You feel normal.

Så jag steg upp i morse, klockan var typ halv två och jag minns inte riktigt vad den var när jag gick och lade mig men det var ingen snö ute vad jag kunde minnas. Hur som helst var jag fast bestämd att idag skriva en överball års-sammanfattning. När två så vitt skilda men ändå trendsättande kulturblaskor som Punk Planet och Nöjesguiden båda kommer fram till att det är helt rätt att göra mot slutet av året eller i början av nya, så kan väl lika gärna en så pass ödmjuk blogg som min göra det?

Nåja. Februari är ju snart här och jag tänkte att om mina trofasta läsare väntat så här länge, så kan de nog vänta ett par timmar till och begav mig iväg till min nästan dagliga fika på Simrishamnsgatans kafé. Jag var först där och såg mig om efter sittplatser. Hittade ett bord och hängde av mig jackan för att sedan gå och beställa te.

När jag kommer tillbaka har en brud slagit sig ner. Hon har en trendriktig keps utan vare sig produktreklam eller något sportlag på sig, och märkesjeans med korrekt häng. Inte typ phat farm-märkesjeans utan typ såna märken man köper i fancy affärer längs gågatan eller på NK. Någon märklig piercing i örat och mycket sparsamt smink. Tjejen är så tom boy att hon kunde vara saxad ur L Word och sitter dessutom och läser någon prettobok av en kvinnlig författare vars namn jag inte direkt kan åkalla.

Jag ser ut som jag brukar, ni vet. Så länge jag inte är ohygienisk skiter jag väl i vilket(jag skulle kunna smickra mig själv och kalla det blasé, men egentligen är det lättja). Nyduschad och orakad med någon speltischa, ni vet stuket. Jag vetefan vad man säger till lesbiska men vi sitter ensamma vid det där bordet och jag känner att det är helt awkward att bara sätta mig ner utan att åtminstone göra min närvaro uttalad och frågar typ "Eh så vad tycker du om Le Tigre, rätt balla va?". Jag tänker att det är ganska roligt oavsett hur hon tolkar det men hon är inte road. Det sorl jag nyss hade att gömma min närvaro bakom har helt tonats ner och hon tittar besvärat på mig i en halv sekund innan jag känner hur hon sparkar mig på smalbenet under bordet. Vad i helvete, det är vad man får för att vara social. Hon väntar inte på min reaktion utan går direkt därifrån utan att säga något. Vi fick åtminstone bordet för oss själva.

På väg hem från fikan har klockan hunnit bli ganska sent. Nånstans känner jag att det här är en potentiell dag till som går till spillo men å andra sidan kan man marginalisera allt på det där sättet, eller hur? Allt folk gör kan ju reduceras till "MEN VAD FAN ÄR POÄNGEN MED DET?" och det gör vi ju hela tiden med allt vi själva gör och ännu mer allt det andra gör utan att egentligen ha ett svar på vilka aktiviteter som verkligen inte är slöseri med tid. Att vara rik och känd, vad spelar det för roll liksom? Den naturliga frågan jag brukar ställa mig när jag känner att jag är för långt nere i det där träsket är att fråga mig själv vad det är för vits med att ifrågasätta allt. Visst, man verkar smart men vadå? Vad är det för poäng med att framstå som smart?

Jag passerar en cykel utanför falafelstället. Malmö är mörkt och cykelns ägare har glömt stänga av den batteridrivna lampan och jag tänker att jag ska släcka den för att göra ägaren en tjänst och böjer mig fram. Innan jag ens hunnit börja fingra på lampan höjer någon rösten och samtidigt som jag hinner uppfatta att han skriker "vad i helvete gör du ska du sno min cykel" känner jag något hårt träffa mig över ryggen.
Jag har egentligen aldrig varit i kontakt med våld på det här sättet innan idag utan är mest överraskad och förmår knappt att prata med honom. Jag ligger i snön och jag tror jag blöder men fattar inte riktigt hur. Han sparkar mig i magen två gånger innan han går in på falafelstället igen för att beställa två hamburgare. Jag vågar inte röra på mig förrän jag kan se att han satt sig ner för att vänta på sin mat och stapplar mig sen försiktigt hemåt. Det har slutat snöa nu, snön som ligger kvar är brunfärgad av massbilismen och blod.

