Könsmakts-oordningen
Som ung kille jobbade jag mycket på att få ligga med tjejer, i dag är jag nästintill ointresserad. Beteendet slår mig som pinsamt och sex som något förvisso trevligt men inte längre i särställning bland andra trevliga aktiviteter. Det finns ingen underförstådd ursäkt här, det var bara något jag prioriterade väldigt högt i slutet av tonåren och början av tjugoåren. Vad som är intressant är att förstå två fundamentalt olika förklaringsmodeller till varför det var så. I sina enklaste former:
1. Manskroppar går efter pubertetens avslutning in i en fas av förhöjd sexualitet. Detta resulterade i de beteenden jag associerar med mitt yngre jag.
2. Det finns ett socialt tryck att som ung utforska sin sexualitet. Detta resulterade i de beteenden jag associerar med mitt yngre jag.
Vad de beteendena består i har jag inte lust att gå in närmare på, men naturligtvis förstår mina läsare säkert att det inte handlar om någon form av avancerat "pick-up aritistry" utan snarare om att söka upp och prata med tjejer i syfte att sondera terrängen och att i tjejers närhet markera hur intelligent och rolig jag var.
Sen finns det en tredje förklaringsmodell som, precis som den populära meme-flickan, frågar: "Why not both?". Jag vågar nog påstå att detta är ett ganska tydligt fall av hur biologiska och sociala faktorer i någon utsträckning samverkar för att skapa beteenden.
---
Någon annan än jag sätter på Gravel Pit på festen. Jag borde bli glad, men bakom alkohol och överlevnadsinstinkt är jag mest irriterad på att idioten som gjorde det satt på "clean version". Vem sätter på clean version av något som helst klockan ett på natten? Men musiken gör något med mig, jag nickar först takten och sedan sittdansar jag lite. Tjejen sidan noterar att jag gillar låten. "Det är typ enda låten jag dansar till" säger jag. "Men du dansar ju inte", säger hon och lägger handen på min axel. "Jag dansar inte alls, men om jag i teorin hade dansat så skulle det vara till denna låten". Hon låter långsamt handen glida ner för min överarm och skrattar. Jag sittdansar bort handen.
---
Jag sitter på en restaurang med en barndomsvän och pratar om något jag upplever som paradoxalt: Det är ungefär lika mycket tjejer som flirtar med mig i dag som det var under den period där jag var som mest aktiv i "the dating game", en period där jag lade mycket tid och energi på att sälja mig till tjejer som snygg och cool. Idag klär jag mig alltid bekvämt, rakar mig sporadiskt, klipper mig när mitt hår blir ohanterligt långt - "kort" brukar jag säga till frisören innan jag sitter tyst i en halvtimme för att sedan konstatera att håret blev precis som jag ville ha det: kort.
Jag signalerar aldrig till tjejer att jag är intresserad av att prata med dem, och startar inte samtal om jag inte är intresserad av att prata med dem av rent allmänmänskliga anledningar. Jag har helt enkelt accepterat att jag och Cecilia kommer att vara ett monogamt par i överskådlig framtid och slutat leta efter alternativ.
Det paradoxala i sammanhanget är förstås inte att tjejer flirtar med mig lika mycket nu som då, utan att perioden däremellan: En period där jag förvisso var i ett monogamt förhållande men ett ungt sådant, och där jag eventuellt kunde vara öppen för alternativ och därför inte helt gett upp på allmäna grejer som "se snygg ut" eller "marknadsföra mig för tjejer" var en öken rent flirtmässigt. Brudar var helt enkelt jävligt ointresserade av mig under den här perioden av sparlåga och jag förväntade mig därför att övergången till "ingen låga" inte skulle förändra något på den fronten.
"Kanske har du bara bytt målgrupp?" säger min barndomsvän. Det är förstås helt rimligt.
---
Vi rör oss alla ut och in ur olika världar där vi tar på oss olika roller för sammanhanget. Bland svenskar är jag dansk, bland danskar svensk; bland magicspelare lingvist, bland lingvister magicspelare.
