I hjärup kan ingen höra dig skrika

Jag sitter i bilen med min mentor, Hånika. Hon gick ut gymnasiet med 4.4 i snitt men valde läraryrket för att hon ville. Hennes första jobb var på Rosengårdsskolan, en skola belägen mitt i malmös miljonprojekt som normalt präglas av problembarn och social misär. Inte därför att hon hamnade där, utan för att hon ville hamna där. Numera undervisar hon på obygden.

När jag frågar om kunskapsnivån hos barn inte var bättre förr blir hon eld & lågor och säger att hon underkände lika många barn i rosengård som på hennes framtida jobb, "Men där var det ju ofrånkomligt, eftersom ungarna inte kunde svenska". I hjärup har nästan varannat barn någon form av diagnosticerad inlärningssvårighet. Några har dyslexi, andra damp. Ett par är autister. Många av diagnoserna, säger hon, beror på att föräldrarna inte kan acceptera att deras barn inte är så smarta som föräldrarna vill. Skolan får elever som tycker det är ok att skita i att plugga eftersom föräldrarna intalat sig själva att det är för svårt för dem att hänga med. Om barnen sen inte pluggar i skolan blir det självuppfyllande.

Jag sitter tyst ett tag men hennes monolog fortsätter. Jag tänker på mina ständigt usla gymnastikbetyg. Dem fick jag för att jag var för lat för att spela fotboll på rasterna och sådär, sades det. Egentligen kanske jag bara hade bollsinnessvårigheter.

Nästa dag ska jag ha min allra första lektion inför riktiga elever och det tar bara minuter innan alla är helt fängslade och jag är helt säker på att det är det här jag vill göra med mitt liv. Det handlar mest om, säger jag till Hånika, att man måste se till så att man som lärare gör det kul att lära sig. Vi som människor är ju konstruerade precis som alla andra djur, och förverkligar oss själva framför allt genom lek(och då menar jag inte på det barnsliga sättet). När man gjort lärande till en lek och eleverna vill gå till skolan, vill gå på ens lektioner och väl där vill lära sig saker har man fullföljt sin egen lek som lärare. Hånika ser skeptisk ut och säger lite syrligt att "vi får väl se hur det blir sen".