Det går ett spöke genom svensk samhällsdebatt

Ponera följande: Jag berättar för dig att 16*12 är 192. Du behöver inte kontrollräkna, det är ingen sån bloggpost. Du vet nu att så är fallet, och har inget problem med att redogöra hur eller varför du vet detta: Dina sinnen uppfattade det.

Men det finns en annan typ av kunskap också. Ponera att jag frågar dig vad 132*51 är. Förmodligen har du aldrig behövt räkna ut just den produkten innan, men kan trots detta räkna ut vad rätt svar är. Var kommer den kunskapen ifrån? Från en förmåga att extrapolera saker, kanske någon vill invända- och så är det kanske- men varifrån kommer då den förmågan?

De historiska försöken att besvara frågan "var kommer kunskap från?" har spretat i väldigt olika riktningar. Plato tänkte att vi hade en odödlig själ som egentligen visste vad 132*51 var, och när vi "räknade ut" svaret så var det egentligen bara en fråga om att aktualisera kunskap man redan hade. Under medeltiden förklarades det med, ni gissade det, att kunskapen kom från gud. Under upplysningstiden kom den förklaringsmodell som fortfarande hemsöker det svenska debattklimatet: Empiricismen.

Empiricismen sade (eller mer korrekt, tillskrivs, eftersom den är relativt missförstådd) att du inte vet vad 132*51 är, eftersom all kunskap kommer från sinnesdata. Du vet vad 2*2 är för att någon berättat för dig att det är 4, och du vet hur man multiplicerar större tal för att någon berättat det för dig och någon berättade i sin tur för den som berättade för dig och efter tillräckligt många led av "berättade för" måste vi trots allt inse att någon måste tillskrivas någon sorts förmåga att resonera utifrån annat än sinnesdata.

Man kommer helt enkelt ingen vart med idén om att all kunskap är baserad på sinnesdata, eftersom det allra första du måste göra när du formulerar en sådan teori är att tillskriva människor en medfödd mekanism som tolkar sinnesdatan. Om du ändå måste tillskriva människor en sådan mekanism så faller hela poängen med ramverket, som var att förklara kunskap i termer av ren sinnesdata.

Vad återstår då när man förkastar både den odödliga själen, gud och den rena sinnesdatan? Svaret är tyvärr hårt arbete och komplicerade teorier som inte tycks ge entydiga svar. I brist på just entydiga svar får den vulgära empiricismen istället leva vidare på konstgjord andning så fort människors beteende skall diskuteras.

Vi har hört alla klyschorna redan: Hårdrocken och satanismen, porren och övergreppen, videovåldet och gatuvåldet. Alla dessa vill deras belackare förklara som orsakssamband mellan den ofiltrerade sinnesdatan och beteenden. Det är lätt, också! Man frågar bara gripna våldsverkare om de har tittat på actionfilm i sitt liv och noterar att så är fallet.

Vad ingen däremot lyckas förklara är motsatsen: Alla de som lyssnar på hårdrock utan att bli satanister, porrkonsumenter som inte begår övergrepp och fredliga våldsfilmsentusiaster. De grupperna blir omöjligheter som i bästa fall förnekas, i värsta fall (vilket jag upplever som ännu vanligare) fäktas de bort som oproblematiska; men om ditt resonemang att förbjuda porr bygger på övergreppen och dessa begås av på sin höjd någon procent av alla porrkonsumenter så har ditt argument inte ens lämnat felmarginalen. Idén "Jag ska begå ett övergrepp" kan helt enkelt inte bara komma från inputen, eftersom vi då skulle se en helt annan kausalitet.

Klart står alltså följande: I någon utsträckning påverkas vi såklart av vår sinnesdata. Men den mesta sinnesdatan påverkar aldrig våra beteenden; vi springer till exempel generellt inte ut och köper colgatetandkräm varje gång vi ser en colgatereklam på teve. Våra beteenden kan alltså inte förstås bara genom att kolla på vilken input som går in, utan våra förklaringsmodeller måste också innehålla en mekanism som filtrerar bort sinnesdatan alla de gånger vi får input och inte agerar på den.

Samlar man in data på det här uppstår då följande problematik: Låt säga att du frågar hårdrockare om de är satanister och får in svar att några är, men några är inte. Det enda du med säkerhet kan säga då, är att hårdrock inte leder till satanism. Sen frågar du folk som inte är hårdrockare om de är satanister. Återigen får du svaret att några är och några inte är. För att komplicera det ytterliggare kan vi tänka oss att även om det fanns satanister i båda grupperna, så var de överrepresenterade bland hårdrockarna.

Den korrekta slutsatsen baserat på det här fiktiva forskningsunderlaget är förstås att det behövs mer forskning för att förstå dels vad som driver folk till satanism, och dels vad som driver folk till hårdrock och slutligen hur de två påverkar varandra. Att göra sån forskning är skitsvårt och tidskrävande, och det är inte alltid det går att komma fram till något bra svar, men att falla tillbaka på uppenbart felaktiga förklaringsmodeller hjälper inte debatten framåt.

Man kan förstås tänka på detta på lite olika sätt, men för mig känns det alltid som att moralisterna blir de riktiga vinnarna när i övrigt vettiga människor förförs av vulgärempiricismen. Jag förstår det attraktiva i att häva ur sig orsakssamband mellan saker man inte gillar och saker som är etiskt tveksamma, men då allierar man sig också med de som ändå inte bryr sig ifall orsakssambandet finns eller inte utan bara vill förbjuda hårdrock, porr och videovåld därför att de inte själva gillar det.

Nu till lite populärkultur som, ifall vulgärempiricismen var sann, borde gjort mig till en knarklangande hallick i de slummigare delarna av New York för typ 18 år sedan eller hur lång tid det nu skulle ta att verka. Nya Kool G Rap-skivan: Över alla förväntningar! Mest peppad är jag förstås på postuma Sean Price-skivan som kommer 8e Augusti.