I en bil mellan Helsingborg och Linköping förklarar jag för min vän att jag egentligen inte är särskilt engagerad i kvinnofrågor, och tycker att det finns mycket jag ser som problematiskt med genusvetenskapen; mitt problem är att jag hatar "men feminism betyder ju kvinnomakt"-killar i större utsträckning.än jag ser problem med genusvetenskap. Men bland mina vänner, som ju är min enda läsarskara eftersom jag inte marknadsför min blogg, tror jag nog att jag kan komma undan med att konstatera några saker jag ser som inneboende problem med genusvetenskapen utan att för den sakens skull bli utfryst. Då får vi börja med att gå tillbaka till en tidigare frågeställning: Why not both?
---
Vi läser Malmö Högskolas grundkurs i genusvetenskap och har ett grupparbete ihop. Hon addar mig på MSN. Vi pratar punkmusik och skickar mp3or fram och tillbaka till sent på natten. Jag pratar om The Jam och Dead Kennedys, hon har bara hört namnen och ger inte direkt intryck av att gilla det hon hör. Hon pratar om 69daysofstatic, tror jag, jag har inte ens hört namnet innan och förstår inte heller grejen. Men klockan passerar femsnåret och solen börjar gå upp över vår stadsdel när vi bestämmer oss att träffas för att äta frukost ihop. Nån sorts fika för misantroper, innan vi lägger oss. Kanske är vi båda obekväma, ingen pratar särskilt mycket. Mest jag. Skolan och sånt, de andra studenterna och föreläsarna. Jag känner att jag saknar vissa perspektiv i undervisningen, säger jag trevande. Hon håller med. Vi somnar i våra respektive lägenheter, hälsar sedan på varandra vid föreläsningstillfällen och när vi springer på varandra nåt halvår efter att vi avslutat kursen. Sen börjar blickar flacka när vi ser varandra, idag vet jag inte om jag hade kännt igen henne.
---
I genusvetenskapen finns inte det biologiska. Eller, som en föreläsare från den tiden uttryckte det: Det överlämnar vi åt biologerna. Genusvetenskapen har skiljt sig från det biologiska. Därför finns inte "Why not both?" med i genusvetenskapen som lärs ut på Malmö Högskola. Det man studerar är per definition det sociala. Varför är tonårskillar så intresserade av det sexuella? Könsmaktsordningen! Det haltar, förstås; och här pratar jag om min egen överdrift.
Jag tror självklart inte att det finns någon genusforskare som vill förklara alla könsskillnader utifrån könsmaktsordningen, men utan att vara dryg vågar jag ändå påstå följande: Det finns ett spektrum mellan "uppenbart biologiskt" och "uppenbart socialt" där våra beteenden inte ledigt kan förklaras som antingen-eller och där genusvetenskapens per definition ickebiologiska perspektiv riskerar att bli en återvändsgränd.
Vi backar några steg för att förklara varför. Vad är vetenskap? Istället för att bli alltför filosofisk använder jag en definition från Jean Baptiste Perrin: Att reducera komplexa observationer till enkla principer (complex visibles/simple invisibles). Så om man kan observera ett visst skeende och vill förstå dess bakomliggande anledningar, formulerar man en hypotes om vilka principer som kan påverka skeendet i fråga och försöker sedan genom experiment eller andra metoder reducera bort andra faktorer och förstår på så vis de principer som gör att observationen faller ut på det sätt den gör.
Genusvetenskapens objekt är könsmaktsordningen; eller mindre politiskt laddat: De sociala faktorerna som utgör basen för skillnader mellan män och kvinnor. Alla experiment som avser förstå könsmaktsordningen har dock ett omedelbart problem att hantera: Man vet inte vad som kan reduceras bort. Låt säga att män och kvinnor observeras ha olika starka band till sina barn (jag vet inte att så är fallet, utan använder det som hypotetiskt exempel). Hur går genusforskaren till väga för att göra ett experiment som visar endast de relevanta sociala faktorerna?
De omedelbara valmöjligheterna är här:
1. Inte fälla något dömande om vad som tillhör det sociala och vad som tillhör det biologiska. Detta är ovetenskapligt eftersom man då bara sysslar med datainsamling. Inga bakomliggande principer har eller kan höljas ur sitt dunkel.
