vara saxad ur L Word och sitter dessutom och läser någon prettobok av en kvinnlig författare vars namn jag inte direkt kan åkalla.

Jag ser ut som jag brukar, ni vet. Så länge jag inte är ohygienisk skiter jag väl i vilket(jag skulle kunna smickra mig själv och kalla det blasé, men egentligen är det lättja). Nyduschad och orakad med någon speltischa, ni vet stuket. Jag vetefan vad man säger till lesbiska men vi sitter ensamma vid det där bordet och jag känner att det är helt awkward att bara sätta mig ner utan att åtminstone göra min närvaro uttalad och frågar typ "Eh så vad tycker du om Le Tigre, rätt balla va?". Jag tänker att det är ganska roligt oavsett hur hon tolkar det men hon är inte road. Det sorl jag nyss hade att gömma min närvaro bakom har helt tonats ner och hon tittar besvärat på mig i en halv sekund innan jag känner hur hon sparkar mig på smalbenet under bordet. Vad i helvete, det är vad man får för att vara social. Hon väntar inte på min reaktion utan går direkt därifrån utan att säga något. Vi fick åtminstone bordet för oss själva.

På väg hem från fikan har klockan hunnit bli ganska sent. Nånstans känner jag att det här är en potentiell dag till som går till spillo men å andra sidan kan man marginalisera allt på det där sättet, eller hur? Allt folk gör kan ju reduceras till "MEN VAD FAN ÄR POÄNGEN MED DET?" och det gör vi ju hela tiden med allt vi själva gör och ännu mer allt det andra gör utan att egentligen ha ett svar på vilka aktiviteter som verkligen inte är slöseri med tid. Att vara rik och känd, vad spelar det för roll liksom? Den naturliga frågan jag brukar ställa mig när jag känner att jag är för långt nere i det där träsket är att fråga mig själv vad det är för vits med att ifrågasätta allt. Visst, man verkar smart men vadå? Vad är det för poäng med att framstå som smart?

Jag passerar en cykel utanför falafelstället. Malmö är mörkt och cykelns ägare har glömt stänga av den batteridrivna lampan och jag tänker att jag ska släcka den för att göra ägaren en tjänst och böjer mig fram. Innan jag ens hunnit börja fingra på lampan höjer någon rösten och samtidigt som jag hinner uppfatta att han skriker "vad i helvete gör du ska du sno min cykel" känner jag något hårt träffa mig över ryggen.
Jag har egentligen aldrig varit i kontakt med våld på det här sättet innan idag utan är mest överraskad och förmår knappt att prata med honom. Jag ligger i snön och jag tror jag blöder men fattar inte riktigt hur. Han sparkar mig i magen två gånger innan han går in på falafelstället igen för att beställa två hamburgare. Jag vågar inte röra på mig förrän jag kan se att han satt sig ner för att vänta på sin mat och stapplar mig sen försiktigt hemåt. Det har slutat snöa nu, snön som ligger kvar är brunfärgad av massbilismen och blod.

Nå, det blev ett lite väl långt inlägg men ni som tagit er så här långt får ta del av min fantastiska årssammanfattning:

BÄSTA SVENSKA
Rappare - Timbuktu
Rockgrupp - Cardigans
Dokusåpa - Expedition: Robinsson
Skiva - Håkan Hellström
Bög - Jonas Gardell
Film - Fucking Åmål

BÄSTA USAISKA
Nyhetsfenomen - OJ-simpsonrättegången
Författare - Henry Miller
Film - Armageddon
Skiva - Brother Ali "The Undisputed Truth"

BÄSTA ALLMÄNT
Färg - Rosa
Band - Fugazi
Tidning - Nöjesguiden och Punk Planet

I cant do this all by my pwn

2007-01-14T18:16:00.000-08:00

Lade idag märke till att teveserien "scrubs" redan är inne på sin sjätte säsong. Inte illa för en serie som började sändas förra veckan. Om ni inte sett "scrubs", så tar den vid där "married with children" slutade och puttrar på i ungefär samma takt. Tjejer är på ett visst sätt, och vi tycker det är roligt att betrakta att de är på det sättet.

De känner sig till exempel sårbara utan sitt smink, ha ha ha.

Detta för mig osökt in på en kommentar "Hume" postade förrförra inlägget. Såhär löd den:

"Varför är dokusåpor, till skillnad från filmer, ofta bäst andra säsongen?"

Hej, Hume.

