Förvaras oåtkomligt för tonåringar.

Samma sak varje år. Under terminerna som går läser jag de tråkigaste mest spännande böcker jag läst och drömmer om de ännu mer spännande böcker jag ska läsa under sommarlovet när min lästid inte är bortlovad till högskolepoängens hamsterhjul. Nu när det är sommarlov sedan nästan en månad är allt jag hunnit läsa en av de många böcker jag hade tänkt (Fodor's "The Mind Doesn't Work That Way") men däremot hunnit med att sätta mig in i två nya datorspel, och se om de tre första säsongerna av Game of Thrones.

Nåväl. Om er gymnasietid var ungefär som min, så har ni förmodligen hört svartklädda, kvasiintellektuella ungdomar bräka något i stil med "Fria viljan är bara en illusion" under de senare timmarna av mer än en fest. Jag var inte mycket bättre, får jag medge; mitt intresse för tyska filosofer väcktes tidigt, det tog sig bara andra uttryck och vi gick alla vidare från gymnasiet ut i vuxenlivet.När jag ser de där en gång svartklädda kvasiintellektuella ungdomarna idag är de propra, måttligt bildade och ofta mer lyckade och välanpassade än vad jag själv vågat drömma om att bli. Men jag har också blivit medveten om att de trots bostadsrätter och dyra kläder i vissa fall aldrig släppt de där idéerna om "den fria viljan", och det slår mig som oroväckande.

Samtidigt har populärvetenskapliga artiklar diskuterat frågan utifrån, tja, populärvetenskapliga vinklar och mig veterligen uteslutande hamnat i den lockande slutsatsen att vi nog inte har någon fri vilja. Jag kallar slutsatsen för lockande därför att den talar till en viss målgrupp, kanske inte nödvändigtvis samma svartklädda ungdomar som på gymnasietiden men ett visst tvärsnitt av tidsandan är på någon nivå andaktligt hänförd av vetenskap på en nivå där man gärna läser populärvetenskap men ogärna den faktiska vetenskapen och inte nödvändigtvis förstår skillnaden, också detta är oroväckande.

Under de senaste åren har det funnits många oroväckande utvecklingar som man kanske borde skriva om, men inget verkar inspirera mig så mycket som det mest banala. Den här bloggposten kommer därför att handla om tankegodset runt "den fria viljan" och dess påstådda icke-existens.

Vi börjar, som sig bör, med att bena ut begreppen och kommer redan här att se var en del av problemen med resonemanget haltar. Därefter går vi igenom de vanligaste argumenten (triggerwarning: Libet-experimentet kommer att diskuteras) och avslutar med ett stycke eller två om kontemporär populärmusik.

När folk argumenterar för att "den fria viljan är en illusion" görs detta utifrån två distinkt olika perspektiv som båda ska redogöras för här. Det ena perspektivet gör gällande att den fria viljan är en illusion eftersom saker i vår kropp på det ena eller andra sättet inte är under "vår" kontroll, det här är i grund och botten en semantisk fråga om vad "vi" är för något. Det andra perspektivet förnekar inte nödvändigtvis att "vi" som organismer har val, men menar på att eftersom verkligheten är deterministisk (citation needed) så är valen förutbestämda. Eftersom valen är förutbestämda är den fria viljan då en illusion. Låt oss börja med att titta närmare på den första definitionen.

"Den fria viljan" diskuteras i folkmun som ett enhetligt begrepp, men saknar förstås en vetenskaplig  definition och täcker därför in många olika idéer. Gemensamt för idéerna är att de på någon nivå försöker reda ut om vårt medvetande har kontroll över olika processer i vår kropp. Vi exemplifierar detta omedelbart med två olika fenomen: Jag kan å ena sidan öppna och stänga munnen på kommando, detta tycks alltså vara under medveten kontroll. Jag kan å andra sidan inte kontrollera en massa andra saker som händer i min kropp med mitt medvetande, till exempel kan jag inte om jag skär mig välja att blodet inte ska koagulera. Så vissa saker gör vår kropp i enlighet med vad vårt medvetande tycks befalla och andra saker gör vår kropp utan att blanda in medvetandet. Inga problem, eller hur?

