Semantikombudsmannen 2: Äventyr i no-go-zonen

Förra installationen av "Semantikombudsmannen" fokuserade på begreppet "akademiker" och var en bländande succé som genererade hela tretton läsningar och fyra likes på facebook. I dagens installation kommer jag att fokusera på uttrycket "no-go-zon" och hur vi kan förstå dess användning i samhällsdebatten.

Ta ett påstående som "Kalle går på vägen" och fundera på vad "går" betyder i påståendet. Om du är som plusminus alla andra svensktalare tolkar du detta ungefär som att det är en aktivitet där Kalle sätter ena benet framför det andra. Ta nu i stället påståendet "Vägen går till Lund" och reflektera över samma sak. Sätter vägen här ena benet framför det andra? Självklart inte, utan "går" betyder här något helt annat. En invändning man kan ha mot det resonemanget är att man i stället bör säga "Vägen leder till Lund" för att skilja de två åt. Men då får man, på samma sätt, problem med uttryck som "Chefen leder företaget" eller "MFF leder allsvenskan".

Oavsett hur man vrider och vänder på den här problematiken så kommer slutsatsen att bli att det är väldigt få ord som man faktiskt kan säga bara har en betydelse och då blir frågan såklart vad det egentligen innebär att ord har betydelser och det är en väldigt svår fråga att utreda produktivt men vi kan i alla fall bena upp några generella tendenser här.

En klass av ord som inte tycks ha den här mångtydighetsproblematiken är namn. Om jag säger, till exempel, "Katerina Janouch" så tycks det bara finnas en betydelse; vilket vill säga att om jag använder "Katerina Janouch" i en oändlig mängd meningar så kommer ändå alla användningar att syfta till just Katerina Janouch.

Att bygga en samhällelig infrastruktur är väldigt komplicerat och kräver ofta tydligare språk än vad vardagsspråket erbjuder. Institutioner använder därför nomenklaturer med för syftet fixerade referenser så att t ex alla i det juridiska systemet kan kommunicera om brott eller alla lingvister kan kommunicera om syntaktiska roller utan att någon av dessa förvirras till att betyda något annat. Vad man gör är alltså att ge uttryck något som motsvarar namn så att alla som pratar om dem menar samma sak så länge de använder sig av nomenklaturen.

Ett uttryck som förvirrat ett tvärsnitt av samhällsdebatten de senaste åren är "no-go-zoner" och frågan om dessa "finns" i Sverige.

Uttrycket letade sig, såvitt jag vet, in i samhällsdebatten via en SvD-ledare av Per Gudmundson. Ledaren hänvisade till 55 områden som polisen pekat ut som problematiska i olika avseenden och Gudmundson valde att kalla dessa för "no-go-zoner". Diskussionen om dessa no-go-zoner har nu pågått i över två år och blåstes senast upp av Katerina Janouchs medverkan i tjeckisk teve, där hon bekräftade att Sverige har 55 no-go-zoner (polisrapporten som både Gudmundson och Janouch citerar för att underbygga det här påståendet började med att lista 55, men siffran har vid revidering sjunkit till 53- dessa siffror behandlas här som likvärdiga för att undvika förvirring).

Verkligheten är förstås tacksamt lättobserverad, så vad man egentligen diskuterar är om begreppet "no-go-zon" går att applicera på någon, några eller rent av 55 olika delar av Sverige. Vilka krav ställer vi då på ett område för att det skall vara en "no-go-zon"? Uttrycket ingår inte i någon nomenklatur, utan måste därför tolkas i förhållande till vilka konnotationer uttrycket ger. Detta är i sig problematiskt eftersom uttrycket inte tycks ha någon direkt spridning utanför islamofobhögern, så det finns inga vidare svenska källor på vad uttrycket normalt refererar till. Den svenska Wikipedia-sidan hänvisar till den engelska Wikipedia-sidan för "no go area" och till "The free dictionary"-uppslaget för "no go area".

Här uppstår tyvärr en våldsam diskrepans: Den engelska förlagan till uttrycket tycks mest användas om områden där det på olika sätt föreligger fysiska hinder för vem som helst att tillträda (dvs barrikaderade områden o dyl); områden man lugnt kan konstatera saknar motstycke i dagens Sverige. Gudmundson och Janouch använder däremot uttrycket om områden som på olika sätt är problematiska för myndighetsutövning. Detta vet vi därför att de båda förklarat sin användning genom hänvisning till områden som polisrapporter pekat ut som "utsatta".