När man talar om filmer pratar man oftast inte om "säsonger". Ordet säsong indikerar liksom att det är något som sänds över en säsong producerad teve-underhållning och används därför generellt om teveserier. Eftersom det är min blogg förbehåller jag mig tolkningsföreträde och besvarar därför istället frågan "varför blir dokusåpor bättre och bättre medan vanliga teveserier blir sämre och sämre ju fler säsonger som produceras".

Det hör till underhållningens natur att den ska underhålla. Sättet vi blir underhållna på varierar förstås, men det involverar oftast att man på något sätt blir road eller på annat sätt stimulerad. Låt säga att man då producerar ett avsnitt underhållning. Den manusbaserade underhållningen och dokusåpan har nu ett lika underhållningsvärde för möjligen olika publik. Alltså om man gillar dokusåpor så föredrar man dem framför sitcoms och vice versa.

Nu står man som producent av underhållning inför utmaningen att skapa ett nytt avsnitt. Manusförfattaren till den dramatiserade underhållningen måste också producera ett nytt avsnitt där karaktärerna och miljöerna känns igen, målgruppen måste vara den samma som till förra avsnittet annars kommer ingen att följa serien och så vidare. Det går absolut att vara kreativ inom ramarna här väldigt länge, men om man ska producera mycket(och det ska man ju helst om det är kapitalet som sätter tempot) riskerar man för varje avsnitt man producerar att i slutändan producera där så många dramaserier slutar. Man gör samma grej om och om igen.

Emellertid är det där inget problem för dokusåpor. När man kollar på Big Brother dag ut och dag in är det inte så att man förväntar sig något annat än samma grej i varje avsnitt. Japp, de är instängda i ett hus och nån person gillar inte nån annan person. Men här ligger ju också själva styrkan i formatet eftersom det kan förnyas för att möta tittarnas krav. Vill tittarna ha fler tjejer med silikonpattar kan producenterna bara slänga in det. Vill tittarna ha mer bråk är det bara att slänga in en bög och en kristen etc etc. Om man på samma sätt vill förändra till exempel Scrubs, så måste man troligen över flera avsnitt fasa ut karaktärer med storylines och logiska förklaringar till de här utvecklingarna.

Styrkan hos dokusåpor ligger förstås inte bara i att tittarna mycket lättare kan få vad de vill ha, utan också i att formatet som sådant producerar verklighet istället för något som försöker illustrera verklighet. Om man roas av de situationer som uppstår när människor möts kan man till exempel ladda ner amerikanska "Survivor", alltså deras Expedition: Robinson. Säsong 13 avslutades nyligen och är, precis av de anledningar jag förklarat, så fantastiskt mycket bättre än något annat på teve. The L word liksom, hej kom och hjälp mig vilken krystad serie.

Insidan, utsidan

2006-12-26T03:20:00.000-08:00

Det är jul hos familjen petit burgeoisie och Erik öppnar sina julklappar. Jag har blivit bjuden på finsprit sedan tidig eftermiddag och kommenterar aldrig det, men tänker länge på hur det kan komma sig att varenda leksak är batteridriven.

Jag kanske underskattar ungar, men jag är någorlunda säker på att en snart ett år gammal unge inte fattar skillnaden på ett leksaksflygplan och ett leksaksflygplan med blinkande lampor. Så varför då belamra allt med blinkande lampor och illa samplade ljud? Det kan väl inte vara batterilobbyn, eller?

När jag nästa dag bläddrar genom barnprogrammen på teve är det också ett ohyggligt massa blinkande och action. Jag vill varken framstå som självförhärligande eller anakronistisk här, men inte är det väl konstigt att ungar idag är jävligt korkade?

Jag växte upp med 5 Myror och började läsa långt innan mina många år yngre bröder, som kollade på Ninja Turtles och Pokemon. Barnprogram som bara är till för att underhålla. Jag säger inte att det måste vara hela skillnaden, men av tre ungar med samma genpool är jag den enda som påvisat läs- och räknekunskaper över medelsnitt. Det kan ju vara slumpen eller vad som helst för yttre omständighet men jag har svårt att tänka på det utan att bli lite nedstämd, och snart ett år gamla Erik med det blinkande flygplanet och den skällande hunden går nog en ännu dystrare framtid till mötes.

Nästa morgon promenerar jag och Cecilia tungt belamrade med kläder, lakan, ikeahyllor och taxfree-produkter mellan Persborgs station och Hörbygatan och passerar stora reklamskyltar som protesterar mot sänkningen av a-kassan. Jag funderar på initiativtagarna till kampanjen, och det massiva intresse den verkar ha väckt att döma av forumdiskussioner jag läst på sistone.