Men här stöter vi på vårt första problem, eftersom det som händer i vår hjärna inte nödvändigtvis heller är under medveten kontroll. För att ta ett exempel väldigt nära min expertis: Det finns grammatiska regler du aldrig hört talas om, men som du ändå följer. När vi pratar med varandra börjar vi ofta med en idé om vad som skall sägas och sedan dyker en grammatiskt korrekt mening upp i medvetandet innan den slussas vidare för att uttalas. Ibland kan vi rent av säga saker utan att det passerar medvetandet. Hjärnan är alltså inte medvetandet. Det kan tyckas självklart, men distinktionen måste göras.

Idén om att saker utanför vårt medvetandes kontroll fortfarande utförs av oss som organismer leder till problem med att ens definiera det vi normalt avser med "fri vilja". Om man lägger åt sidan spekulativa metafysiska uppfattningar, tycks det trots allt rättfram att den organism vi självdefinierar oss med formulerar meningar utanför vårt medvetande. Men är det då inte vi själv som formulerar dem? En del av argumenten mot "den fria viljan" vilar ostadigt på den här grunden, eftersom den är till sin natur semantisk och egentligen ställer en annan fråga: Fattas våra beslut av vårt medvetande eller dyker de upp där som en efterkonstruktion? Om vi definierar "jag" som vår organism, som vi tenderar att göra när vi säger till exempel "jag är sjuk" så spelar det inte längre någon roll om våra tankar formuleras utanför medvetandet, eftersom det fortfarande är "vi" som formulerar dem. Om vi definierar "jag" som de processer medvetandet tycks ha kontroll över, som när vi säger till exempel "jag har slutat röka" tycks vi stöta på problem när det visar sig att medvetandet inte har kontroll över olika saker, eller kanske rent av inte har kontroll över något alls.

Förvirrande, kanske, men om vi säger såhär: För att utreda om vi har en fri vilja måste man bestämma vilka krav som ska vara uppfyllda för att vi har en fri vilja. Det går knappt att göra utan att man också har svaret tämligen trivialt för handen. Om allt vår organism gör är "vi", så finns det ingen anledning att tro att vi saknar fri vilja och om bara vårt medvetande räknas som "fri vilja" så verkar det inte som att vi har särskilt mycket kontroll över saker "vi" gör. Oavsett måste ambiguiteten upplösas om man ska ha en seriös diskussion på ämnet, vilket jag aldrig sett från varken gothkids eller popvetenskap.

Vidare då till de mer sofistikerade argumenten som används.

Libet. Om du alls har läst någon text för lekmän om den fria viljan, har du förmodligen läst Libets namn en halv driljon gånger. För de som innan den här bloggposten var obekanta med Libet-experimentet ges här en kort genomgång: Experimentet går ut på att låta sina subjekt trycka på en knapp när de vill, och samtidigt notera när de blev medvetna om sin lust att trycka på knappen. Vad experimentet visade var att hjärnan aktiverades för att göra rörelsen innan subjekten blev medvetna om sin lust att trycka på knappen. Slutsatsen vissa dragit av det här experimentet är att eftersom hjärnan aktiverades innan subjekten blev medvetna har vi ingen fri vilja.

Hur man rent praktiskt drar den slutsatsen ur det resultatet har jag faktiskt aldrig förstått och när jag frågat folk har de snabbt bytt ämne. Att vårt medvetande inte sitter ensamt i kroppens förarsäte vet alla som hört talas om reflexer, instinkter osv. Det är lågstadieskit. Även om vi tänker oss att medvetandet inte har kontroll över något som helst utan bara sitter och betraktar världen som en passagerare, så betyder det inte att vi som organismer inte fattar beslut. Språnget från det ena till det andra är obegripligt enormt.

