2 l8 4 apologies!
Jag blir mer och mer medveten om att min syn på mänskliga relationer inte fungerar enligt den allmängiltiga modellen. Det blir allra tydligast när folk försöker be mig om ursäkt för saker de gjort eftersom jag då tvingas förklara att relationer inte är ett på/av-koncept utan ett resultat av alla handlingar båda parter gjort fram till där man är nu.
Det finns ingen djupare definition av vänskap än vad vi får från Disney-filmer och är det något man lär sig där, så är det att svek är en del av vänskap men en mindre del än vänskapen själv. Om man bara inte menade det, eller växer ifrån vad man nu gjort för dumhet så hände det aldrig. Man ber om ursäkt, och får således handlingen ogjord.
Vad är logiken bakom den filosofin, och var kommer den från egentligen? Låt säga att min bror kidnappade prinsessan jag var förlovad med och sedan ångrade sig. Ok, låt gå för att han ångrade sig men det finns väl ingen reson i att begära att jag därefter inte får lov att ta i beräkning att han vid tidigare tillfällen agerat enligt mönster som skulle kunna tyda på att han inte var "min vän" bara för att han säger "förlåt"?
Jag menar såhär: Det finns liksom två lägen man säger förlåt. Det ena är "oj hoppsan nu tappade jag ditt glas i golvet" och det kan jag respektera för vad det är. Ett erkännande av sin egen klumpighet. Men den andra varianten, eller vad det blivit för många är "jag kastade glaset i golvet med avsikt men skulle inte göra om det i nuläget" eller "jag kastade glaset i golvet med avsikt och medger att det var dumt gjort". Jag blir konstant utsatt för både och, och känner mig alltid fruktansvärt otillfredställd av samtalen och de slutar alltid med att jag ställer frågan som i liknelsen motsvarar "men varför kastade du glaset i golvet med informationen du hade tillgänglig vid tillfället".
I mitt huvud är det ju en helt rimlig fråga att ställa. Jag vill såklart reda ut saken och då får man väl faktiskt lov att ha en öppen diskussion om hur saker och ting ligger till och hur de tidigare låg till, men för min aldrig sinande källa av motparter brukar diskussionen snarare likna huruvida vi kan beteckna vår relation som "vänner" eller "inte vänner" och det är inte alls ovanligt att de rent av uppvisar irritation när man börjar ifrågasätta deras agerande som att det var ok om de erkände sin dumhet men inte ok när jag skärskådade den. Ursäkten är för dem ett sätt att inte ångra något. Ett sätt att hoppa över de meningsfulla samtal som kommer att ligga till grund för ens framtida relation. Ni vet, "nu har jag ju bett om ursäkt kan vi inte glömma detta nu?".
Vilket för mig vidare till nästa fundering: Den självåsamkade, selektiva glömskan. Kan någon göra den sortens minnesprogrammering? Jag antar såklart nej, men då är ju frågan om man inte kan glömma saker redan på förhand besvarad. Jag kommer inte att glömma att någon slängde mitt glas i golvet förrän jag glömmer det och det är inte en process jag har kontroll över själv och i ärlighetens namn om vi ska kolla historiskt på det, så kommer det nog att ta ett tag innan jag glömmer och det är rent av troligt att jag aldrig gör det. Jag har lagt märke till att mitt minne nog är lite över medel men jag har samtidigt svårt att tänka mig att folk går omkring och spontanglömmer den typen av händelser.
Cecilia berättade att Final eXit ska göra eller har gjort en reunionspelning. Mycket spännande och en sjuttonårig del av mig själv önskar att jag hade tid och engagemang att se den. Annars är livet i kontorslandskapet typ som vanligt. Strul med kopiatorn, upprörda chefer, skvaller vid vattenkylaren. Nästa vecka ska jag nog börja dekorera mitt kontor med dilbert-strippar för att visa alla hur svennig jag är.
posted by Thomas @ 12:57 AM
5 Comments:
>Vilket för mig vidare till nästa fundering: Den självåsamkade, selektiva glömskan. Kan någon göra den sortens minnesprogrammering?
Jadå. Alkohol klarar att göra sådant.
Jag håller i mångt och mycket med dig, men jag ser inte det irrationella i det beteende du beskriver - tvärt om.
I nio fall utav tio handlar det om att den som ber om ursäkt för sin handling mysslyckades förutse de konsekvenser handlingen skulle få. På det sättet blir det ett likhetstecken mellan att be om ursäkt för något man inte menade och att be om ursäkt för ens klumpighet.