Cecilia undrar vad jag går och småler över, men jag bara viftar bort det för att jag inte orkar förklara förlängningen av resonemanget men jag spekulerar på insidan om de här människorna verkligen sov sig genom hela valkampanjen. Var det inte uppenbart från allra första partiledardebatten att a-kassan skulle sänkas om högerkartellen vann valet? Lite senare inser jag att de som röstade på högern också växte upp med 5 myror. Nåja, man skadar ju ingen genom att spekulera.

web två punkt lol

2006-11-08T05:21:00.000-08:00

Tänk om jag var lika bra på att producera text till skolan som jag var på att läsa texter, vad lätt livet varit då. Alldeles för ofta tar jag mig igenom en text, tänker att nu kan jag det här och glömmer bort att jag också måste bevisa det för någon annan tills det är för sent. Nåja, det är ett senare dilemma.

Sedan jag gick från att ha en omåttligt pretentiös lunarstormdagbok till att ha en omåttligt pretentiös blogg har inte så mycket förändrats. Lite fler har börjat läsa, tror jag, men jag saknar ändå den där interaktionen mellan användare som utlovades av bloggförespråkare. Inte att den förekom på lunarstorm i någon direkt mängd, men ändå. Det här ska ju vara Web 2.0, där användare möter användare och för att gå det självändamålet till mötes tänkte jag idag introducera ett nytt inslag i den här omåttligt pretentiösa sörjan, som beroende på mottagande kommer att hamna någonstans mellan sparsamt återkommande och inte alls återkommande. Det funkar såhär: Ni läsare kan, om ni vill, lämna nästan vilken fråga ni vill som en kommentar och eventuellt få den besvarad i ett framtida inlägg. Håll er gärna till ämnen jag vet något om, alltså spelteori, popkultur, marx och sånt nörderi. Första frågan kommer från nån snubbe som spammar mig på MSN:

[20:10] Görling: jag har ett problem
[20:10] Görling: alla mina polare har just sagt att de tycker texas is the reason låter som green day.
[20:10] Görling: vad gör jag?

Hej Görling!

Skaffa nya polare.

/Thomas

Om kunskap

2006-11-02T01:56:00.000-08:00

Dagens föreläsning på temat "Vad är kunskap?" var, som jag borde väntat mig, en djupdykning i den mänskliga naturens svartaste hål. Det var bara ett par strebers i gruppen som faktiskt tagit sig igenom boken. Killen med hästsvans sade att han hade, men när han inte kunde svara på ens vad boken i stora drag kom fram till blev det lite väl pinsamt. Resten av lektionen idkades det högläsning ur boken enligt lågstadiemodell: Läraren ställer en fråga, någon elev räcker upp handen och istället för att svara med sina egna observationer eller slutsatser utifrån boken tar de helt enkelt och läser innantill från boken.

Man skulle förstås kunna klandra den västerländska synen på kunskap som gett folk det naiva intrycket att om de kan läsa innantill, så behärskar de alla vetenskapens discipliner. Det finns dessutom en miljon saker att säga om ironin i att på en föreläsning om vad kunskap är inte göra annat än att förkroppsliga motsatsen, men den höstmorgonen satt jag bara och funderade över varför jag ens brytt mig om att stiga upp.

Och vad är då kunskap? De frågar sig vad kunskap är, som om de inte kan förstå ett så enkelt fenomen utan att sätta en massa illa använda flerstaviga ord på processen. Kunskap är skillnaden på att fatta och inte fatta, nubs. Om man har något speciellt intresse av att fördjupa sig i onödigt analytiska termer och svåra ord kan man nämna Marx modell, där kunskap är möjligheten att omsätta ett teoretiskt ideal till fysisk verklighet(dvs alla kan föreställa sig hur ett paraply ser ut och fungerar, men för att förverkliga det krävs kunskap om hur man syr, tillverkar och monterar fjäderanordningar osv). Boken vi skulle ha läst kom tydligen fram till att det fanns tre olika sorters kunskap: Praktisk, teoretisk och resonerande. Okej.

Men sen, då? Tar vi lärarstuderande med oss något från den här föreläsningen annat än början till ett magsår och en misstro till utbildningssystemet vi själva kommer att reproducera om fyra-fem år? Blir jag en bättre lärare genom insikten att man kan dela upp kunskap i "teoretisk", "praktisk" och "resonerande" eller är det här möjligtvis bara en helt oseriös ordonani?

Nåväl, lite underhållning bjöds det på när en medelålders kvinna med tysk brytning räcker upp handen för att påpeka att "Är det inte så att det kapitalistiska samhället värderar teoretisk kunskap mer än praktisk? Det är ju inte helt jämställt."

