Domskallarnas sammansvärjning

 Det tillkännagavs nyligen att Lena Lind Palicki skulle bli ny chef på Språkrådet. Att allmänheten alls bryr sig om vem som är chef där hade normalt varit anmärkningsvärt i sig själv, men Palicki har tidigare skrivit i någon språkspalt för SvD (eller om det var någon annan tidning) att hon var positiv (eller åtminstone inte negativ) till att ersätta skriftspråksnormens "de" och "dem" med den mer talspråksnära enhetsformen "dom". Kul med forskare som tar tredje uppgiften på allvar, va?

Tydligen tycker inte alla det, för av någon anledning har detta fått typ kulturarbetare och sånt att skriva väldigt många väldigt arga texter. Vid det här laget har varenda dagstidning publicerat minst en text på temat. Ett slöseri med både papper och bandbredd, eftersom texterna i princip är identiska: Språket förfaller, lärarkåren är lat, subjekt och objekt, "hur svårt kan det vara?" osv. Endast Victor Malm på Expressen var, vilket hedrar honom, försiktigt positiv.

En fråga ingen verkar ha ställt sig i sammanhanget är "vilken kompetens har kulturarbetare egentligen att diskutera en så pass komplicerad fråga?" och svaret på den frågan är förstås "ingen alls". Detta har inte hindrat Björn Ranelid, Daniel Suhonen och en uppsjö andra boomer-influencers från att diskutera frågan med samma trovärdighet som om de hade diskuterat teoretisk fysik baserat på att de till vardags påverkas av gravitationen.

Sanningen är att ingen vet varför språk förändras. Vad man kan säga om processen är ungefär det här: Fram till typ puberteten är vår hjärna väldigt bra på att notera mönster i språket runt oss och bilda generaliseringar utifrån det vi hör. De generaliseringar vi bildar oss som barn lägger grunden för hur vi sedan uttrycker oss som vuxna. Detta är förstås okontroversiellt.

Detaljerna bakom processen är en öppen forskningsfråga, men det kanske går att förklara utmaningen såhär: Ponera att du försökte lära dig att spela schack enbart genom att titta på folk som spelade schack mot varandra (och alltså inte fick ställa dem några frågor), hur lång tid tror du att du behövt för att lära dig alla regler? Är det ens möjligt i teorin att lära sig reglerna perfekt på det här sättet? Tänk om spelarna av en slump harklar sig varje gång de ska göra rockad, hur gör din hjärna för att filtrera bort "man måste harkla sig innan man gör rockad" från de korrekta reglerna? När någon till slut inte harklar sig i samband med att de gör rockad, beror det då på att de har en bonde på a5 eller på att de har mustasch eller på att klockan är kvart över tre? Eller på att motståndaren inte har mustasch?

Ett enklare sätt att säga det här på är såhär: Generaliseringarna vi gör om språk som barn, är inte nödvändigtvis samma generaliseringar som producerade språket vi hörde. I stället verkar varje generation barn ta sina föräldrars språk och tolka om det på ett sätt som de inte själv är medvetna om. Det språk de till slut behärskar är tillräckligt nära föräldrarnas för att det inte ska uppstå problem med kommunikationen, men det blir aldrig identiskt. Sen växer de upp och får egna barn. De barnen tolkar i sin tur om sina föräldrars språk lite till. Så verkar det fortsätta. Mönstren för tankarna till fraktaler, Game of Life eller Turings uträkningar om zebraränder.

Oavsett hur vi väljer att definiera språk(och detta kan man grotta ner sig i om man är tillräckligt nördig) så är de evolutionära fördelarna för vår art nästan oändliga. Men vilka fördelar finns det med att språket ändras på det här sättet? Det går kanske att krysta fram något, men i princip inga alls. Det verkar snarare vara inbyggt i själva språket än att handla om medvetna val. Processen i sig är varken positiv eller negativ, den bara är. Den har inga åsikter om ungdomens förfall eller den allmänna fördumningen.

Men. Om vi nu nödvändigtvis ska prata om den allmänna fördumningen så behöver vi egentligen inte titta längre bort än "hur svårt kan det vara"-lägrets argument. Detta är ett blogginlägg om dem.

De formella reglerna säger ungefär att man använder "de" som subjekt eller bestämd artikel, "dem" som objekt eller rektion. Utöver detta finns det två typer av strukturer där båda går bra; dessa är när ett objekt eller en rektion står med attribut och när ett pronomen befinner sig efter "än" eller "som" utan något verb efter sig. De här reglerna behärskar, vågar jag påstå, ingen som inte pluggat hyfsat avancerad grammatik på universitetsnivå.

Redan att kunna identifiera "subjekt" och "objekt" korrekt är, skulle jag säga, väldigt specialiserad kunskap. När jag själv gick i skolan sträckte undervisningen sig aldrig bortom meningar som "Kalle sparkar bollen" och liknande - meningar där du kan identifiera subjektet med hjälp av uteslutningsmetoden. Jag blir gärna motbevisad här, men mitt intryck är att det har varit ungefär samma för alla.

