Det har gått åtminstone åtta år sedan jag verkligen förlorade en diskussion. Inte bara(men mest) beror det på att jag är enveten, men också på min bitvis marginellt(och bitvis enormt) bättre förståelse av det svenska språket än mina meningsmotståndare.
Språk är det sätt vi uttrycker oss på, och i en annan mening ett sätt att uttrycka verkligheten med ord. Meningen "Jag är hungrig" uppstår alltså först i magen, och tar sig sen via hjärnan ut ur munnen. Språkvetenskap är inte en uppsättning regler för hur man får konstruera en mening, utan ett tafatt sätt att försöka beskriva hur människor förra året, eller ännu längre tillbaka, konstruerade meningar. Vi skapar språket just nu, senare idag och imorgon.
Mänskligheten som sådan, kanske framför allt i Sverige, har för länge sedan nått den punkt där språket helt kan abstraheras från sitt ursprungliga syfte och inte längre behöver förknippas med verkliga omständigheter. I skönlitteratur kan man till exempel skriva "Jag är hungrig" utan att faktiskt vara hungrig, och det är inget egentligt problem.
Emellertid är retorik, precis som skönlitteratur, ett helt fiktivt språk som inte alls försöker beskriva verkliga förhållanden; men till skillnad från skönlitteraturen poserar retorik ofta som verklighet trots att det bara handlar om folks åsikter och verklighets
uppfattning.
Retorik är till exempel att säga "Piratkopiering bidrar till kulturens urvattning" utan att förklara vad kulturens urvattning är. Det är såklart negativt laddade ord, men om man inte har en klar definition av vad "kulturens urvattning" innebär blir det omöjligt att bevisa kopplingen.
Vad som är ännu viktigare, är att det blir omöjligt att bevisa motsatsen.
Retorik producerar nästan alltid bättre argument än verkligheten, just eftersom argumenten inte har något krav på sig att vara anknutna till verkliga förhållanden. Det är någons åsikter, förklädda som verklighet. Retorik är en hel vetenskap, och det är något vi lär oss från redan när vi är små och bråkar med morsan om läggdags och veckopeng. Det är smutskastning och pajkastning. Slag under bältet och anspelningar på känslor. Retorik är dit produktiva diskussioner går för att dö.
Att debattera ett ämne är ju att tävla i argument, och den som producerar bäst argument vinner. Det är en jättekul sport när man diskuterar till exempel vilken A Tribe Called Quest-skiva som var bäst, eller hur man borde ha spelat ut ett parti backgammon men ter sig, åtminstone för mig, en smula olustigt när man försöker göra det med relevanta grejer.
Nu knackar riksdagsvalet snart på dörren och precis som varje gång kryper idioterna fram för att uttala sig om det ena och det andra, och här blir språkets abstraktion från verkligheten riktigt plågsam.
Då får vi debatter som kan pågå mellan åtta vuxna människor i över en timme utan att någon anknyter till verkligheten eller ifrågasätter fenomen som bevisligen finns. Man diskuterar räntetaken, löneutvecklingen, arbetslöshetsprojekt, finansiering av dagis, andra politikers trovärdighet och dylikt kvacksalveri. Emellertid är inget parti för hemlösa, men hemlösa finns. Alla partier är för en bättre skola i meningen att det låter bra att säga "satsa på skolorna", men ingen är intresserad av att diskutera varför man inte kan satsa mer på skolorna(ekonomin anser det inte lönsamt, men inget parti vill väl förklara att man inte har något annat val än att lyssna på marknaden).
Förespråkare för kapitalets högerflygel målar gärna upp kapitalets vänsterflygel som att de för "bidragspolitik". Något argument behövs inte, och går inte att producera heller eftersom ingen definition av "bidragspolitik" kan ges. Argumentet är retoriken. Man förknippar sin motståndare med något dåligt, och om det inte ifrågasätts har man vunnit över en väljare på sin sida. Jag önskar att jag hade något liknande exempel som var lika illa från kapitalets vänsterflygel men jag har försöker i den mån det går att undvika media under sådana här jippon. De som känner mig vet att jag tycker lika illa om båda.
