Kriget & jag

En dag som så många andra sommaren 2006, på Simrishamnsgatans café upptäckte jag att ett par lågt flygande fåglar som flög i cirklar ovanför uteserveringen. De var en smula högljudda, men inget som inte gick att ignorera med lite ansträngning. Det tog emellertid inte så lång tid förrän de landade på bordet jag fikade vid och började lägga sig i samtalet. Jag tyckte det var rätt jobbigt, och övervägde att schasa bort dem tills jag lade märke till att de var ringmärkta av staten.

Dagen innan hade jag suttit i tshirt på en uteservering på St Knuts torg, och eftersom jag satt på samma stol under hela fikan blivit väldigt solbränd på ena armen. Detta var fåglarna i fråga allt annat än sena med att påtala. "Till och med själlösa varelser med valnötsstora hjärnor vet att man inte ska ha ojämn solbränna", sade de hånfullt. "Kanske är det så att den kunskapen är exklusiv just för själlösa varelser med valnötsstora hjärnor", svarade jag. Vad skulle jag säga, liksom?

En vecka senare, när jag nästa gång vågade mig ut bland människor, hade Cirkusen kommit till Lärarhögskolan. Det var ett förfärligt sorl, framför allt från alla clowner som gick omkring och spände sig och utbytte oneliners. Jag tänkte för mig själv att "det här kan aldrig sluta bra", och sen tog det inte mer än tio minuter innan någon kom fram till mig och pekade ner mot mina fötter och anmärkte på mina kläder. "Hallå, du har ju inte likadana strumpor på dig". Jag försökte förklara det absurda i att få sin klädsel kritiserad av någon med clownmundering, men han slog på dövörat nästan omgående. Så kan det gå.

På vägen hem från falafelhaket nästan en månad senare beundrar jag Malmös höstväder genom att ta den marginella omvägen genom Jesusparken. Några ungar har fångat en fjäril i en burk bara för kicken i att berätta för en döende insekt att dess färgschema är "så förra säsongen". Ungar idag är förvånansvärt medvetna om de märkligaste grejerna. När jag var liten gillade jag typ bilar, godis och serietidningar.

När jag kommer hem och jag förklarat min avsky för samhällets sätt att skuldbelägga folk till hjärntvätt lägger jag mig i soffan för att kolla på senaste avsnittet av Project Runway, och tänker kanske aldrig mer gå ut bland folk.

Om tid

Tiden är en uppfinning, eller också är den ingenting alls. Jag är nästan säker på att jag läste det där i en serietidning när jag var liten, och även om jag glömt bort exakt vilken tidning det var och i vilket sammanhang så har jag alltid haft orden i bakhuvudet så fort folk diskuterat tid utan att egentligen använda det.

Jag stod nere på gården med Cecilia och min goth-sambo Patrik när de började skämta om folk som alltid återanvände samma monologer. Det handlade inte om mig, men jag kände mig för träffad för att vara direkt delaktig i konversationen och bestämde mig istället för att dra upp en helt ny tråd.

"Alltså, har ni tänkt på att tiden är en uppfinning, eller så är den ingenting alls?" sade jag på mitt finurligaste sätt. "Eh, jaha" svarade Cecilia.

Nästa dag står jag i kön på ICA supermarket här på möllan. En kille bland tusentals med dreads, piercings och militärkläder kommer in i affären och han tar ingen korg eller så utan går rakt fram till tidningshyllan där alla livsstilsmagasin och hobbytidningar står och plockar upp en analog kamera ur en arméväska och börjar fota.

Innan han kom in hade jag inte tänkt på det, men alla plastinsmörjda tidningar är verkligen obehagligt bländande och ser på avstånd ut som en röd-rosa smörja där alla leende ansikten går in i varandra.

Kön rör sig långsamt framåt och killen som fotar råkar efter ett tag backa in i mig. Jag tänker att jag inte ska vara surmulen först, men när han inte ber om ursäkt harklar jag mig högljutt. Han vänder sig om och får ur sig ett "ursäkta". Jag säger att det inte är någon fara, och frågar hur fotograferandet går. "Bra", svarar han, "det blir ett kul minne när eftervärlden undrar vad som gick snett". Jag tänker inte ens utan kontrar direkt med "Tiden är en uppfinning, eller så är den ingenting alls". Han verkar inte road.

Nästa morgon sitter jag i telefonkö till vårdcentralen. Jag har en gigantisk vaxpropp som måste spolas flera gånger innan den kommer att släppa. I början tyckte jag det var obekvämt, men har med tiden insett att det inte är så dumt att vara selektivt hörselskadad. När jag till slut kommer fram till tidsbokningen säger de att de inte har någon tid. Jag står ensam i köket men skiner ändå upp, och säger åt henne att "tiden är en uppfinning, eller så är den ingenting alls". Hon svarar lite förvirrat att jag får ringa imorgon istället.

Det verkar alltså som att jag behöver nytt material igen.