Problemet med uteslutningsmetoden är att när man försöker att applicera den kunskapen på riktiga meningar (alltså sådana som svensktalare naturligt producerar), så resulterar metoden i nonsens. I bästa fall förstår folk att de är helt oförmögna att ta ut satsdelar i någon seriös mening (dubbel bemärkelse hehe), i värsta fall tror de att de med sin magkänsla är både fullärda och ofelbara. Lyckas någon mönsterelev mot förmodan att identifiera subjektet i det här styckets första huvudsats (hela frasen "Problemet med uteslutningsmetoden") så måste man ändå förklara för dem varför det inte då borde heta "Problemet med de" (det är ju ett subjekt!).

Att det trots allt finns folk som behärskar "de" och "dem" ganska bra beror framför allt på att reglerna ändras så att de intuitioner folk har inte ska vara fel. Det finns till exempel en stor del av befolkningen som föredrar "till de som" (och tycker att "till dem som" låter fel) och en annan stor del av befolkningen som tycker precis tvärt om (att "till dem som" låter rätt, och "till de som" låter fel). Båda former är historiskt belagda och går att motivera grammatiskt, och Språkrådet tillåter därför också båda former. Trots detta är det inte ovanligt att man ser "till de som"-människor ondgöra sig över att någon skrivit "till dem som" (eller vice versa) och börja prata om hur ingen kan "de" och "dem" längre. (Ett intressant sidospår här är faktiskt att samma vacklan mellan former förekommer på både danska och norska trots att dessa har olika uttalsformer på "de" och "dem" - det är alltså inte fråga om att förvirringen beror på att orden uttalas likadant trots att man ofta hör detta i debatten.)

Även med att veta vad "subjekt" och "objekt" är rent allmänt går det att göra en ganska tydlig skiljelinje mellan snäv teoretisk kunskap (verbs valens, UTAH-hypotesen osv) och någon sorts magkänsla där magkänslan sällan gör fel men folks teoretiska förståelse är väldigt dålig. Så publicerade DN till exempel en dikt i går där punchlinen ungefär gick att det nu kommer att bli omöjligt att skilja på subjekt och objekt i meningar som "Dom såg inte Maj och Anders". Nån som vill ta ett skott på varför detta är fel? Inte? Nä, men i svenska så kan man placera objektet först i huvudsatser och detta är väl vad diktens författare tänkt sig skall göra det omöjligt att skilja subjekt från objekt här. Men det är även så att när man har ett satsadverbial i satsen så hamnar detta normalt efter subjektet, men innan objektet. Således heter det alltså "De såg inte Maj och Anders" men "Dem såg Maj och Anders inte" så detta förment olösliga "dom" hade alltså en jätteenkel lösning. (Vill man komplicera det ytterligare, så kan obetonade subjekt i mittfältet faktiskt hamna efter satsadverbialet)

Vidare så är det ju redan så att den här osäkerheten i dagsläget återfinns i precis alla svenska meningar som inte har kasusböjda pronomen i sig. Vi kan alltså säga vad som är subjekt och objekt i "Kalle älskar jag." men inte i "Kalle älskar Pelle". Den andra meningen där har alltså klarat sig utan kasus i sisådär åttahundra år, för även om den i teorin skulle kunna betyda att det är Pelle som utför älskandet och Kalle som blir älskad (alltså att objektet står först i satsen) så använder vi inte direkt sådana konstruktioner när de inte innehåller kasusböjda pronomen, utan där är ordföljden rätt så fast.

Då kanske någon tänker att "okej vi kommer fortfarande att kunna skilja på subjekt och objekt men vi förlorar åtminstone möjligheten att sätta "dem" först i satser där vi vill framhäva objektet" och det stämmer ju. Den möjligheten skulle gå förlorad. Det är alltså den enda egentliga syntaktiska uppoffringen man skulle göra vid en eventuell "dom"-reform. Handen på hjärtat, hur ofta använder du sådana meningar?

Nu är jag inte i närheten av att vara påtänkt chef på Språkrådet, men jag tycker nog att rekommendationen borde vara att fortsätta med traditionella regler för de/dem utom i återgivet tal (alltså citat och dialoger) där rekommendationen borde vara enhetsdom (eftersom det redan är talspråkligt, och för att slippa läsa folks tankar när man ska återge deras tal i skrift), men min infallsvinkel här är egentligen inte att förespråka någon reform alls. Jag vill bara att folk ska lägga ner det här snacket om att det är så himla lätt och att de lärde sig på lågstadiet. Jag kan ta ut satsdelar (i riktiga meningar) och behärskar de formella kasusreglerna (dvs vet vad språkrådet rekommenderar i olika konstruktioner) och är därmed i en väldigt unik position där jag aldrig behöver göra fel om jag inte slarvar. Inte för att jag memorerat någon halvdan minnesregel eller för att min magkänsla är speciell utan för att jag kan de riktiga faktiska reglerna så som de är formulerade och jag tycker att det är svårt.

Låt mig ta det ett steg längre: Om du inte tror att det är svårt, så förstår du inte problemet.