Pinsam som jag är började jag såklart fnissa redan där, men hon fortsatte. "Man kanske rent av kan säga att det är odemokratiskt med en uppdelning mellan praktisk och teoretisk kunskap, eftersom alla behövs". Fårskocken började omedelbart bräka högljutt och vältränat om marknadens förträfflighet, frihet och bokbål, och alla miljoner som dog i stalins dödsläger. Att vänta sig något annat hade varit naivt.

Till slut fick jag ordet och svarade syrligt "Nämen, du kan väl inte på fullaste allvar mena att ekonomiska intressen motverkar den demokratiska processen. ÄR DU KOMMUNIST ELLER?". Kanske borde jag sagt något vänligare, eftersom tanken trots allt var sympatisk, men dumhet är dumhet i båda läger.

Så slutade föreläsningen om vad kunskap är, och jag tog min jacka och skyndade ut ur salen och tänkte att det enda jag lärt mig idag är vad okunskap är och hur plågsamt vanligt det verkar vara på malmös lärarutbildning.

Hänt i Hässleholm

2006-11-01T02:52:00.000-08:00

Mitt digitala hjärta bultar vidare.

På genomresa i en av skånes småstäder lägger jag märke till att det gamla caféet vid centralstationen ersatts av en SubWay. Det var inte så länge sedan jag inte var så gammal och trodde att USA var ett stort land någon annan stans i världen, men nu har det alltså flyttat in även i den svenska obygden. Den äldre, robusta kvinnan jobbar kvar. Enda skillnaden är att hon säljer sin arbetskraft i stället för mackor. SubWay-mackor är förstås sjukt goda, så det kanske är för det bättre ändå men när jag och Cecilia stressar förbi är allt jag kan tänka på Fugazis "Five Corporations". Buy them up and shut them down, then repeat in every town. Det måste vara höstvädret.

Kriget & jag

2006-10-22T08:42:00.000-07:00

En dag som så många andra sommaren 2006, på Simrishamnsgatans café upptäckte jag att ett par lågt flygande fåglar som flög i cirklar ovanför uteserveringen. De var en smula högljudda, men inget som inte gick att ignorera med lite ansträngning. Det tog emellertid inte så lång tid förrän de landade på bordet jag fikade vid och började lägga sig i samtalet. Jag tyckte det var rätt jobbigt, och övervägde att schasa bort dem tills jag lade märke till att de var ringmärkta av staten.

Dagen innan hade jag suttit i tshirt på en uteservering på St Knuts torg, och eftersom jag satt på samma stol under hela fikan blivit väldigt solbränd på ena armen. Detta var fåglarna i fråga allt annat än sena med att påtala. "Till och med själlösa varelser med valnötsstora hjärnor vet att man inte ska ha ojämn solbränna", sade de hånfullt. "Kanske är det så att den kunskapen är exklusiv just för själlösa varelser med valnötsstora hjärnor", svarade jag. Vad skulle jag säga, liksom?

En vecka senare, när jag nästa gång vågade mig ut bland människor, hade Cirkusen kommit till Lärarhögskolan. Det var ett förfärligt sorl, framför allt från alla clowner som gick omkring och spände sig och utbytte oneliners. Jag tänkte för mig själv att "det här kan aldrig sluta bra", och sen tog det inte mer än tio minuter innan någon kom fram till mig och pekade ner mot mina fötter och anmärkte på mina kläder. "Hallå, du har ju inte likadana strumpor på dig". Jag försökte förklara det absurda i att få sin klädsel kritiserad av någon med clownmundering, men han slog på dövörat nästan omgående. Så kan det gå.

På vägen hem från falafelhaket nästan en månad senare beundrar jag Malmös höstväder genom att ta den marginella omvägen genom Jesusparken. Några ungar har fångat en fjäril i en burk bara för kicken i att berätta för en döende insekt att dess färgschema är "så förra säsongen". Ungar idag är förvånansvärt medvetna om de märkligaste grejerna. När jag var liten gillade jag typ bilar, godis och serietidningar.

När jag kommer hem och jag förklarat min avsky för samhällets sätt att skuldbelägga folk till hjärntvätt lägger jag mig i soffan för att kolla på senaste avsnittet av Project Runway, och tänker kanske aldrig mer gå ut bland folk.

Om tid

2006-10-18T03:23:00.000-07:00

Tiden är en uppfinning, eller också är den ingenting alls. Jag är nästan säker på att jag läste det där i en serietidning när jag var liten, och även om jag glömt bort exakt vilken tidning det var och i vilket sammanhang så har jag alltid haft orden i bakhuvudet så fort folk diskuterat tid utan att egentligen använda det.

