Kriget & jag

En dag som så många andra sommaren 2006, på Simrishamnsgatans café upptäckte jag att ett par lågt flygande fåglar som flög i cirklar ovanför uteserveringen. De var en smula högljudda, men inget som inte gick att ignorera med lite ansträngning. Det tog emellertid inte så lång tid förrän de landade på bordet jag fikade vid och började lägga sig i samtalet. Jag tyckte det var rätt jobbigt, och övervägde att schasa bort dem tills jag lade märke till att de var ringmärkta av staten.

Dagen innan hade jag suttit i tshirt på en uteservering på St Knuts torg, och eftersom jag satt på samma stol under hela fikan blivit väldigt solbränd på ena armen. Detta var fåglarna i fråga allt annat än sena med att påtala. "Till och med själlösa varelser med valnötsstora hjärnor vet att man inte ska ha ojämn solbränna", sade de hånfullt. "Kanske är det så att den kunskapen är exklusiv just för själlösa varelser med valnötsstora hjärnor", svarade jag. Vad skulle jag säga, liksom?

En vecka senare, när jag nästa gång vågade mig ut bland människor, hade Cirkusen kommit till Lärarhögskolan. Det var ett förfärligt sorl, framför allt från alla clowner som gick omkring och spände sig och utbytte oneliners. Jag tänkte för mig själv att "det här kan aldrig sluta bra", och sen tog det inte mer än tio minuter innan någon kom fram till mig och pekade ner mot mina fötter och anmärkte på mina kläder. "Hallå, du har ju inte likadana strumpor på dig". Jag försökte förklara det absurda i att få sin klädsel kritiserad av någon med clownmundering, men han slog på dövörat nästan omgående. Så kan det gå.

På vägen hem från falafelhaket nästan en månad senare beundrar jag Malmös höstväder genom att ta den marginella omvägen genom Jesusparken. Några ungar har fångat en fjäril i en burk bara för kicken i att berätta för en döende insekt att dess färgschema är "så förra säsongen". Ungar idag är förvånansvärt medvetna om de märkligaste grejerna. När jag var liten gillade jag typ bilar, godis och serietidningar.

När jag kommer hem och jag förklarat min avsky för samhällets sätt att skuldbelägga folk till hjärntvätt lägger jag mig i soffan för att kolla på senaste avsnittet av Project Runway, och tänker kanske aldrig mer gå ut bland folk.