Spökhistorier för vuxna

Ni får kalla mig anal om ni vill men jag har fört räkning på löpsedlarna sedan nyår och i och med dagens, är vi nu uppe i 20 miljoner svenskar som kan vara smittade av olika potentiellt dödliga sjukdomar(sedan nyår!). Det är alltså strax över två dödliga sjukdomar per person i snitt. Snacka om att sverige är ett sjukt land(haha!).

I hjärup kan ingen höra dig skrika

Jag sitter i bilen med min mentor, Hånika. Hon gick ut gymnasiet med 4.4 i snitt men valde läraryrket för att hon ville. Hennes första jobb var på Rosengårdsskolan, en skola belägen mitt i malmös miljonprojekt som normalt präglas av problembarn och social misär. Inte därför att hon hamnade där, utan för att hon ville hamna där. Numera undervisar hon på obygden.

När jag frågar om kunskapsnivån hos barn inte var bättre förr blir hon eld & lågor och säger att hon underkände lika många barn i rosengård som på hennes framtida jobb, "Men där var det ju ofrånkomligt, eftersom ungarna inte kunde svenska". I hjärup har nästan varannat barn någon form av diagnosticerad inlärningssvårighet. Några har dyslexi, andra damp. Ett par är autister. Många av diagnoserna, säger hon, beror på att föräldrarna inte kan acceptera att deras barn inte är så smarta som föräldrarna vill. Skolan får elever som tycker det är ok att skita i att plugga eftersom föräldrarna intalat sig själva att det är för svårt för dem att hänga med. Om barnen sen inte pluggar i skolan blir det självuppfyllande.

Jag sitter tyst ett tag men hennes monolog fortsätter. Jag tänker på mina ständigt usla gymnastikbetyg. Dem fick jag för att jag var för lat för att spela fotboll på rasterna och sådär, sades det. Egentligen kanske jag bara hade bollsinnessvårigheter.

Nästa dag ska jag ha min allra första lektion inför riktiga elever och det tar bara minuter innan alla är helt fängslade och jag är helt säker på att det är det här jag vill göra med mitt liv. Det handlar mest om, säger jag till Hånika, att man måste se till så att man som lärare gör det kul att lära sig. Vi som människor är ju konstruerade precis som alla andra djur, och förverkligar oss själva framför allt genom lek(och då menar jag inte på det barnsliga sättet). När man gjort lärande till en lek och eleverna vill gå till skolan, vill gå på ens lektioner och väl där vill lära sig saker har man fullföljt sin egen lek som lärare. Hånika ser skeptisk ut och säger lite syrligt att "vi får väl se hur det blir sen".

Sovstäder etc

Ingen i hela världen borde behöva stiga upp klockan åtta på sin födelsedag. Det tog tio minuter att sakna Cecilia när hon åkt iväg, och strax över en timme att ta sig till obygden mellan Malmö och Lund för morgonens konferens om kommunala strukturer och koncept. Det kommer att ta desto längre tid att förstå varför det är en del av lärarutbildningen, men jag har knäckt värre nötter.

Under andra rasten kommer tjejen som också ska vara på Hjärupslundsskolan fram till mig. Jag vet precis vad hon vill, men det hon vill har inget alls med mig att göra. Hon går rak i ryggen och ler artigt och när hon kommit fram till mig tar hon ett andetag som för att säga något innan jag hinner före. "Du bruden", säger jag och tittar bort en liten stund, "min intimsfär är typ tio meter i diameter, minst."

Hon ser besvärad ut, men backar ett par meter för att sen vända sig om och söka upp någon annan att prata med. Vi sitter på tåget sen, nästan ensamma i hela vagnen, men hon säger inte ett knyst.

På tåget hem hamnar jag med den andra killen som ska praktisera på Hjärupslundsskolan och kallpratar. Han är tjugoett år, vegan, och säger att han sökte till lärarutbildningen för att han inte direkt blir yngre. Han följer upp med att fråga hur gammal jag är, och jag himlar med ögonen innan jag svarar "Tjugoåtta idag, faktiskt". Han blir lite röd i ansiktet, men får ur sig ett "Ha den äran". När den pinsamma tystnaden varat i uppemot femton sekunder reser han sig, sträcker lite på sig, mumlar något om toaletten och försvinner.

Senare samma kväll står jag nere på gården med Cecilia och röker, och jag säger att "Det hade varit fett att vara typ Svenssonrik, så man hade kunnat handla ett par bananer ibland och bara lägga i kylen ifall man blir sugen på frukt". Hon skiner upp som en sol och pussar mig på kinden, och jag tänker att nån dag ska jag förstå mig på det där med sociala kön men det är inte idag.

Historien ljuger aldrig

Jag vet inte så mycket om sånt här, men jag har hört från folk att Blues och Soul uppstod när de afrikanska slavarna på de amerikanska bomullsfälten behövde något för att göra sin vardag uthärdlig. Om det är så, borde rimligtvis historiker om säg tvåhundra år att se tillbaka på millenieskiftet och prata om ett utarmat folk som slavade i kontorslandskap och dränkte sina sorger i lättsam musik om sommar, lek och kärlek. Så värst mycket har inte hänt på hundra år, trots allt. Fast nu är det slavdrivarna som producerar musiken, försås.