2. Endast formulera hypoteser utifrån det som är uppenbart socialt. Detta producerar förvisso ett vetenskapligt underlag att dra slutsatser ifrån i någon mening, men har som följd att man enbart kommer att kunna producera väldigt självklara analyser på underlaget. Det är förstås helt uppenbart att könsbundna löneskillnader inom homogena yrkesgrupper inte kan förklaras på andra sätt än strukturer, men det skulle vara magstarkt att påstå att löneskillnader är en "complex visible" till att börja med.
3. Utgå från spekulativa analyser om vad som rimligen kan ses som socialt, och testa gentemot en förmodat konstant biologi under olika sociala förhållanden. Men könsmaktsordningen är förmodat universell i alla samhällen, och därför finns det inte något könsmaktsordningsfritt samhälle att jämföra med. Hittar du två samhällen som uppvisar skillnad i hur män och kvinnor förhåller sig till något, måste du alltså antingen förklara skillnaden genom att hänvisa till det biologiska eller förklara skillnaden genom att konstatera att könsmaktsordningen ser olika ut på olika ställen. Förklarar du det biologiskt upphör det vara genusvetenskapens fält, och förklarar du det med en flytande könsmaktsordning öppnas förstås dörren till den typen av slutsatser pseudo-intellektuella snubbar generellt kritiserar: Att allt bara är könsmaktsordningen. Begging the question.
Och är det något pseudo-intellektuella snubbar inte behöver, så är det vatten på sina (våra) kvarnar.
---
Ett kök på en lägenhetsfest med en vän och en handfull gemensamma bekanta. En av dem är genustjej; en raljant term, jag vet, men låt mig förklara. Allt är nyfikenhet och en smula kärlek. Jag tror på feminism, att det behövs ett aktivt arbete för att förändra samhället med de här frågorna. Jag tror till och med att man kan formulera en ganska grovt huggen könsmaktsordning och tolka könsskillnader utifrån den med mer eller mindre produktiva resultat. Allt det här är feminism för mig, och jag ser mig själv som feminist i någon mening även om jag inte alltid hamnar i samma analyser som andra som ser sig som feminister. Men är det något jag blivit fed up på, så är det den här typen av tjejer som tror att deras personliga anekdoter kan höjas till allmängiltiga exempel på fasta principer.
Det här är inte "inte alla män", det är "visst är dina anekdoter relevanta och nog kan de säga något om problem vi som samhälle behöver jobba med, men tillåt mig ändå att vara tveksam till om du praktiserar god vetenskaplig metodologi när du istället för att förklara principer berättar om din uppväxt". I mitt huvud är det en tydlig gräns, men vi kommer inte längre i det där köket förrän jag idiotförklarats av genustjejen och fått en ryggdunkning av en snubbe jag aldrig tidigare träffat.
Jag är rädd att genusvetenskapens band till feminismen riskerar att på sikt bli problematiska för feminismen. Jag känner alldeles för många killar som ser genusvetenskapens tillkortakommanden som en ursäkt för att avfärda feminismen, och jag kan inte se hur feminismen behöver den här typen av pseudovetenskaplig grund för att vara legitim.
---
En fika med nya bekanta. En snubbe håller låda om hur dumma feminister är. Jag är så pedagogisk jag kan, men han har ett ess i rockärmen som inte låter vänta på sig. "Tågstationerna.." börjar han. Jag förstår direkt vad det handlar om. Jag har därtill ägnat tillräckligt med tid vid olika akademiska institutioner för att förstå mekanismerna som ledde till att någon fick en doktorstitel genom att spekulera fritt i ett ämne som säkert till en början lät spännande för handläggaren och sedan var för långt gånget för att avstyras. Och såklart bör vetenskapen vara fri att utforska även ämnen som är svåra att reducera till "simple invisibles". Men allt det här tar för lång tid att förklara, och även om jag skulle lyckas någorlunda kämpar jag ensam mot en svensk feminism jag aldrig sett ifrågasätta banden till genusvetenskap. Den större diskussionen förs på den premissen, att det är samma sak.