Jag stod nere på gården med Cecilia och min goth-sambo Patrik när de började skämta om folk som alltid återanvände samma monologer. Det handlade inte om mig, men jag kände mig för träffad för att vara direkt delaktig i konversationen och bestämde mig istället för att dra upp en helt ny tråd.

"Alltså, har ni tänkt på att tiden är en uppfinning, eller så är den ingenting alls?" sade jag på mitt finurligaste sätt. "Eh, jaha" svarade Cecilia.

Nästa dag står jag i kön på ICA supermarket här på möllan. En kille bland tusentals med dreads, piercings och militärkläder kommer in i affären och han tar ingen korg eller så utan går rakt fram till tidningshyllan där alla livsstilsmagasin och hobbytidningar står och plockar upp en analog kamera ur en arméväska och börjar fota.

Innan han kom in hade jag inte tänkt på det, men alla plastinsmörjda tidningar är verkligen obehagligt bländande och ser på avstånd ut som en röd-rosa smörja där alla leende ansikten går in i varandra.

Kön rör sig långsamt framåt och killen som fotar råkar efter ett tag backa in i mig. Jag tänker att jag inte ska vara surmulen först, men när han inte ber om ursäkt harklar jag mig högljutt. Han vänder sig om och får ur sig ett "ursäkta". Jag säger att det inte är någon fara, och frågar hur fotograferandet går. "Bra", svarar han, "det blir ett kul minne när eftervärlden undrar vad som gick snett". Jag tänker inte ens utan kontrar direkt med "Tiden är en uppfinning, eller så är den ingenting alls". Han verkar inte road.

Nästa morgon sitter jag i telefonkö till vårdcentralen. Jag har en gigantisk vaxpropp som måste spolas flera gånger innan den kommer att släppa. I början tyckte jag det var obekvämt, men har med tiden insett att det inte är så dumt att vara selektivt hörselskadad. När jag till slut kommer fram till tidsbokningen säger de att de inte har någon tid. Jag står ensam i köket men skiner ändå upp, och säger åt henne att "tiden är en uppfinning, eller så är den ingenting alls". Hon svarar lite förvirrat att jag får ringa imorgon istället.

Det verkar alltså som att jag behöver nytt material igen.

Spökhistorier för vuxna

2006-10-09T16:31:00.000-07:00

Ni får kalla mig anal om ni vill men jag har fört räkning på löpsedlarna sedan nyår och i och med dagens, är vi nu uppe i 20 miljoner svenskar som kan vara smittade av olika potentiellt dödliga sjukdomar(sedan nyår!). Det är alltså strax över två dödliga sjukdomar per person i snitt. Snacka om att sverige är ett sjukt land(haha!).

I hjärup kan ingen höra dig skrika

2006-10-09T10:52:00.000-07:00

Jag sitter i bilen med min mentor, Hånika. Hon gick ut gymnasiet med 4.4 i snitt men valde läraryrket för att hon ville. Hennes första jobb var på Rosengårdsskolan, en skola belägen mitt i malmös miljonprojekt som normalt präglas av problembarn och social misär. Inte därför att hon hamnade där, utan för att hon ville hamna där. Numera undervisar hon på obygden.

När jag frågar om kunskapsnivån hos barn inte var bättre förr blir hon eld & lågor och säger att hon underkände lika många barn i rosengård som på hennes framtida jobb, "Men där var det ju ofrånkomligt, eftersom ungarna inte kunde svenska". I hjärup har nästan varannat barn någon form av diagnosticerad inlärningssvårighet. Några har dyslexi, andra damp. Ett par är autister. Många av diagnoserna, säger hon, beror på att föräldrarna inte kan acceptera att deras barn inte är så smarta som föräldrarna vill. Skolan får elever som tycker det är ok att skita i att plugga eftersom föräldrarna intalat sig själva att det är för svårt för dem att hänga med. Om barnen sen inte pluggar i skolan blir det självuppfyllande.

Jag sitter tyst ett tag men hennes monolog fortsätter. Jag tänker på mina ständigt usla gymnastikbetyg. Dem fick jag för att jag var för lat för att spela fotboll på rasterna och sådär, sades det. Egentligen kanske jag bara hade bollsinnessvårigheter.

