Referensramen

Cecilias morsa, eller vilken representant för vuxenvärlden som helst, stoltserar gärna med sin arbetsiver. Uttrycken varierar men andemeningen är alltid ungefär att de älskar att jobba och inte skulle kunna tänka sig något annat sätt att fördriva sin tillvaro. Deras plats i produktionen gör dem fulländade och lyckliga. Ibland försöker dem att dra in mig i det. Det är ju inte så konstigt, kanske, när man är tjugoåtta bast och för lat för att ens uppdatera sin blogg frekvent och tycker att det är nöjsamt att diskutera spelteori över en kopp kaffe i solen. Men de försöker aldrig två gånger, det kan jag lova.

Gärna ska man ju vilja komma någonstans. Någonstans i sammanhanget är i princip var som helst, så länge man jobbat och slitit hårt för att komma dit. Vägen dit är resan värd, som det visst heter. Det hade varit lätt att hänvisa till stresskador och panikångest och säga att jag i jämförelse lever sunt, men jag glömmer gärna bort den lätta vägen i sådana här samtal. Om det nu är så jävla fett att jobba, så kan du ju skita i att ta semester, säger jag. Put your money where your mouth is och jobba lite obetald övertid.

Jag minns inte riktigt vilka som var där den kvällen, då det bjöds på tjusigt rödvin, men nästa morgon hittade jag ett fönsterkuvert i hallen. Jag tänkte att det säkert var en räkning till men gissa om jag blev överraskad när jag öppnade brevet och hittade ett hopvikt a4 med orden "Passa dig jävligt noga" skrivna i blod. Mucka inte med vuxenvärlden.

Klockan är runt midnatt och jag befinner mig i gränslandet mellan sittandes och liggandes i Tores soffa. Vi befinner oss alltså i Göteborg. Jag har en hel del THC i blodet och Tore sjunger med i "En vän med en bil". Vad i helvete, liksom. Jag tänker att det här måste jag blogga om och sträcker mig efter en bit papper och fiskar upp en penna ur fickan för att anteckna. Anteckningen blev som följer:

"Jag botade min flickväns anorexi med marxistisk dialektik.
Hon gick omkull för sakens skull och tog sitt liv med arsenik."

Det jag emellertid ville skriva var samtalet som följde om Håkan Hellströms förmåga till kreativt skapande och bestod nog mest av att jag höll monolog medan Tore nynnade till "Uppsnärjd i det blå" men poängen är i alla fall den här:

Om man, som artist, har en textrad här eller där man snott från någon annan är det ett aktivt val att inte skapa själv. Inom hiphopen ser man ju ner på sådant, och det är väl inte särskilt vanligt förekommande inom popmusik, men det kan alltså ske av tre anledningar som jag ser det:

1. Brist på kreativitet
2. Omedveten influens
3. Medveten creddning av ursprungsförfattaren

Här kan jag alltså mycket väl komma att flippa ut på den fraktion Håkan-fans som menar på att det i Håkans fall är fråga om nummer 3. Alltså att när han snor grejer från Dylan, Cornelis, The Jam etc etc så är det för att han tycker de är feta och visar dem respekt. Det som omedelbart talar emot det är då:

1. Att han inte erkänner några stölder
2. Den höga frekvensen stulna rader

Konst handlar om att kommunicera. Att skapa något som kan nå ut till och beröra folk. Om inte konst försöker beröra måste man rubricera allt som konst och det är ju redan ett lite brett begrepp för min smak. Basshunter lyckades ju ringa in något väldigt riktigt i min värld eftersom jag spenderar mycket tid på IRC, men han avfärdas ju ständigt som töntig och oseriös. Men om man då tar något som redan finns, redan är sagt, så gör man ingen ting. Man bara reproducerar en rörelse. Tar ett foto av en tavla och försöker sälja det som konst, helt enkelt.

Missförstå mig inte nu, jag tyckte Kom Igen Lena var en rätt så svängig låt och tycker inte det är fel att sno rader man råkar ha en konstnärlig relation till och sådär men när man som måttligt insatt i populärkultur lyssnar igenom första och andra Håkan-skivorna så är det ju bara sånt. Mest uppenbart förstås i låtar som "Kom kom atombomb" eller vad den nu heter men ni fattar vad jag menar. En person som i den utsträckningen låter sig influeras att det till slut bara är fråga om kollagemusik kan inte rimligen falla in i kategori 3. Det är uppenbart att karlns textstölder bara är ett utslag av att han inte själv kan skriva något som låter meningsfullt.

Däremot gör skivorna sig utmärkt som "kan du din indie"-trivia. Eller varför inte "Cornelis"-bingo?