För att förtydliga så kan vi alltså säga om Gudmundsons användning av "no-go-zon" att denna svarar mot ett geografiskt område "där lokala kriminella nätverk anses ha en stor negativ påverkan på omgivningen", och om Janouchs användning att denna svarar mot ett geografiskt område med "Låg socioekonomisk status" och "Kriminell påverkan på samhället". Dessa ligger såpass nära varandra i användning, att vi nog kan slå ihop dem till en och samma användning utan att någon av upphovsmännen tar illa vid sig.

Således har vi två distinkt olika definitioner av "no-go-zon":

1. Ett område som det föreligger olika problem att ta sig in i.
2. Ett område där kriminell verksamhet påverkar lokalsamhället.

Dessa betydelser kommer från och med nu att hänvisas till som NG1 (vilket svarar mot den engelska betydelsen) och NG2 (vilket svarar mot hur Gudmundson och Janouch rättfärdigat användandet av begreppet).

För att fördjupa oss i vart det här hamnar snett måste vi dock introducera ett begrepp till vår egen lilla nomenklatur och det är den språkfilosofiska termen "utbytbarhet". Utbytbarhet råder mellan två termer som kan bytas ut i alla tänkbara uttryck utan att uttrycken ändrar innebörd. De klassiska exemplen på utbytbarhet är "ungkarl" och "ogift man", dessa är utbytbara eftersom de betyder exakt samma sak. Om jag tar en exempelmening och säger "Kalle är ungkarl" så betyder det exakt samma sak som "Kalle är en ogift man".

NG1 och NG2 beskriver däremot olika tillstånd i världen och är därmed inte utbytbara. Det kan vi se genom att jämföra följande påståenden:

3. Det finns 55 stycken NG1 i Sverige.
4. Det finns 55 stycken NG2 i Sverige.

Påstående 3 är uppenbart falskt, det finns inga områden som är barrikaderade eller liknande på ett sätt som gör att civilsamhället har svårt att ta sig dit i allmänhet (därmed inte sagt att myndighetsutövning i de här områdena är problemfri, men det är inte vad som avses med NG1 utan här använder vi uttrycket precis som dess engelska motsvarighet används). Påstående 4 tycks däremot sant enligt den frekvent citerade polisrapporten. Eftersom NG1 och NG2 inte är utbytbara blir därmed också följande argument, som både Gudmundson och Janouch lutar sig på, ogiltigt:

5. Eftersom det finns 55 stycken NG2 i Sverige, så finns det 55 stycken NG1.

Utanför nomenklaturernas trygga värld är det däremot så att språk inte styrs av någon enskild instans som kan förkunna vad korrekt språkbruk är och fördöma felaktigheter. Vad man däremot kan notera är följande obehagliga underton med språkbruket runt de hypotetiska svenska no-go-zonerna:

Ord väljs inte i ett vakuum. Om Gudmundson och Janouch (eller de andra blåbruna debattörerna som gärna berättar om de 55 no-go-zonerna) velat kommunicera att Sverige har 55 områden inom vilka myndighetsutövning försvåras av kriminella element hade de inte behövt använda uttrycket "no-go-zon" för att beskriva dem.

Uttrycket valdes medvetet därför att den inneboende konnotationen inte är "områden med kriminalitet över genomsnittet" utan "de här områdena kan man inte gå in i! det är panik!". Man väljer uttrycket därför att det rimmar väl med vad en viss delmängd av befolkningen gärna vill tro om läget i t ex Rosengård.

Därtill är både Gudmundson och Janouch gamla nog att förstå att när främlingsfientlig media plockar upp "nyheten" om Sveriges femtiofem "no-go-zoner" kommer de inte att nyansera begreppet genom att berätta att det alltså inte handlar om några paramilitära eller kriminella nätverk som tagit kontroll över stadsdelarna utan att det egentligen handlar om någon ledarskribent som uttrycker sig överdrivet alarmistiskt i förhållande till fakta enligt en polisrapport.

När "nyheten" om de 55 no-go-zonerna spreds över världen var detta också vad som hände. Ingen synade vad det egentligen stod i rapporten, utan man kalibrerade uttrycket "no-go-zon" mot engelska wikipedia och rapporterade okritiskt om hur polisen tappat kontroll över 55 områden i Sverige. Dessa utländska källor användes sen av svensk rassemedia för att påstå att svensk mainstreammedia mörkade sanningen som bara amerikansk och norsk media vågade skriva om.

Men Sverige har inte 55 avbarrikaderade områden som kontrolleras av kriminella gäng och dit polisen inte vågar åka, vi har 55 områden där den höga kriminaliteten påverkar lokalsamhället. För alla som inte är våldsamt rasistiska räcker det för att vara djupt problematiskt och något vi som samhälle akut behöver jobba med. De enda som tjänar på mer alarmism än så är rasisterna.