Nästa dag ska jag ha min allra första lektion inför riktiga elever och det tar bara minuter innan alla är helt fängslade och jag är helt säker på att det är det här jag vill göra med mitt liv. Det handlar mest om, säger jag till Hånika, att man måste se till så att man som lärare gör det kul att lära sig. Vi som människor är ju konstruerade precis som alla andra djur, och förverkligar oss själva framför allt genom lek(och då menar jag inte på det barnsliga sättet). När man gjort lärande till en lek och eleverna vill gå till skolan, vill gå på ens lektioner och väl där vill lära sig saker har man fullföljt sin egen lek som lärare. Hånika ser skeptisk ut och säger lite syrligt att "vi får väl se hur det blir sen".

Sovstäder etc

2006-10-02T15:03:00.000-07:00

Ingen i hela världen borde behöva stiga upp klockan åtta på sin födelsedag. Det tog tio minuter att sakna Cecilia när hon åkt iväg, och strax över en timme att ta sig till obygden mellan Malmö och Lund för morgonens konferens om kommunala strukturer och koncept. Det kommer att ta desto längre tid att förstå varför det är en del av lärarutbildningen, men jag har knäckt värre nötter.

Under andra rasten kommer tjejen som också ska vara på Hjärupslundsskolan fram till mig. Jag vet precis vad hon vill, men det hon vill har inget alls med mig att göra. Hon går rak i ryggen och ler artigt och när hon kommit fram till mig tar hon ett andetag som för att säga något innan jag hinner före. "Du bruden", säger jag och tittar bort en liten stund, "min intimsfär är typ tio meter i diameter, minst."

Hon ser besvärad ut, men backar ett par meter för att sen vända sig om och söka upp någon annan att prata med. Vi sitter på tåget sen, nästan ensamma i hela vagnen, men hon säger inte ett knyst.

På tåget hem hamnar jag med den andra killen som ska praktisera på Hjärupslundsskolan och kallpratar. Han är tjugoett år, vegan, och säger att han sökte till lärarutbildningen för att han inte direkt blir yngre. Han följer upp med att fråga hur gammal jag är, och jag himlar med ögonen innan jag svarar "Tjugoåtta idag, faktiskt". Han blir lite röd i ansiktet, men får ur sig ett "Ha den äran". När den pinsamma tystnaden varat i uppemot femton sekunder reser han sig, sträcker lite på sig, mumlar något om toaletten och försvinner.

Senare samma kväll står jag nere på gården med Cecilia och röker, och jag säger att "Det hade varit fett att vara typ Svenssonrik, så man hade kunnat handla ett par bananer ibland och bara lägga i kylen ifall man blir sugen på frukt". Hon skiner upp som en sol och pussar mig på kinden, och jag tänker att nån dag ska jag förstå mig på det där med sociala kön men det är inte idag.

Historien ljuger aldrig

2006-10-01T03:08:00.000-07:00

Jag vet inte så mycket om sånt här, men jag har hört från folk att Blues och Soul uppstod när de afrikanska slavarna på de amerikanska bomullsfälten behövde något för att göra sin vardag uthärdlig. Om det är så, borde rimligtvis historiker om säg tvåhundra år att se tillbaka på millenieskiftet och prata om ett utarmat folk som slavade i kontorslandskap och dränkte sina sorger i lättsam musik om sommar, lek och kärlek. Så värst mycket har inte hänt på hundra år, trots allt. Fast nu är det slavdrivarna som producerar musiken, försås.

the girls, they love me

2006-09-18T11:59:00.000-07:00

Jag sprang in i Ruzics tjejpolare i närbutiken, hon anmärkte på att jag handlade frukost klockan två på eftermiddagen och jag frågade om hon var så hes för att hon skrikit mycket i går kväll. Hon spärrade ögonen i mig, vilket jag tyckte var ganska obehagligt och skrek nästan "ja, vad fan hände igår". Jag försökte förklara att hon inte skulle ta det så hårt, och att det egentligen inte var så mycket mer än en folkomröstning om ett par bidragsnivåer som ändå är baserade på marknadsekonomin.

Det köpte hon inte, utan uppmanade mig å det strängaste att komma bort till Möllevångstorget klockan fem för att folk som FÅTT NOG skulle samlas där. Jag sade att jag skulle kika förbi och hon viftade glatt med ögonfransarna.

