99 problems but Frege's ain't 1

Om ni vill se mig från min allra sämsta sida så kom på en föreläsning i språkfilosofi med mig och se mig räcka upp handen efter varje mening från föreläsarens sida med en invändning som inleds med "Fast det finns ju faktiskt empiriska resultat som visar att..". En intellektuell mobbare, som en polare kallade mig häromdan.

Jag gillar inte den sidan av mig, men för många av mina vänner är jag bara sån. Status tilldelas för dem genom intellektuell kukmätning, och när jag är dryg och översittande blir jag någon för dem att se upp till. Utan den sidan hade de förmodligen brutit kontakten, de lever sina liv på det sättet; högstatus är någon att lisma för, någon där man okritiskt likear allt de postar på facebook. Lågstatus är någon att ignorera, på sin höjd någon att jämföra sig med och konstatera att deras liv nog är lite mer lyckade. Låt gå, jag försöker inte förändra någon. Idag ska jag prata lite om den bekväma illusionen av intelligens, och vad jag upplever att den gör med vår samtid. Vi börjar med en historielektion:

Det fanns under förra århundradet ett gäng filosofer som, man får förmoda i brist på bättre saker att syssla med, bestämde sig för att vad de skulle lägga sin tid på var att konstruera formella regler för att konvertera först språk och sedan precis allt till logik. Den grundläggande tanken var ungefär såhär: Ta en enkel mening som "pennan är gul". Vad säger den här exempelmeningen? Jo, att det finns en bestämd penna och att den pennan är gul. Det intressanta här är att vi kan tillskriva den meningen ett sanningsvärde genom att observera verkligheten runt yttrandet och se: Finns det en penna, och är den i så fall gul? Om det finns en gul penna, så är meningen sann. Om det inte finns en gul penna är meningen falsk (det finns lite mer nyanser som jag är väl medveten om, men som jag skippar här därför att de inte är relevanta för det övergripande resonemanget).

Satser som är sanna eller falska kan vi analysera logiskt. Och vem vill inte analysera saker logiskt? Har ni en uppenbar följdfråga? Vad händer om vi lyckas med det här projektet? Ingenting, förstås, världen kommer att fortsätta vara beskaffad som den är beskaffad oavsett hur vi väljer att beskriva den och det är egentligen rätt magstarkt att tro att allt rättfram skulle kunna tilldelas ett sanningsvärde som automatiskt implicerar att dess negation är falsk, men så långt tänkte man inte på nittonhundratalets filosofiinstitutioner.

Nåväl, det här bygger på något som kallas för "kompositionalitetsprincipen" som säger ungefär att saker tilldelas sin "mening" av sina delar. Det vill säga "gul" har en mening, "pennan" har en mening och "är" har en mening. När man sätter ihop termerna som ovan får yttrandet sin mening av sammansättningen; det vill säga att uttalandet "pennan är gul" har en egenskap utöver att vara ett yttrande- det har också egenskapen av att ha en logisk form.

I den generösaste tolkningen som finns av både "språk" och "logik" kan man trots allt säga följande: I stort sett allt vardagsspråk kan översättas till någon sorts logisk form.

Men vad är logik egentligen? I vetenskapliga termer är det ett verktyg för att utreda vad man får härleda ur givna premisser. Alltså givet att man vet något, så kan man också härleda vissa saker ur det men man kan inte härleda andra saker ur det. Vad logik inte är, är någon sorts absolut sanning om hur världen fungerar. På sin höjd säger det något verkligt om hur människor intuitivt tänker på världen.

Och vad är språk? Det skulle bli ett eget blogginlägg att reda ut den frågan, men låt oss nöja oss med att säga följande: Språk som beskriver verkligheten är inte verkligheten. Färgen "gul" existerar inte som en abstrakt enhet nånstans, den beskriver ungefärliga tillstånd enligt konventioner vi gemensamt förhandlat oss fram till. Språk säger också något om hur vi som individer fungerar, förmodligen ganska mycket, men återigen: inte något om hur världen fungerar. När vi använder språket för att beskriva världen gör vi det i så grova drag vi kan komma undan med.

Kompositionalitetsprincipen säger i princip att om vi vet vad "evolution" och "teori" är, så vet vi allt som finns att veta om evolutionsteorin. Att om vi klarar av att förstå vardagsspråk så kan allt brytas ner till minsta meningsbärande enhet och ge oss logisk klarhet i vad de större enheterna innebär. Det är en absurd tanke när det presenteras på det här sättet men, upplever jag, det förklarar mycket om svensk samhällsdebatt.

Låt oss titta på mer eller mindre vanligt förekommande uttalanden (alla exempel är autentiska, dock något parafraserade):

"Islamofobi finns inte eftersom det inte är en fobi i klinisk mening"
"Socialism är en totalitär ideologi eftersom man vill ha proletariatets diktatur"
"Rasism är att dela upp folk i raser alltså är SSU rasister"

Jag skulle kunna bemöta alla de här påståendena separat men det här är egentligen bara tre exempel på hur kompositionalitetsprincipen leder det mänskliga tänkandet fel. Att man tar ett eller ett par ord, analyserar dem i förhållande till hur man tolkar dem för sig och drar sedan en slutsats baserad på hur man själv använder orden.

Det är förstås ett attraktivt alternativ för den som inte orkar sätta sig in i saker, eftersom det ger en bekväm illusion av att man förstår något man inte egentligen förstår. Men det är också det enda alternativet för den som inte kan eller bryr sig om att förstå. Alla som sovit sig genom skolans samhällskunskap får i logikens låtsasdikotomi mellan sant och falskt ett verktyg som kan leda dem till en, upplever de, relevant åsikt. Egentligen är det bara ett varv till med Dunning-Kruger-mekanismen, men för den som tidigare känt sig exkluderad från debatter på bristande kunskapskrav erbjuds här ett sätt att rättfärdiga sina ideologiska böjningar.

Syftet med samhällsdebatten måste vara att diskutera de faktiska frågorna som formar vardagen, snarare än att diskutera hur deras abstraherade former intuitivt bearbetas av vårt kognitiva maskineri. Att detta händer i pseudointellektuella facebookdiskussioner är förstås en sak, och det är kanske bara att leva och låta leva i de sammanhangen, men när politiker bygger varumärken på att recitera memes och skriva "fuck logic" om sina meningsmotståndare börjar det bli väldigt obehagligt.

Någon lätt lösning på problemet finns väl inte, men jag befarar att vänsterns svar kommer att bli egna memes, punchlines och illa applicerad logik. Det hade varit en tråkig utveckling...

..apropå tråkiga utvecklingar måste jag säga följande om nya De La-skivan: Om det inte vore för "First Serve"-skivan hade jag inte haft några förväntningar alls. Nu hade jag försiktiga förväntningar på att det skulle vara åtminstone några bra låtar på den och det var väl ungefär vad jag fick. Nästa stora skivsläpp på min horisont är Mos Defs påstått sista skiva någonsin och där ger jag mig in med huvudet före och hoppas på ett mästerverk...

..till skillnad från mina förväntningar på vad vänsterns framtida meme-patrull kommer att åstadkomma. Är jag kung på snygga övergångar eller vad? Okej peace.