Tyst i klassen

En tidig morgon i mars steg solen upp innan mig för första gången i år. Det hade snöat dagen innan, så den hade mycket att göra. Enda lediga platsen på bussen var sidan om en medelålders man med uppenbar invandrarbakgrund och jag slog mig ner. Efter att ha trängt undan honom från det gemensamma armstödet bestämde jag mig för att fira sommarens annalkande med att vara tillmötesgående och vände mig mot honom.
"Kompis", sade jag, "du kan inte sätta dig vid fönstret."
"Fin utsikt. Sol.", svarade han.
Jag höll tillbaka min hånfulla, förnedrande, hatiska min och bara log som att jag menade det.
"Ja men om du sätter dig ute vid gången istället för inne vid fönstret så får du båda platserna för ingen vågar prata med folk längre."

Jag kollar ut över gågatan vid lilla torg från lägenhetsfesten jag råkar befinna mig på. Jag minns inte när jag senast var på en lägenhetsfest, men jag önskar att jag hade med mig mer alkohol. En hårdrockare jag träffat några gånger, Benny, står och röker med mig. Jag gör mitt bästa för att hålla igång fyllesnacket och berättar någon ytlig anekdot om mina arbetskamrater när han nickar tyst och kollar mig i ögonen och säger "Vet du Thomas, jag har alltid kännt att du var ämnad för något större än kontorsjobb". Två minuter senare pratar han om en Panteraspelning i stockholm för länge sedan.