I cant do this all by my pwn

Lade idag märke till att teveserien "scrubs" redan är inne på sin sjätte säsong. Inte illa för en serie som började sändas förra veckan. Om ni inte sett "scrubs", så tar den vid där "married with children" slutade och puttrar på i ungefär samma takt. Tjejer är på ett visst sätt, och vi tycker det är roligt att betrakta att de är på det sättet.

De känner sig till exempel sårbara utan sitt smink, ha ha ha.

Detta för mig osökt in på en kommentar "Hume" postade förrförra inlägget. Såhär löd den:

"Varför är dokusåpor, till skillnad från filmer, ofta bäst andra säsongen?"

Hej, Hume.

När man talar om filmer pratar man oftast inte om "säsonger". Ordet säsong indikerar liksom att det är något som sänds över en säsong producerad teve-underhållning och används därför generellt om teveserier. Eftersom det är min blogg förbehåller jag mig tolkningsföreträde och besvarar därför istället frågan "varför blir dokusåpor bättre och bättre medan vanliga teveserier blir sämre och sämre ju fler säsonger som produceras".

Det hör till underhållningens natur att den ska underhålla. Sättet vi blir underhållna på varierar förstås, men det involverar oftast att man på något sätt blir road eller på annat sätt stimulerad. Låt säga att man då producerar ett avsnitt underhållning. Den manusbaserade underhållningen och dokusåpan har nu ett lika underhållningsvärde för möjligen olika publik. Alltså om man gillar dokusåpor så föredrar man dem framför sitcoms och vice versa.

Nu står man som producent av underhållning inför utmaningen att skapa ett nytt avsnitt. Manusförfattaren till den dramatiserade underhållningen måste också producera ett nytt avsnitt där karaktärerna och miljöerna känns igen, målgruppen måste vara den samma som till förra avsnittet annars kommer ingen att följa serien och så vidare. Det går absolut att vara kreativ inom ramarna här väldigt länge, men om man ska producera mycket(och det ska man ju helst om det är kapitalet som sätter tempot) riskerar man för varje avsnitt man producerar att i slutändan producera där så många dramaserier slutar. Man gör samma grej om och om igen.

Emellertid är det där inget problem för dokusåpor. När man kollar på Big Brother dag ut och dag in är det inte så att man förväntar sig något annat än samma grej i varje avsnitt. Japp, de är instängda i ett hus och nån person gillar inte nån annan person. Men här ligger ju också själva styrkan i formatet eftersom det kan förnyas för att möta tittarnas krav. Vill tittarna ha fler tjejer med silikonpattar kan producenterna bara slänga in det. Vill tittarna ha mer bråk är det bara att slänga in en bög och en kristen etc etc. Om man på samma sätt vill förändra till exempel Scrubs, så måste man troligen över flera avsnitt fasa ut karaktärer med storylines och logiska förklaringar till de här utvecklingarna.

Styrkan hos dokusåpor ligger förstås inte bara i att tittarna mycket lättare kan få vad de vill ha, utan också i att formatet som sådant producerar verklighet istället för något som försöker illustrera verklighet. Om man roas av de situationer som uppstår när människor möts kan man till exempel ladda ner amerikanska "Survivor", alltså deras Expedition: Robinson. Säsong 13 avslutades nyligen och är, precis av de anledningar jag förklarat, så fantastiskt mycket bättre än något annat på teve. The L word liksom, hej kom och hjälp mig vilken krystad serie.