Om inte den incidenten bevisar vilken player jag är, så måste det här ju vara en vinnare:

[16:07] speak! squeak! creak!: fest mellan mina ben klockan sju, pepp?
[16:08] Thomas: vilken line
[16:08] Thomas: har du käkat e?
[16:09] speak! squeak! creak!: haha
[16:09] speak! squeak! creak!: inte idag

Förresten, när jag senare träffade Ruzic på Simrishamnsgatans café berättade jag om incidenten med hans tjejpolare och tillade att jag inte vet vad jag sagt som gett henne intrycket att jag skulle vara intresserad av politik. Han svarade "Vadå?! Du läser ju Marx!".

mänsklighetens slutspel

2006-09-17T13:48:00.000-07:00

I snart två månader har jag haft nästan konstant huvudvärk, och när jag i morse staplade mig till vallokalen svartnade det helt. Jag vaknade flera timmar senare på ett golv nästan täckt av chipspåsar och smutstvätt av att någon satte på teven. En karl vars namn jag hört säkert tusen gånger på två månader satt och pratade ekonomi och jag önskade en liten stund att jag inte vaknat. Sen gick jag och handlade chips.

Jag måste få tycka att du är dum i huvudet

2006-09-14T10:03:00.000-07:00

Är det något jag inte står ut med i sansade diskussioner, så är det när folk byter ämne. Mer konkret står jag inte ut med åberopande av åsiktsfrihet eller yttrandefrihet som medel för att vinna sympati eller plocka poäng. Om man påbörjar en diskussion som meningsmotståndare, så är man redan där medveten om att man nu har olika meningar och genom verbala argument och logiska resonemang skall övertyga den andre om sin oduglighet och ens egen förträfflighet.

När man då når punkten där man motvilligt får känna sig besegrad och utdebatterad, så tycker jag faktiskt det är anständigt att också göra det. Det är inte någon direkt stor grej(om man inte har ett enormt ego) att säga "ja då får jag nog tänka till lite mer innan jag uttalar mig i den här frågan igen", istället för att dra till med ett "amen hallå, vi lever i ett fritt land och jag måste faktiskt få tycka att.."

Såvida inte diskussionen då handlat om deras rätt att tycka att.. men det gör den ju aldrig. Den är redan från början en anledning till att diskussionen gick att föra.

Mitt nyårslöfte kommer därför att bli, med mitt framtida blodtryck i åtanke, sluta bråka på internet. Tjipp.

fortfarande vid svenssonliv!

2006-09-10T03:05:00.000-07:00

Allt som oftast blir det så att jag sitter framför datorn tills jag nästan kollapsar, tänker att jag ska plugga imorgon, och går in i sängen och kollapsar. Idag kommer inte att bli sådan, eftersom jag nått taket för hur mycket jag kan skjuta fram; förutom att det är en så fantastisk höstförmiddag att jag har lust att spendera den med att dricka kaffe och diskutera irrelevanser i ett par timmar. Förutom att jag nog bara måste fixa lite grejer i World of Warcraft först, och förutom att jag sitter och skriver här. Så kan det gå. Nu över till något annat:

Den nakna marknadsekonomi som finns i World of Warcraft är, får jag motvilligt erkänna, enormt underhållande i hur den efter ett tag urartar i något väldigt likt det ekonomiska system vi har idag. I World of Warcraft finns det förstås ingen elit som har kontroll över produktionsmedlen, och man börjar inte spelet med avsevärt olika förutsättningar att tjäna pengar men det är tydligt att se det fundamentalt problematiska med pengasystemet- hur det sätter relationen mellan utfört arbete och belöning helt ur funktion. För att utveckla:

Det finns ett föremål som heter Essence of Fire. Om man dödar monster med någon sorts relation till eld(Fire Elementals, typ) så har de en relativt låg chans att ha en sådan på sig när man "lootar" dem, dvs plockar upp vad de hade på sig.

Spelet fungerar som så att det finns rätt mycket användningsområden för Essence of Fire, och rätt många spelare på servern så det finns en konstant(självfallet varierande) efterfrågan. Det finns dessutom en hel del Fire Elementals att döda på lite olika ställen runt om i världen så tillgången är rätt konstant den med.

Om man då behöver Essence of Fire, så kan man antingen åka till något ställe i världen med mycket Fire Elementals och döda sådana i hopp om ett par(2-5/h) stycken eller köpa dem på Auction House(en marknadssimulator) för ungefär 5 guld styck. Här kan man alltså se att även om man har världens flax och får 5 Essence of Fire på en timme, så har man alltså på den timmen tjänat de 25 guld man annars betalat för dem.

Kopplingen som färre lyckas göra(men dock mina bloggläsare, skulle jag gissa) är förstås att om man spenderar en timme på att döda monster som ger pengar istället kommer man lugnt upp i åtminstone 30-40 guld/h och i många fall mer. Eller då 6-8+ Essence of Fire. Man skulle med vanlig kapitalistisk logik rent av kunna säga att man förlorar Essence of Fires på att gå och försöka döda dem, men eftersom merparten av spelbefolkningen inte förstår kapitalets funktioner så bra regleras aldrig marknaden enligt de principer den borde följa.