På samma sätt som man kan göra misstag även vid de simplaste koordinationsövningar så kan man förstås misslyckas förutse reaktionen för en viss handling.
I de resterande fallen handlar det förmodligen om att någon ljugit men försöker dölja lögnen genom att säga att det var ett exempel utav ovan nämna oförmåga att förutse vad som skulle hända.
Just fallet lögner är intressant ur den aspekten att man kan se dem lite som live-odds vid sportsbetting. Vid ett visst tillfälle kan det tydligt vara +EV att att ljuga men för den sakens skull betyder det ju inte att man alltid lyckas.
Om det nu stämmer så är det ganska lätt att förstå att det finns de som ser "ytterligare en lögn" som sin enda utväg, på samma sätt som det finns de som ser "ytterligare en trisslott" som enda vägen ut ur fattigdom. Jag svamlar.
ps.
"[samtalen] slutar alltid med att jag ställer frågan som i liknelsen motsvarar "men varför kastade du glaset i golvet med informationen du hade tillgänglig vid tillfället"."
Vaddå kan inte folk svara på den frågan eller? Det är jätteelementärt tycker jag. Visserligen har jag stött på många som inte håller med mig, men som jag ser det så är det svårt att förlåta en handling om man inte kan se den bakomliggande tanken. Man behöver inte hålla med själva resonemanget men ja, om det finns en tanke så har iaf. jag mycket lättare att förlåta de som ber mig om ursäkt.
Jag antar att de som inte håller med mig i detta förmodligen agerar mycket mer utifrån intuition än vad jag gör, då förklaringarna tenderar att bli mer abstrakta och beskrivs med med termer som "det kändes rätt då".
p.s. om du känner att du vill ha en förklaring för något jag gjort någonsin så är det fritt fram att fråga och använda som underlag till nästa blogguppdatering eller ngt :)
Jag kan ta ett väldigt fiktivt exempel för att lättare illustrera min poäng:
Nyligen flyttade min och Cecilias tidigare inneboende ut ur lägenheten vi tre delat. Han flyttade ut utan att städa rummet efter sig men lämnade kvar sin cykel och en del disk.
Ungefär två veckor senare var han förbi och hämtade post som samlats till honom, och passade då på att lämna tillbaka nyckeln till lägenheten han sedan två veckor inte betalt hyra för.
Nyligen skrev han till mig på MSN för att han ville komma och hämta sin cykel. Trevligt, sade jag, och påpekade att han inte städat sitt rum och det var ganska otrevligt där inne(mkt dammråttor osv).
Förlåt, var hans svar, men han hade haft så mkt att göra. De naturliga följdfrågorna är många men här håller jag fast vid att ursäkten inte innebär en brist på insikt om handlingens konsekvenser(inte städa = stökigt) utan om att han vid ett tillfälle valt att inte städa. Efter att han gjort det valet måste han väl, även om han kanske inte varit det innan, vara medveten om konsekvensen. Rummet var nämligen ostädat senast han såg det.
I den här sortens situationer är det alltså jag undrar vad ursäkten betyder. Han var medveten om att han inte städade och vad konsekvenserna skulle bli men det var ändå ett alternativ han valde. Naturligtvis kan jag tänka mig att vara artig mot honom i fortsättningen och det är inte hela världen om jag eller Cecilia får dammsuga skiten. Det är innebörden av ursäkten jag ifrågasätter och eventuellt en förklaring av hur det systemet funkar av någon som fattar det. För rummet är ju alltjämt ostädat av samma person jag fortsätter att vara vän med.
Min framtida relation till den här fiktiva personen, får jag tillåta den att formas oberoende av huruvida han bett om ursäkt eller måste jag nu när han gjort det acceptera ursäkten och låtsas som att han städade rummet?
Jag är böjd att svara att det är ok att fortsätta som att man är medveten om det och tenderar också att göra det, men då dömer folk mig för att vara "långsint" vilket jag tycker jag gjort mig oförtjänt av när allt jag gjort är att inte acceptera den gängse modellen för att bilda vänskapsrelationer.
Jag antar att förlåt helt enkelt betyder "Jag erkänner att jag gjort fel men hoppas att du vill vara vän med mig ändå". Om man utgår från det så blir det ju mycket lättare att ta ställning till ursäkten, det blir ju bara att väga skadan mot hur mycket man tycker om personen och se vilken sida som vinner. Eller?
Post a Comment
<< Home