Men jag vill inte behöva försvara "Tågstationer reproducerar könsmaktsordningen" bara för att jag vill ha ett samhälle där män och kvinnor är jämställda både socialt och ekonomiskt.
1. Manskroppar går efter pubertetens avslutning in i en fas av förhöjd sexualitet. Detta resulterade i de beteenden jag associerar med mitt yngre jag.
2. Det finns ett socialt tryck att som ung utforska sin sexualitet. Detta resulterade i de beteenden jag associerar med mitt yngre jag.
Vad de beteendena består i har jag inte lust att gå in närmare på, men naturligtvis förstår mina läsare säkert att det inte handlar om någon form av avancerat "pick-up aritistry" utan snarare om att söka upp och prata med tjejer i syfte att sondera terrängen och att i tjejers närhet markera hur intelligent och rolig jag var.
Sen finns det en tredje förklaringsmodell som, precis som den populära meme-flickan, frågar: "Why not both?". Jag vågar nog påstå att detta är ett ganska tydligt fall av hur biologiska och sociala faktorer i någon utsträckning samverkar för att skapa beteenden.
---
Någon annan än jag sätter på Gravel Pit på festen. Jag borde bli glad, men bakom alkohol och överlevnadsinstinkt är jag mest irriterad på att idioten som gjorde det satt på "clean version". Vem sätter på clean version av något som helst klockan ett på natten? Men musiken gör något med mig, jag nickar först takten och sedan sittdansar jag lite. Tjejen sidan noterar att jag gillar låten. "Det är typ enda låten jag dansar till" säger jag. "Men du dansar ju inte", säger hon och lägger handen på min axel. "Jag dansar inte alls, men om jag i teorin hade dansat så skulle det vara till denna låten". Hon låter långsamt handen glida ner för min överarm och skrattar. Jag sittdansar bort handen.
---
Jag sitter på en restaurang med en barndomsvän och pratar om något jag upplever som paradoxalt: Det är ungefär lika mycket tjejer som flirtar med mig i dag som det var under den period där jag var som mest aktiv i "the dating game", en period där jag lade mycket tid och energi på att sälja mig till tjejer som snygg och cool. Idag klär jag mig alltid bekvämt, rakar mig sporadiskt, klipper mig när mitt hår blir ohanterligt långt - "kort" brukar jag säga till frisören innan jag sitter tyst i en halvtimme för att sedan konstatera att håret blev precis som jag ville ha det: kort.
Jag signalerar aldrig till tjejer att jag är intresserad av att prata med dem, och startar inte samtal om jag inte är intresserad av att prata med dem av rent allmänmänskliga anledningar. Jag har helt enkelt accepterat att jag och Cecilia kommer att vara ett monogamt par i överskådlig framtid och slutat leta efter alternativ.
Det paradoxala i sammanhanget är förstås inte att tjejer flirtar med mig lika mycket nu som då, utan att perioden däremellan: En period där jag förvisso var i ett monogamt förhållande men ett ungt sådant, och där jag eventuellt kunde vara öppen för alternativ och därför inte helt gett upp på allmäna grejer som "se snygg ut" eller "marknadsföra mig för tjejer" var en öken rent flirtmässigt. Brudar var helt enkelt jävligt ointresserade av mig under den här perioden av sparlåga och jag förväntade mig därför att övergången till "ingen låga" inte skulle förändra något på den fronten.
"Kanske har du bara bytt målgrupp?" säger min barndomsvän. Det är förstås helt rimligt.
---
Vi rör oss alla ut och in ur olika världar där vi tar på oss olika roller för sammanhanget. Bland svenskar är jag dansk, bland danskar svensk; bland magicspelare lingvist, bland lingvister magicspelare.
I en bil mellan Helsingborg och Linköping förklarar jag för min vän att jag egentligen inte är särskilt engagerad i kvinnofrågor, och tycker att det finns mycket jag ser som problematiskt med genusvetenskapen; mitt problem är att jag hatar "men feminism betyder ju kvinnomakt"-killar i större utsträckning.än jag ser problem med genusvetenskap. Men bland mina vänner, som ju är min enda läsarskara eftersom jag inte marknadsför min blogg, tror jag nog att jag kan komma undan med att konstatera några saker jag ser som inneboende problem med genusvetenskapen utan att för den sakens skull bli utfryst. Då får vi börja med att gå tillbaka till en tidigare frågeställning: Why not both?