Hela positionen som utgår från att medvetandet inte har kausal kraft (vilket det förstås inte nödvändigtvis har), står alltså och faller med huruvida "fri vilja" definieras utifrån endast medvetandets förmåga att fatta beslut. Det är såklart en legitim position att definiera begreppen så, och därmed dra slutsatsen att "fri vilja är en illusion", men personligen tycker jag det är ungefär som att dra slutsatser utifrån att ens lillfinger inte har kausal kraft över balanssinnet. Krystad metafor, kanske, men poängen är att vi är mer komplicerade organismer än vad som ryms i någon medvetande/kropp-dualism och att formulera frågan om vår fria vilja i så enkla termer för att göra sensationalistiska poänger blir intellektuellt billigt.

Nåväl, det finns ju en annan infallsvinkel vi ska titta på också. Den grovt förenklade versionen av det argumentet ser ut såhär: Världen är deterministisk. Eftersom världen är deterministisk är alla våra val förutbestämda. Eftersom alla våra val är förutbestämda har vi ingen fri vilja.

Det här är egentligen också bara en ordlek i grund, men vi börjar med premissen: Att världen som helhet är deterministisk är en gammal filosofisk idé som i princip säger att eftersom vi kan förutspå vissa saker, typ hur biljardbollar kommer att röra sig när man stöter till dem så kan vi i teorin förutspå allt eftersom universum i grund och botten är mekaniskt på samma sätt som biljardbollar.

Det är egentligen inte fel att tro att världen är deterministisk på det här sättet, men något med övergeneraliseringen vittnar om en viss arrogans i förhållande till det egna intellektet. Newtons vetenskapliga projekt var just att förklara världen som mekanisk, att förklara bort hur två kroppar tycktes påverka varandra utan att röra vid varandra, och han misslyckades. Ett av resultaten av Newtons misslyckande var att vetenskapen idag inte längre implicit utgår från att världen är mekanisk.

Determinism är alltså inte någon allmänt vedertagen sanning man kan utgå från. Man kan förstås ha en personlig tro på att världen i grund och botten är sådan, men att anföra det som annat än spekulation är ohederligt. Dessutom blandar det ihop två olika definitioner av "fri vilja". Att vi som organismer har en förmåga att välja mellan olika alternativ motsägs egentligen inte av att de valen på någon abstraktionsnivå är mekaniskt förutbestämda så länge man tycker att det intressanta är hur de här valen fattas. De fattas åtminstone inte genom att vi som människor är medvetna om precis allt i universums historia, utan det finns någon fakultet som trots allt tycks fatta de här besluten baserat på begränsad input.

Hela argumentet blir alltså följande tautologi: Det går, i teorin, att förutspå alla beslut en organism kommer att ta. Ett val som går att förutspå är inte "fritt". Alltså har vi ingen "fri" vilja.

Såklart finns det ingen som hindrar en från att definiera begreppen såhär, men det är ju en fruktansvärt ovetenskaplig hållning eftersom den varken gör något för att förklara eller förutspå något. Det vetenskapligt intressanta för diskussionen runt den fria viljan är ju hur människors kreativa förmåga fungerar, inte huruvida den semantiskt kan beskrivas som "fri".

Det är en helt rimlig hållning att säga typ "jo men den kreativa förmågan agerar bara på input", det är mycket möjligt att så är fallet men det som är intressant är ju i så fall vilken input och hur. Det är liksom ingen slump att argumenten för "vi har egentligen ingen fri vilja" kan reciteras av svåra kids i övre tonåren, det beror på att de i grund och botten bara är enkla ordlekar.

Med detta överstökat måste jag beklaga mig över hur tråkigt musikår 2016 har varit än så länge. Ja, jag vet att Mos Def och De La ska släppa nytt i år men hittills har jag bara blivit riktigt glad över Apathys "Handshakes with Snakes". Än så länge håller jag mig flytande med en blandning av klassiker och några av skivorna från förra året (Freddie Gibbs "Shadow of a Doubt" och Jadakiss "T5DOA"). Jag hade förhoppningar på Ruste Juxx-skivan eftersom jag gillade hans debutskiva, men nu börjar det lite kännas som att han inte får fler chanser. Med detta ska jag avsluta min Game of Thrones-rewatch och sen beta av så mycket av läslistan jag kan innan jag återvänder till hamsterhjulet. Vill du ses och ta en öl innan dess? Holler.