Nu är jag(såklart) medlem i bästa guildet(med ganska god marginal) på servern, och det är personer vars förståelse för matematik trots allt är åtminstone godkänd och ändå, när jag loggade på idag möttes jag av ett hjärtligt frustrerat "omg fucking essence wont drop :((((".

Economic man RIP

Retorik är den största fienden!

2006-09-06T00:28:00.000-07:00

Det har gått åtminstone åtta år sedan jag verkligen förlorade en diskussion. Inte bara(men mest) beror det på att jag är enveten, men också på min bitvis marginellt(och bitvis enormt) bättre förståelse av det svenska språket än mina meningsmotståndare.

Språk är det sätt vi uttrycker oss på, och i en annan mening ett sätt att uttrycka verkligheten med ord. Meningen "Jag är hungrig" uppstår alltså först i magen, och tar sig sen via hjärnan ut ur munnen. Språkvetenskap är inte en uppsättning regler för hur man får konstruera en mening, utan ett tafatt sätt att försöka beskriva hur människor förra året, eller ännu längre tillbaka, konstruerade meningar. Vi skapar språket just nu, senare idag och imorgon.

Mänskligheten som sådan, kanske framför allt i Sverige, har för länge sedan nått den punkt där språket helt kan abstraheras från sitt ursprungliga syfte och inte längre behöver förknippas med verkliga omständigheter. I skönlitteratur kan man till exempel skriva "Jag är hungrig" utan att faktiskt vara hungrig, och det är inget egentligt problem.

Emellertid är retorik, precis som skönlitteratur, ett helt fiktivt språk som inte alls försöker beskriva verkliga förhållanden; men till skillnad från skönlitteraturen poserar retorik ofta som verklighet trots att det bara handlar om folks åsikter och verklighetsuppfattning.

Retorik är till exempel att säga "Piratkopiering bidrar till kulturens urvattning" utan att förklara vad kulturens urvattning är. Det är såklart negativt laddade ord, men om man inte har en klar definition av vad "kulturens urvattning" innebär blir det omöjligt att bevisa kopplingen.

Vad som är ännu viktigare, är att det blir omöjligt att bevisa motsatsen.

Retorik producerar nästan alltid bättre argument än verkligheten, just eftersom argumenten inte har något krav på sig att vara anknutna till verkliga förhållanden. Det är någons åsikter, förklädda som verklighet. Retorik är en hel vetenskap, och det är något vi lär oss från redan när vi är små och bråkar med morsan om läggdags och veckopeng. Det är smutskastning och pajkastning. Slag under bältet och anspelningar på känslor. Retorik är dit produktiva diskussioner går för att dö.

Att debattera ett ämne är ju att tävla i argument, och den som producerar bäst argument vinner. Det är en jättekul sport när man diskuterar till exempel vilken A Tribe Called Quest-skiva som var bäst, eller hur man borde ha spelat ut ett parti backgammon men ter sig, åtminstone för mig, en smula olustigt när man försöker göra det med relevanta grejer.

Nu knackar riksdagsvalet snart på dörren och precis som varje gång kryper idioterna fram för att uttala sig om det ena och det andra, och här blir språkets abstraktion från verkligheten riktigt plågsam.

Då får vi debatter som kan pågå mellan åtta vuxna människor i över en timme utan att någon anknyter till verkligheten eller ifrågasätter fenomen som bevisligen finns. Man diskuterar räntetaken, löneutvecklingen, arbetslöshetsprojekt, finansiering av dagis, andra politikers trovärdighet och dylikt kvacksalveri. Emellertid är inget parti för hemlösa, men hemlösa finns. Alla partier är för en bättre skola i meningen att det låter bra att säga "satsa på skolorna", men ingen är intresserad av att diskutera varför man inte kan satsa mer på skolorna(ekonomin anser det inte lönsamt, men inget parti vill väl förklara att man inte har något annat val än att lyssna på marknaden).

Förespråkare för kapitalets högerflygel målar gärna upp kapitalets vänsterflygel som att de för "bidragspolitik". Något argument behövs inte, och går inte att producera heller eftersom ingen definition av "bidragspolitik" kan ges. Argumentet är retoriken. Man förknippar sin motståndare med något dåligt, och om det inte ifrågasätts har man vunnit över en väljare på sin sida. Jag önskar att jag hade något liknande exempel som var lika illa från kapitalets vänsterflygel men jag har försöker i den mån det går att undvika media under sådana här jippon. De som känner mig vet att jag tycker lika illa om båda.