---
Vi läser Malmö Högskolas grundkurs i genusvetenskap och har ett grupparbete ihop. Hon addar mig på MSN. Vi pratar punkmusik och skickar mp3or fram och tillbaka till sent på natten. Jag pratar om The Jam och Dead Kennedys, hon har bara hört namnen och ger inte direkt intryck av att gilla det hon hör. Hon pratar om 69daysofstatic, tror jag, jag har inte ens hört namnet innan och förstår inte heller grejen. Men klockan passerar femsnåret och solen börjar gå upp över vår stadsdel när vi bestämmer oss att träffas för att äta frukost ihop. Nån sorts fika för misantroper, innan vi lägger oss. Kanske är vi båda obekväma, ingen pratar särskilt mycket. Mest jag. Skolan och sånt, de andra studenterna och föreläsarna. Jag känner att jag saknar vissa perspektiv i undervisningen, säger jag trevande. Hon håller med. Vi somnar i våra respektive lägenheter, hälsar sedan på varandra vid föreläsningstillfällen och när vi springer på varandra nåt halvår efter att vi avslutat kursen. Sen börjar blickar flacka när vi ser varandra, idag vet jag inte om jag hade kännt igen henne.
---
I genusvetenskapen finns inte det biologiska. Eller, som en föreläsare från den tiden uttryckte det: Det överlämnar vi åt biologerna. Genusvetenskapen har skiljt sig från det biologiska. Därför finns inte "Why not both?" med i genusvetenskapen som lärs ut på Malmö Högskola. Det man studerar är per definition det sociala. Varför är tonårskillar så intresserade av det sexuella? Könsmaktsordningen! Det haltar, förstås; och här pratar jag om min egen överdrift.
Jag tror självklart inte att det finns någon genusforskare som vill förklara alla könsskillnader utifrån könsmaktsordningen, men utan att vara dryg vågar jag ändå påstå följande: Det finns ett spektrum mellan "uppenbart biologiskt" och "uppenbart socialt" där våra beteenden inte ledigt kan förklaras som antingen-eller och där genusvetenskapens per definition ickebiologiska perspektiv riskerar att bli en återvändsgränd.
Vi backar några steg för att förklara varför. Vad är vetenskap? Istället för att bli alltför filosofisk använder jag en definition från Jean Baptiste Perrin: Att reducera komplexa observationer till enkla principer (complex visibles/simple invisibles). Så om man kan observera ett visst skeende och vill förstå dess bakomliggande anledningar, formulerar man en hypotes om vilka principer som kan påverka skeendet i fråga och försöker sedan genom experiment eller andra metoder reducera bort andra faktorer och förstår på så vis de principer som gör att observationen faller ut på det sätt den gör.
Genusvetenskapens objekt är könsmaktsordningen; eller mindre politiskt laddat: De sociala faktorerna som utgör basen för skillnader mellan män och kvinnor. Alla experiment som avser förstå könsmaktsordningen har dock ett omedelbart problem att hantera: Man vet inte vad som kan reduceras bort. Låt säga att män och kvinnor observeras ha olika starka band till sina barn (jag vet inte att så är fallet, utan använder det som hypotetiskt exempel). Hur går genusforskaren till väga för att göra ett experiment som visar endast de relevanta sociala faktorerna?
De omedelbara valmöjligheterna är här:
1. Inte fälla något dömande om vad som tillhör det sociala och vad som tillhör det biologiska. Detta är ovetenskapligt eftersom man då bara sysslar med datainsamling. Inga bakomliggande principer har eller kan höljas ur sitt dunkel.
