Jag blir mer och mer medveten om att min syn på mänskliga relationer inte fungerar enligt den allmängiltiga modellen. Det blir allra tydligast när folk försöker be mig om ursäkt för saker de gjort eftersom jag då tvingas förklara att relationer inte är ett på/av-koncept utan ett resultat av alla handlingar båda parter gjort fram till där man är nu.
Det finns ingen djupare definition av vänskap än vad vi får från Disney-filmer och är det något man lär sig där, så är det att svek är en del av vänskap men en mindre del än vänskapen själv. Om man bara inte menade det, eller växer ifrån vad man nu gjort för dumhet så hände det aldrig. Man ber om ursäkt, och får således handlingen ogjord.
Vad är logiken bakom den filosofin, och var kommer den från egentligen? Låt säga att min bror kidnappade prinsessan jag var förlovad med och sedan ångrade sig. Ok, låt gå för att han ångrade sig men det finns väl ingen reson i att begära att jag därefter inte får lov att ta i beräkning att han vid tidigare tillfällen agerat enligt mönster som skulle kunna tyda på att han inte var "min vän" bara för att han säger "förlåt"?
Jag menar såhär: Det finns liksom två lägen man säger förlåt. Det ena är "oj hoppsan nu tappade jag ditt glas i golvet" och det kan jag respektera för vad det är. Ett erkännande av sin egen klumpighet. Men den andra varianten, eller vad det blivit för många är "jag kastade glaset i golvet med avsikt men skulle inte göra om det i nuläget" eller "jag kastade glaset i golvet med avsikt och medger att det var dumt gjort". Jag blir konstant utsatt för både och, och känner mig alltid fruktansvärt otillfredställd av samtalen och de slutar alltid med att jag ställer frågan som i liknelsen motsvarar "men varför kastade du glaset i golvet med informationen du hade tillgänglig vid tillfället".
I mitt huvud är det ju en helt rimlig fråga att ställa. Jag vill såklart reda ut saken och då får man väl faktiskt lov att ha en öppen diskussion om hur saker och ting ligger till och hur de tidigare låg till, men för min aldrig sinande källa av motparter brukar diskussionen snarare likna huruvida vi kan beteckna vår relation som "vänner" eller "inte vänner" och det är inte alls ovanligt att de rent av uppvisar irritation när man börjar ifrågasätta deras agerande som att det var ok om de erkände sin dumhet men inte ok när jag skärskådade den. Ursäkten är för dem ett sätt att inte ångra något. Ett sätt att hoppa över de meningsfulla samtal som kommer att ligga till grund för ens framtida relation. Ni vet, "nu har jag ju bett om ursäkt kan vi inte glömma detta nu?".
Vilket för mig vidare till nästa fundering: Den självåsamkade, selektiva glömskan. Kan någon göra den sortens minnesprogrammering? Jag antar såklart nej, men då är ju frågan om man inte kan glömma saker redan på förhand besvarad. Jag kommer inte att glömma att någon slängde mitt glas i golvet förrän jag glömmer det och det är inte en process jag har kontroll över själv och i ärlighetens namn om vi ska kolla historiskt på det, så kommer det nog att ta ett tag innan jag glömmer och det är rent av troligt att jag aldrig gör det. Jag har lagt märke till att mitt minne nog är lite över medel men jag har samtidigt svårt att tänka mig att folk går omkring och spontanglömmer den typen av händelser.
Cecilia berättade att Final eXit ska göra eller har gjort en reunionspelning. Mycket spännande och en sjuttonårig del av mig själv önskar att jag hade tid och engagemang att se den. Annars är livet i kontorslandskapet typ som vanligt. Strul med kopiatorn, upprörda chefer, skvaller vid vattenkylaren. Nästa vecka ska jag nog börja dekorera mitt kontor med dilbert-strippar för att visa alla hur svennig jag är.