Nå, det blev ett lite väl långt inlägg men ni som tagit er så här långt får ta del av min fantastiska årssammanfattning:

BÄSTA SVENSKA
Rappare - Timbuktu
Rockgrupp - Cardigans
Dokusåpa - Expedition: Robinsson
Skiva - Håkan Hellström
Bög - Jonas Gardell
Film - Fucking Åmål

BÄSTA USAISKA
Nyhetsfenomen - OJ-simpsonrättegången
Författare - Henry Miller
Film - Armageddon
Skiva - Brother Ali "The Undisputed Truth"

BÄSTA ALLMÄNT
Färg - Rosa
Band - Fugazi
Tidning - Nöjesguiden och Punk Planet

I cant do this all by my pwn

Lade idag märke till att teveserien "scrubs" redan är inne på sin sjätte säsong. Inte illa för en serie som började sändas förra veckan. Om ni inte sett "scrubs", så tar den vid där "married with children" slutade och puttrar på i ungefär samma takt. Tjejer är på ett visst sätt, och vi tycker det är roligt att betrakta att de är på det sättet.

De känner sig till exempel sårbara utan sitt smink, ha ha ha.

Detta för mig osökt in på en kommentar "Hume" postade förrförra inlägget. Såhär löd den:

"Varför är dokusåpor, till skillnad från filmer, ofta bäst andra säsongen?"

Hej, Hume.

När man talar om filmer pratar man oftast inte om "säsonger". Ordet säsong indikerar liksom att det är något som sänds över en säsong producerad teve-underhållning och används därför generellt om teveserier. Eftersom det är min blogg förbehåller jag mig tolkningsföreträde och besvarar därför istället frågan "varför blir dokusåpor bättre och bättre medan vanliga teveserier blir sämre och sämre ju fler säsonger som produceras".

Det hör till underhållningens natur att den ska underhålla. Sättet vi blir underhållna på varierar förstås, men det involverar oftast att man på något sätt blir road eller på annat sätt stimulerad. Låt säga att man då producerar ett avsnitt underhållning. Den manusbaserade underhållningen och dokusåpan har nu ett lika underhållningsvärde för möjligen olika publik. Alltså om man gillar dokusåpor så föredrar man dem framför sitcoms och vice versa.

Nu står man som producent av underhållning inför utmaningen att skapa ett nytt avsnitt. Manusförfattaren till den dramatiserade underhållningen måste också producera ett nytt avsnitt där karaktärerna och miljöerna känns igen, målgruppen måste vara den samma som till förra avsnittet annars kommer ingen att följa serien och så vidare. Det går absolut att vara kreativ inom ramarna här väldigt länge, men om man ska producera mycket(och det ska man ju helst om det är kapitalet som sätter tempot) riskerar man för varje avsnitt man producerar att i slutändan producera där så många dramaserier slutar. Man gör samma grej om och om igen.

Emellertid är det där inget problem för dokusåpor. När man kollar på Big Brother dag ut och dag in är det inte så att man förväntar sig något annat än samma grej i varje avsnitt. Japp, de är instängda i ett hus och nån person gillar inte nån annan person. Men här ligger ju också själva styrkan i formatet eftersom det kan förnyas för att möta tittarnas krav. Vill tittarna ha fler tjejer med silikonpattar kan producenterna bara slänga in det. Vill tittarna ha mer bråk är det bara att slänga in en bög och en kristen etc etc. Om man på samma sätt vill förändra till exempel Scrubs, så måste man troligen över flera avsnitt fasa ut karaktärer med storylines och logiska förklaringar till de här utvecklingarna.

Styrkan hos dokusåpor ligger förstås inte bara i att tittarna mycket lättare kan få vad de vill ha, utan också i att formatet som sådant producerar verklighet istället för något som försöker illustrera verklighet. Om man roas av de situationer som uppstår när människor möts kan man till exempel ladda ner amerikanska "Survivor", alltså deras Expedition: Robinson. Säsong 13 avslutades nyligen och är, precis av de anledningar jag förklarat, så fantastiskt mycket bättre än något annat på teve. The L word liksom, hej kom och hjälp mig vilken krystad serie.