2. Endast formulera hypoteser utifrån det som är uppenbart socialt. Detta producerar förvisso ett vetenskapligt underlag att dra slutsatser ifrån i någon mening, men har som följd att man enbart kommer att kunna producera väldigt självklara analyser på underlaget. Det är förstås helt uppenbart att könsbundna löneskillnader inom homogena yrkesgrupper inte kan förklaras på andra sätt än strukturer, men det skulle vara magstarkt att påstå att löneskillnader är en "complex visible" till att börja med.
3. Utgå från spekulativa analyser om vad som rimligen kan ses som socialt, och testa gentemot en förmodat konstant biologi under olika sociala förhållanden. Men könsmaktsordningen är förmodat universell i alla samhällen, och därför finns det inte något könsmaktsordningsfritt samhälle att jämföra med. Hittar du två samhällen som uppvisar skillnad i hur män och kvinnor förhåller sig till något, måste du alltså antingen förklara skillnaden genom att hänvisa till det biologiska eller förklara skillnaden genom att konstatera att könsmaktsordningen ser olika ut på olika ställen. Förklarar du det biologiskt upphör det vara genusvetenskapens fält, och förklarar du det med en flytande könsmaktsordning öppnas förstås dörren till den typen av slutsatser pseudo-intellektuella snubbar generellt kritiserar: Att allt bara är könsmaktsordningen. Begging the question.
Och är det något pseudo-intellektuella snubbar inte behöver, så är det vatten på sina (våra) kvarnar.
---
Ett kök på en lägenhetsfest med en vän och en handfull gemensamma bekanta. En av dem är genustjej; en raljant term, jag vet, men låt mig förklara. Allt är nyfikenhet och en smula kärlek. Jag tror på feminism, att det behövs ett aktivt arbete för att förändra samhället med de här frågorna. Jag tror till och med att man kan formulera en ganska grovt huggen könsmaktsordning och tolka könsskillnader utifrån den med mer eller mindre produktiva resultat. Allt det här är feminism för mig, och jag ser mig själv som feminist i någon mening även om jag inte alltid hamnar i samma analyser som andra som ser sig som feminister. Men är det något jag blivit fed up på, så är det den här typen av tjejer som tror att deras personliga anekdoter kan höjas till allmängiltiga exempel på fasta principer.
Det här är inte "inte alla män", det är "visst är dina anekdoter relevanta och nog kan de säga något om problem vi som samhälle behöver jobba med, men tillåt mig ändå att vara tveksam till om du praktiserar god vetenskaplig metodologi när du istället för att förklara principer berättar om din uppväxt". I mitt huvud är det en tydlig gräns, men vi kommer inte längre i det där köket förrän jag idiotförklarats av genustjejen och fått en ryggdunkning av en snubbe jag aldrig tidigare träffat.
Jag är rädd att genusvetenskapens band till feminismen riskerar att på sikt bli problematiska för feminismen. Jag känner alldeles för många killar som ser genusvetenskapens tillkortakommanden som en ursäkt för att avfärda feminismen, och jag kan inte se hur feminismen behöver den här typen av pseudovetenskaplig grund för att vara legitim.
---
En fika med nya bekanta. En snubbe håller låda om hur dumma feminister är. Jag är så pedagogisk jag kan, men han har ett ess i rockärmen som inte låter vänta på sig. "Tågstationerna.." börjar han. Jag förstår direkt vad det handlar om. Jag har därtill ägnat tillräckligt med tid vid olika akademiska institutioner för att förstå mekanismerna som ledde till att någon fick en doktorstitel genom att spekulera fritt i ett ämne som säkert till en början lät spännande för handläggaren och sedan var för långt gånget för att avstyras. Och såklart bör vetenskapen vara fri att utforska även ämnen som är svåra att reducera till "simple invisibles". Men allt det här tar för lång tid att förklara, och även om jag skulle lyckas någorlunda kämpar jag ensam mot en svensk feminism jag aldrig sett ifrågasätta banden till genusvetenskap. Den större diskussionen förs på den premissen, att det är samma sak.
Men jag vill inte behöva försvara "Tågstationer reproducerar könsmaktsordningen" bara för att jag vill ha ett samhälle där män och kvinnor är jämställda både socialt och ekonomiskt.
posted by Thomas @ 5:45 PM
2 comments
